Verken i Betingad rörelse

TITEL SAKNAS, före 1975

Gianfranco Baruchellos konst är en konstant aktivitet, där livsprojektet är större än de enskilda konstverken. Det som skapas blir spår, ritningar, kartor för det projekt han bedriver. Mellan 1973 och 1981 drev Baruchello Agricola Cornelia, ett konst- och jordbruksprojekt i utkanten av Rom, som skulle tillfredsställa alla grundläggande behov samt återuppliva konstnärens barndomsminnen. Baruchello menar att jorden kräver sanning, grymhet och möda. Rötterna gräver sig långsamt ner och när oss med frukter av vårt slit.

DOCKANS LEK, 1839-1849

Det framhålls ofta att Hans Bellmer, som rörde sig i surrealistkretsarna, började arbeta på sina ledade dockor vid samma tid som Hitlers maktövertagande 1933, och att verket ska betraktas som en protest mot nazismens normer och ideal. 1938 tvingades Bellmer fly från Tyskland till Paris. I sin text “Dockan” från 1934 berör Bellmer ämnen som begär, makt och fara i relation till sina dockor. Men här tycks han ägna sig mer åt begärets fantasi och den fysiska åtrån, än en kritik av ett politiskt system. Med dockan lyfts således ämnen och tankar som gränsar till det förbjudna och som berör både det privata och samhälleliga, och relationen mellan det levande och det till synes icke-levande.

BRIEF SYLLABLES (CONTAGIOUS), 2014

I Nina Canells skulptur Brief Syllable (Contagious) återfinns en avbruten kommunikationskabel innesluten i en kub av akrylplast. I sitt nuvarande tillstånd synliggörs ett abrupt avbrott i tiden, en immateriell rörlighet som kapslats in för framtidens allmänna beskådan. Och trots skulpturens fasta form tydliggörs samtidigt ett svårgripbart skeende. Med lika delar lågmäld poesi som naturvetenskap påvisar Canell de omkringliggande krafter som ofta inte är fysiskt märkbara. Just energier som elektricitet, ljus och magnetism är återkommande i hennes konst, liksom vardagliga material försatta i nya sammanhang och konstellationer.

BICHO CARANGUEJO, 1959/1984

Lygia Clark försökte ständigt finna nya relationer mellan besökaren och konstobjektet. Ett sökande som till slut mynnade ut i en performancebaserad praktik med fantastiska utforskningar av våra sinnesförnimmelser. På portugisiska betyder Bicho djur. Vi kan göra försök till att tämja detta genom att konfigurera dess sammansättning, omstrukturera den form som föreslagits av konstnären. Här på Moderna Museet Malmö måste verket förvaras i en monter. Djuret är instängd och besökaren är utestängd från att röra den. Verket ställer därmed också frågor kring hur deltagarbaserad konst kan visas när den också ska bevaras i en samling för oöverskådlig tid.

UTAN TITEL, 2009

I Keren Cytters filmer möter vi människor som är invecklade i komplicerade relationer. Passion och våld lurar ständigt under ytan i de vardagliga miljöer där de utspelas. Cytter hämtar inspiration och material från egna erfarenheter och från filmer, romaner och pjäser av John Cassavetes, Pier Paolo Pasolini, Samuel Beckett och andra. Hon använder ett ickelinjärt berättande där scener upprepas likt refränger. I Utan titel spelar skådespelarna skådespelare som lever ut sina intrikata förbindelser under repetitionerna av en pjäs. Aktörerna byter ibland roller med varandra, läser sina scenanvisningar eller avslöjar vad som kommer att hända längre fram i historien. Keren Cytters tragiska hjältar och hjältinnor tycks fångna i sina öden och sina roller.

OBS! Filmen visas på Lastkajen 10.5 – 29.5 & 2.8 – 28.8 2022

EN ANNAN RÖRELSE, 1990-1999

Cecilia Edefalk utför ofta sina målningar i serier – inte sällan med utgångspunkt i ett fotografi – och hon upprepar ett och samma motiv tills det är svårt att tala om original och kopia. Serien En annan rörelse har konstnären själv beskrivit som sju målningar i olika storlekar, där hon inför varje ny målning gick tillbaka till originalet, ett fotografi ur en damtidning, som hon förändrade för att understryka det som för henne var själva spänningen i fotografiet. Ett ordinärt bruksfotografi av en man som smörjer sololja på en kvinnas rygg är utgångspunkten. De stela, blockliknande figurerna avtecknar sig tydligt mot den intensivt blå, sammanhållna bakgrunden. Figurerna tycks på ett märkligt sätt pendla mellan skulptural volym och platt yta.

