Texter om målningarna

Kapitel 1

1971 års rennäringslag ska implementeras. Ett möte mellan familjen Sunna och Länsstyrelsen äger rum på kommunens dagcenter i Pajala. Familjen anser det orimligt att utan ersättning tvingas ta hand om markägares renar, s.k. skötesrenar. Är det verkligen så lagen ska tolkas?

Bakom väggar och dörrar döljer sig dolda agendor, intressekonflikter och korrumperade maktrelationer. Längst bak till höger gläntar självaste djävulen på dörren. Väggarna här är tapetserade med siluetten av Länsstyrelsens emblem, i svart mot helvetesrött.
– Som koncessionshavare hade vi lagstadgade rättigheter, samtidigt skulle viktiga beslut fattas över våra huvuden. Skötesrenägarna skulle få bestämma ersättningsnivåer för ett arbete vi tvingades utföra. Upplägget kunde betyda ingen ersättning alls eller att vi rent av tvingades betala för att sköta om andras renar, berättar konstnären.

En f.d. rennäringsdirektör på Länsstyrelsen (ett ämbete som fram till 1971 titulerats ”Lappfogde”) porträtteras med tre kronor om halsen. Anders Sunna berättar hur tjänstemannen under mötet i Pajala stod gömd bakom en dörr för att sedan plötsligt göra entré. Familjen uppfattade det som ett av många försök att osäkra dem.

– Men, fortsätter Sunna, vi satte honom på plats vilket innebar en prestigeförlust både för honom och Länsstyrelsen.

Kapitel 2

En man ligger nedbäddad i en sjuksäng. Det är konstnärens farfar. Han vårdas på Pajala sjukhus för hjärtproblem. Trots att han är inlagd på intensivvårdsavdelningen tillåter personalen att representanter för rättsväsendet kommer in för att meddela honom delgivning. Farfaderns tillstånd försämras och han dör en kort tid senare, efter att ha nekats helikoptertransport till det större sjukhuset i Gällivare.

Scenen på andra sidan stängslet berättar om tvångsförflyttningen av familjen Sunnas renar i juni 1986. Konstnärens pappa och tre farbröder arbetade vid tiden med kalvmärkning. Vi ser dem avbildade högst upp till höger, ståendes på insidan av ett rengärde. En polispatrull och ett 30-tal skötesrenägare anlände oväntat för att med gemen-amma krafter genomföra tvångsförflyttningen. Konstnären berättar:

– Vi hade inte fått veta något i förväg. Plötsligt stod de bara där och hävdade att vi inte tillhörde Sattajärvi sameby (som vi varit med och grundat) och att vi skulle flyttas till Muonio sameby.

Kapitel 3

En låst bom blockerar vägen till ett rengärde där familjen Sunna har sina renar. Konstnärens pappa tvingas köra i diket för att komma förbi. Farbröderna håller emot så att bilen inte ska tippa över. Högre upp i bilden syns delar av det 30 km långa stängsel som Länsstyrelsen låtit bygga för att hindra Sunnas renar från att återvända till sina naturliga betesmarker.

– När våra renar hindras från att återvända kan staten påstå att vi aldrig tillhört området och därmed kan de också häva vår urminneshävd, berättar konstnären.
Bland brunskjortorna som tornar upp sig i målningens övre del figurerar olika landshövdingar som kommit och gått, bland annat den man som 1999 tog beslut om att samtliga familjen Sunnas renar skulle tvångsslaktas, innan det nya milleniets början.

– 1980- och 90-talen var de svåraste åren, då var trycket mot oss som störst från alla håll, berättar Anders Sunna. En sextonårig kusin tog sitt liv inne i en renhage. Hans gravsten syns till vänster i målningen. Polisen var efter konstnärens pappa och farbröder nästan dagligen och på skolan visste alla att han var en ”Sunna”.

Kapitel 4

Anders Sunnas farbror står lutad mot ett stängsel och konfronteras av en man som inom familjen Sunna går under namnet ”Översten”. Med ett illvilligt varggrin riktar mannen sin kamera mot farbrodern. Den hotfulla situationen utspelar sig vid Torne älv. Familjen har fått information om att Sattajärvi sameby planerar att stjäla deras renar. Redo att avvärja stölden gömmer de sig i skogen. Vid strandkanten på andra sidan älven anas två gestalter. Det är konstnären och hans pappa som med sina hundar står redo att mota tillbaka sina renar. Bland maktens representanter, till vänster i bilden, avbildas den tjänsteman på Länsstyrelsen som beslutade om att avlysa Sunnas renmärken, dvs deras rätt att bedriva renskötsel. Vi ser även landshövdingen som 2006 lät skriva om 1971 års rennäringslag på ett sätt som gick tvärs emot vad familjen Sunna kämpat för i över tre decennier.

Kapitel 5

Under festliga omständigheter möts representanter från Sametinget och Länsstyrelsen. Med gemensamma krafter har de slagit spiken i kistan för familjen Sunna. Länsstyrelsen var enligt konstnären först med att förbjuda familjen att bedriva renskötsel (1980) och nu (2019) har även Sametinget beslutat att avlysa deras tillstånd. Ett papper med överkryssade renmärken ligger framlagt på bordet, bland vinglas och brytbröd. Den uppsluppna tillställningen ramas in av den svenska lagboken och Sametingets emblem, samt av dekorativa rönnbärskvistar (för den sura smakens skull).

Nedanför festbordet står en svårt sargad ren. Ryggkotorna är blottlagda, som om huden och köttets fläkts av. I den trasiga renens kropp anas porträtt av äldre familjemedlemmar. Tätt bakom följer en vaja med sin kalv. I vajans ljusare päls framträder fler familjeporträtt, ur konstnärens egen generation, medan kalven bär på bilder av barnen och syskonbarnen.

Kapitel 6

Den sjätte och sista delen av verket är nedbränd och finns huvudsakligen kvar som en förkolnad hög av aska på golvet. Som en manifestering av att det inte går att göra mer mot familjen Sunna. Nu har precis allt tagits ifrån dem. Samtidigt förknippas elden och askan i många kulturer med rening. Kanske möjliggör det förkolnade slutet att en ny början kan ta vid, som för fågeln Fenix som brändes på bål för att sedan födas på nytt ur askan.