Om utställningen

Skulpturerna – varsamt tillhuggna och frammejslade, ibland med spår av brännmärken – påvisar på samma gång utsatthet och sårbarhet, men även kontroll. Det återfinns en stor öppenhet för tolkning i verken. Julia Bondesson intresserar sig för förhållandet mellan kropp och själ. Hon är bland annat inspirerad av kinesisk filosofi och kroppsligt lärande där ett aktivt samarbete mellan sinne och fysisk kropp står i fokus för mänsklig utveckling. Verken kombinerar det estetiska med det psykologiska. Stilla intar de gallerirummen som till synes vilande aktörer i väntan på aktivering och interaktion.

Utställningen presenterar äldre samt helt nyproducerade verk i två gallerirum. Det ena rummet ger en känsla av att komma in i konstnärens verkstad. Kroppsdelar i trä är utspridda på ett bord, som om de väntar på att sättas samman till en större helhet. I samma rum vakar en sittande äldre kvinna över platsen. Här visas också ett antal mindre tidiga målningar där konstnären av allt att döma snabbt och skissartat målat av sina skor. Förutom trä, är även neon ett material som Julia Bondesson ofta återvänder till i sitt arbete. I konstnärens form blir neon till en tillfälligt tecknad linje i rörelse som markerar en relation och kontrast mellan det fysiska materialet trä och det immateriella och flyktiga ljuset.

Det andra rummet befolkas av skulpturgruppen Eternal Gestures (2011) som består av sex marionettliknande träskulpturer placerade på golvet. Dessa har följt Julia Bondesson under många år och varit hennes medskapare i de performativa danser som utförs mellan konstnär och skulptur.
I samma gallerirum står även en provisorisk vägg med dubbla funktioner. Dels fungerar den som en rumsavdelare och skapar en möjlighet att avskilt betrakta en dokumentation av en av Bondessons performances. Dels fungerar väggen som ett scenografiskt element vid de tillfällen då det nya performanceverket Vagga mina ben (2021) presenteras live i utställningen. På rummets permanenta väggar återfinns de två större målningarna Moth och Shoreline (båda 2017) som visar landskapsspeglingar. I sammanhanget kan de, precis som den tillfälliga väggen, betraktas som scenografiska beståndsdelar som tillsammans med övriga verk i rummet skapar en större helhet.

Dockan

Tvärs över olika kulturer och genom historien har dockan som symbol spelat en viktig roll. Tänk på alla dockor och figuriner som återfinns på olika typer av museer – både etnografiska-, naturhistoriska- och konstmuseer. Dockan har bland annat betraktats som en andlig behållare där egenskaper hos dess skapare kan leva vidare. Den kan också, om en är öppen för denna kommunikation, fungera som en ledsagare i livet, ge svar, uppmuntra, ge direktiv och staka ut riktningar. Något som exempelvis den jungianska analytikern och författaren Clarissa Pinkola Estés pekar på i sin essä ”Att nosa sig fram till sanningen: Den återvunna intuitionen som initiation”.

I den nära konsthistorien återfinns också ett antal konstnärer som använt sig av konstruerade dockor i sitt arbete. Här kan bland annat nämnas Sophie Taeuber-Arps geometriska marionettdockor från 1918, samt Tadeusz Kantor och Hans Bellmer. Dockorna hos Kantor representerade en yngre version av sina rollkaraktärer (i teaterpjäsen The Dead Class från 1976), och hos Bellmer visade de på en form av både begär, kontroll och motstånd (i den fotografiska serien Die Puppe från 1930-talet). Relationen och narrativet mellan Bondesson och hennes skulpturer är svårare att ringa in. Här återfinns både en form av ömhet och kontroll i ett ständigt växelspel. Ett växelspel som dock alltid verkar bygga på en ömsesidig vördnad och respekt.

Objekt – subjekt

Men för att återknyta till denna texts inledning – vem är det som väntar på vem i denna iscensättning? Genom sina verk luckrar Julia Bondesson upp skillnaden mellan objekt och subjekt. Hennes konst tycks tvivla på dikotomin mellan det medvetna och omedvetna, konkreta och det abstrakta, och argumenterar i stället för de olika sidornas ömsesidiga påverkan. En intim och emotionell relation uppstår mellan verken och konstnären, och skulpturerna blir till ambivalenta besjälade karaktärer – samtidigt föremål och levande varelser – farkoster mellan det statiska och det aktiva tillståndet. Och måhända påminner skulpturernas beständighet också betraktaren om dess egen förgänglighet.

Julia Bondessons konst ger inga tydliga ledtrådar för en given innebörd. Hennes arbete är lika mycket beskrivande som projicerande, beroende på hur vi som betraktare väljer att bemöta det. Verken tycks ibland ha stannat upp i något som påminner om en, emellanåt tålamodsprövande, väntan eller ett fruset ögonblick. Men samtidigt så är det kanske istället kroppens och sinnets rörelse – både den mänskliga och den skulpturala – som är i fokus för Bondesson.

Curator och text: Andreas Nilsson