DÖDSSKUGGANS DAL, 1855

Under fotografiets ”guldålder” på 1850-talet var Roger Fenton en av de mest inflytelserika fotograferna i England. Han arbetade brett och var främst uppmärksammad för sina fotografier av arkitektur och landskap. Fotografiet Dödsskuggans dal är taget under en reportageresa där Fenton fick i uppdrag av ett brittiskt förlag att dokumentera Krimkriget (1853 – 1856), en konflikt mellan Ryssland och en allians av Storbritannien, Frankrike, det sardinska kungadömet och Osmanska riket. Aldrig tidigare hade krig dokumenterats via fotografier och bilderna ledde till Fentons stora genombrott hos den breda allmänheten. Verket uttrycker, trots sina ohyggliga omständigheter, ett slags vackert, poetiskt lugn.

SOLO NO.1, 1974

Simone Forti undersöker kroppens och objektens relationer, och betraktar dansen som ett fysiskt objekt. Hon studerade både för Martha Graham och Merce Cunningham men vände sig emot deras krav på en balettränad kropp. Istället strävade Forti efter balans mellan total kontroll och fri utlevelse. I Fortis Solo No. 1 syns konstnären röra sig runt, runt i cirklar. Emellanåt kryper hon ihop i rörelser hämtade från djurriket och verket tolkas ofta som en metafor för utveckling och åldrande. Solo No. 1 framfördes specifikt för video, vilket skapar en speciell relation mellan dansare och kamera och möjliggör samtidigt en distribution av ett dansperformance i en immateriell cirkulation.

AXEL FRIDELL, VISION UNDER SJUKDOM, 1933

Axel Fridell räknas som en av Sveriges främsta grafiker, trots sin korta levnadstid. Han gick bort i lungcancer 1935, endast 40 år gammal. Teckningen Vision under sjukdom är gjord 1933, samma år som Fridell reste till London – en resa som också skulle bli hans sista utlandsresa. I det drömska verket syns en man komma gående, bakom honom tornar en slags demonisk gestalt upp sig. Mannen verkar ännu omedveten om faran som lurar. Kanske skapade Fridell verket precis vid sjukdomens inträde, där demonen får representera sjukdomen som smugit sig på honom och känslorna han upplever? Ett tillstånd som kanske också kvarhålles genom verkets bevarande i en museisamling.

GARVAT HUVUD, PICKLADE FÖTTER, 2020

Garvat huvud, picklade fötter består av fem stycken mässingskar som bär spår av olika vätskor som används vid konservering. Som utgångspunkt har Gideonsson/Londré studerat den konserveringsdagbok som återger processen för bevarandet av Tollundmannen – en mer än 2000 år gammal kropp som upptäcktes i en mosse i Danmark 1950.
När kroppen hittades var den så gott som intakt, men nedbrytningen påbörjades så snart den togs ur mossen. Utmaningen blev att försöka återskapa mossens bevarande sammansättning för att kunna införa kroppen i ett evigt museisammanhang. Metoder som Gideonsson/Londré använts sig av för att återbesöka detta brott i tiden mellan det levande och det döda.

ANSAMLINGAR, 2021

I ett nära samarbete med Moderna Museets konservatorer har Gideonsson/Londré följt det förberedande arbetet med de verk som presenteras i utställningen. Bland annat har de intresserat sig för hur ett konstverk härbärgeras i kroppen genom den konserverande metoden, vilket öppnar upp för andra former av lagring och överföringar, där bevaringen blir något ständigt pågående. Förutom teckningar, som är sammansättningar av information från konservatorernas fysiska förnimmelser, består verket av en tredelad performance som framförs vid specifika tillfällen där Gideonsson/Londré gradvis berör konservatorernas praktik som en kollektiv kropp. Besök Moderna Museet Malmös webbplats för mer info och tider.

VILA II, 1994

Två draperade och övertäckta skulpturer möter betraktaren i Hans Hammarskiölds fotografi. Det som vid en första anblick ser ut som en konstnärlig gest, i linje med den barocka skulpturens draperingar, är istället en handling orsakad av nödvändighet. Under ett jordskalv i Santiago de Chile övertäcktes skulpturerna på Nationalmuseet för att skyddas mot byggnadens delar som föll ner över konsten. Hammarskiöld förevigade med sin kamera den vila som objekten försatts i genom den beskyddande åtgärden.

