Monolog ur videoverket ”Vagga mina ben”

”Vi hittade en ny plats att leva på där växte vi oss starka. Vi fann vatten i ådror vid våra fötter och solen värmde våra huvuden genom bladverken.

Vi kröp genom buskar och snår, där vi fann sopor tillsammans med söta frukter. Vi samlade dem i högar och la överflödet i salt.

När mörka moln blåste över våra huvuden sökte vi skydd.

Från vaggan till graven förde vi dagböcker över tankens rörelser, men när de frågade oss om vårt ursprung, blev svaret ofullständigt. Tankens rötter förblev dolda i jorden.

Vi studerade kroppens beteende enligt naturlagarna. Försökte lära oss allt om vår omgivning för att kunna leva i den. Vi ifrågasatte alla våra beteenden och såg hur de behövde kompletteras. Ingenting var självklart eller naturligt förutom tyngdlagen.

Det går inte att lura naturen och naturen luras inte.

Allt faller tillbaka till jorden.

Stenen nöts tills sand.

Tankens rörelser blev till dans i sen urminnes tider outbytbara former. Vi hyllade våra kön. Samvetet var rent och tankens rötter låg skamlöst blottlagda ovanpå sanden.

Våra spår samlades på högar och saltades av vindarna.

Utan rörelse stannar jag.

Vagga mina ben.”