STRUKTUR; RÖD BYGGNAD, 2009

Av alla de tekniker och material som Susan Hefuna arbetar i betraktar hon teckning som det mest direkta mediet, där kroppen och handen är påtagligt fysiskt involverade. Ofta, som i utställningens exempel, materialiserar hennes teckningar imaginära byggnader och stadslandskap. Hefuna har själv beskrivit dem som mentala eller utopiska arkitekturer. Konstnären förbereder sig genom att vandra i staden hon för tillfället befinner sig i – känslan och atmosfären som platsen genererar är viktigare än de faktiska byggnaderna. Medvetet byggs inte heller teckningarna upp av raka linjer, utan tar mer form av fragila strukturer hämtade från minnet.

Tio månader, 1977–1979

Tio månader är ett nyckelverk i Susan Hillers konstnärskap. Det består av tio ”block”, vart och ett med bild och text presenterade i en stegform från vänster till höger, uppifrån och ned. Varje inramad bild innehåller ett rutnät med 28 små fotografier som utgör en månads dokumentation av konstnärens växande mage under en graviditet. En ruta för varje dag, ett ”block” för varje månad. Texterna som ackompanjerar bilderna är utdrag ur konstnärens dagbok. De skarpa aforistiska reflektionerna om en kvinnas position i samhället motsäger den romantiserande bilden av kroppen som ett landskap och Hiller intar den dubbla rollen som subjekt och objekt i ett arbete som använder livet som material.

Ostronpiano, ca 1995

Verket Ostronpiano är ett exempel på de fristående kinetiska objekt som har blivit ett av Rebecca Horns återkommande konstnärliga uttryck. Ostronskal är fästa i slutet av metallstänger likt strängar på ett piano. I varje skal finns en metallkula placerad. När metallstängerna rör sig skapas en klang från skalen. Fokus ligger dock inte på själva maskinen, utan just på de rörelser som gör att föremålet verkar levande. Horn komponerar olika typer av rörelser och rytmer och låter samtidigt objekten relatera till varandra såväl som till betraktaren. I verket uppstår ett finstämt möte mellan teknik och natur, maskin och kropp.

Generalrepetition för självmord, 1964

Det är svårt att sammanfatta Åke Karlungs videoverk Generalrepetition för självmord, likväl som att ge en ingång till det. Karlung själv kallade det en avantgarde-satir. Som betraktare får vi acceptera en viss vilsenhet i mötet med de försök och formuleringar som hela tiden ställs emot oss i det surrealistiska montaget. ”Tickled to death by art” dyker upp på skärmen, en uråldrig tortyrmetod som sägs kunna orsaka pulsåderbråck, men då inte med konst som redskap. Kanske kan det förstås som en inblick i konstnärens metod, det som måste ske för att kunna skapa, jagets utplåning till förmån för verket. I sitt konstnärliga arbete, som förenade konst och teknologi och bland annat omfattade film, ljud och installationer, underströk Karlung vikten av ett kompromisslöst experimenterande.

Stansa, kika & känna, 1967 – 1970

Under 1960-talet tog Lee Lozano med stor självklarhet plats på den manligt dominerade konstscenen i New York och genomgick i snabb följd olika konstnärliga faser. I mitten av 1960-talet målade Lozano jättelika antropomorfa verktygsbilder som efter hand abstraherades till monokrom och minimalistisk hårdhet. Strax innan hon gav upp måleriet helt och hållet bearbetade hon några av sina minimalistiska målningar som Stansa, kika & känna genom att perforera dukarna. Perforeringarna, som utgick ifrån exakta skisser och utkast med matematiska uträkningar, stack hål på den illusion av volym och rymd som hon tidigare uppnått via sitt omsorgsfulla måleri. Hålen lämnar fri sikt in mot verkligheten bakom dukens illusion, mot kilramen och väggen.

Den röda modellen, 1935

I målningen Den röda modellen (som finns i tre versioner utförda i olja) transformeras sömlöst ett par snörskor till ett par mänskliga fötter. Eller om det är tvärtom när två, på samma gång åtskilda som samhörande, objekt möts. I detta fall där det ena anses levande och det andra dött. Motivet, tillsammans med titeln, spelar på betraktarens perceptionsförmåga och läsning och luckrar upp verkligheten mot en annan dimension. Målningens realistiska stil förstärker än mer det instabila läget mellan det som faktiskt visas och vad betraktaren upplever sig se. René Magritte verkade bland annat i surrealistkretsarna i Paris i slutet av 1920-talet, och hans arbete visar hur medvetandet kan manipuleras med till synes enkla medel – ofta med en dos av både ironi och absurd humor.

Rum, byggt för att erbjuda ihållande frånvaro, 2001–2002

Ett melankoliskt och smått kusligt skimmer ligger över Mark Manders installation Rum, byggt för att erbjuda ihållande frånvaro. Som titeln antyder har Manders ambition varit att skapa ett rum där betraktaren aldrig ska kunna känna sig riktigt närvarande. Konstnären har själv sagt att rummets invånare (konstnären själv?) är fångad i de enskilda elementen, och friges först när en betraktare läser av dem. Ett intressant dubbelspel återfinns i Manders arbete där varje beståndsdel pendlar mellan det faktiska och det ogripbara – se bara den kroppsliknande formen som ligger på en av sängarna. En helt egen värld skapas där allt, trots den vemodiga atmosfären, tycks vara möjligt.

Approximering (pinocchioödla), 2014

Katja Novitskova skapar verk med fokus på evolutionära processer. Så även i detta verk där Pinocchioödlan träder fram på konstscenen. Konstnären är intresserad av medias roll i samhället och hur den påverkar vår syn på världen när det gäller allt från kultur till natur. I sin konst återanvänder Novitskova bilder som hon hittat och skapar nya sammanhang åt dem i installationer där teknologi och vetenskapliga frågeställningar lyfts fram i den antropocena tidseran, en tid präglad av människans inverkan på miljön. I serien “Approximation” har Novitskova använt djurbilder som hon funnit på internet och gjort digitala tryck av på aluminium. Pinocchioödlan ansågs vara utrotad men återfanns längs en motorväg i Ecuador 2007.

Spökmodell till badrumsskåp, 1966

År 1962 tillkom Claes Oldenburgs första ”soft sculpture”, tillverkad i textil tillsammans med sin dåvarande fru, Patty Mucha. Under de följande åren samarbetade paret om att skapa badkar, toaletter, uppförstorade strömbrytare och elvispar i form av mjuka skulpturer, alla frikopplade från sina ursprungliga funktioner. Under gravitationens påverkan tycks de befinna sig i ett tillstånd mellan form och formlöshet. Ofta tillverkades de mjuka skulpturerna i flera versioner; som objekt sydda i färgglad, blank vinyl; som uppförstorade versioner eller – som verket Spökmodell till badrumsskåp – som vitmålade ”spökversioner” i kanvas. Spökversionerna skapades initialt som förstudier men har senare kommit att betraktas som självständiga konstverk.

Hudens minne, 1987

I verket Hudens minne har Klaus Rinke fångat en repetitiv form med sin blyertspenna – ett mönster av halvcirklar som mer eller mindre oregelbundet rör sig över pappret. Verkets titel för tankarna till något hudnära och naket, känslan av hud mot hud. Utställningens presentation tar dessutom fasta på verkets materialitet genom att synliggöra det från både fram- och baksida. Rinke har sedan 1960-talet varit en betydande konstnär inom den europeiska konstscenen och arbetar förutom med teckning både med måleri, fotografi, skulptur och performance.

Ansikte bränt i tyg, 1976

I Lenke Rothmans Ansikte bränt i tyg framträder ett diffust ansikte i tyget. Rothman intresserade sig för materialets väsen, och som överlevare från koncentrationslägren Auschwitz och Bergen-Belsen tycks tankar om sorg, liv och död ständigt närvarande. Hennes arbete bär på smärta som uttrycks både subtilt och klart. Konstnären tydliggör hur ett enkelt bearbetat tyg på samma gång kan rymma en mångfald av minnen, känslor och funderingar. I de små delarna synliggörs något större och materialet tillåts leva sitt eget liv. Rothman har själv uttryckt det på följande vis: ”Det klipps, sys, stuvas om i våra liv som vore det av tyg”.

Frisimmare 180, 2011

Wolfgang Tillmans fotografiska motiv varierar från personliga porträtt till abstrakta polykromer, från arrangerade stilleben av vardagsartiklar till fantastiska astronomiska fenomen. Freischwimmer 180 är en alltigenom abstrakt bild som tillåter betraktaren att öppna upp sinnena för det icke-narrativa. I sin serie Freischwimmer fångar Tillmans bokstavligen ljuset och därmed även fotografins essens genom att belysa ett ljuskänsligt papper i mörkrummet. Det immateriella ljuset transformeras till något fysiskt som påminner om färgad vätska frusen i ett kontemplativt moment. I verksserien framträder tid och känslor, något nästan förföriskt, på ett svårbenämnt vis. Bilden blir flytande både i motivet och associationer där det slumpmässiga och unika motivet svårförklarligt leder betraktarens tankar.