Om konstverken

Christine Ödlund, f. 1963 Sverige

I Christine Ödlunds konstnärskap sker en intressant korsbefruktning mellan naturvetenskap, metafysik och elektro akustisk musik. I fokus står ett mångårigt intresse för intelligens och kommunikation inom växtriket.

Teosofin, med sitt synsätt att vetenskap och metafysik inte står i motsättning till varandra, har varit en viktig inspirationskälla. En annan är vetenskapsmannen Nikola Teslas (1856–1943) idéer om tankeöverföring och hans försök att avkoda elektriska hjärnvågor. Här finns beröringspunkter med Ödlunds egen strävan att överbrygga språkbarriärer mellan människa och växt.

Skulpturerna som utgör navet i installationen Elektroakustiska aspekter av människa och växt påminner om ljudgrafer eller elektromagnetiska vågor. I en tillhörande video har konstnären kopplat ihop sig med brännässlor via en s.k. Tesla-sfär och upprättar ett slags elektromagnetisk kommunikation. I verket ingår även vivarier med levande växter som exponeras för högfrekventa klickande ljud, samtidigt som mikrofoner monterats för att spela in eventuella svar.

Christine Ödlund har under många år skapat musik och målat och tecknat grafiska partitur* för att gestalta kemiska livsprocesser och akustisk kommunikation inom växtriket. I allt högre grad använder hon sig av pigment från de växter som hon undersöker. Målningarna som omsluter installationen Elektroakustiska aspekter av människa och växt utvecklar denna metod vidare. Sammantaget kan verkets olika delar förstås som poetiska ansatser att närma sig en icke-mänsklig intelligens.

* Grafiska partitur är en form av musiknotation som till exempel visar en melodis rörelser och rytm.

Ursula Biemann, f. 1955 i Schweiz. Paulo Tavares, f. 1980 i Brasilien

Forest Law baserar sig på forskning inom olje- och gruvdriftens konfliktzoner i Amazonas. Verket utspelar sig i ett av jordens mest biologiskt mångfaldiga och mineralrika regioner, som för närvarande utsätts för enorma påfrestningar till följd av storskalig utvinning.

I installationen får vi ta del av historiskt viktiga rättsprocesser där naturen delgivits status som juridiskt subjekt med åtföljande rättigheter. I en särskilt banbrytande rättegång ställdes skogen inför domstol för första gången och urfolket Sarayaku gick vinnande ur tvisten, efter att rättsliga instanser tagit intryck av deras holistiska världsbild.

Forest Law har formats ur dialoger – mellan konstnärerna och deras praktiker, mellan kameran och skogen och, viktigast av allt, i möten med människor som konstnärsduon träffade och intervjuade under sina resor genom Amazonas i november 2013.

Verket inbegriper ett flertal discipliner och söker efter kopplingar som överbryggar, rubbar och glider igenom de skiljelinjer som avgränsar våra kunskapssystem. Som betraktare bjuds vi in att reflektera över de sätt på vilka vi uppfattar och relaterar till den värld vi är en del av. Forest Law har producerats av Land Grant of Broad Art Museum vid State University of Michigan och visades där i augusti 2014.

Hanna Ljungh, f. 1974 i Washington D.C.

Ordet kuriosakabinett leder tankarna till renässansens samlingar av exotiska föremål. Men Hanna Ljunghs kabinett presenterar varken uppstoppade djurhuvuden eller enhörningshorn. Istället innehåller de metaller och mineraler som dagligen utvinns för att tillverka batterier, informationsöverförande kablar, fordon och diverse byggnadselement.

Samtidigt som dessa metaller och mineraler utvinns industriellt, utgör de också naturliga byggstenar i våra egna kroppar. De två största kabinetten innehåller samma mängd järn och koppar som befolkningen i Kiruna respektive Gällivare gemensamt bär i sina kroppar. De mindre motsvarar halterna i en enskild människokropp.

Curiosity Cabinets: You, me, rock, mountain… belyser således en samhörighet mellan människa och berg. Samtidigt vill konstnären uppmärksamma hur mätandet och beräknandet, som praktiseras inom industriella verksamheter för att nå maximal effektivitet och vinst, i allt högre grad riktas mot våra egna kroppar. I fattigare delar av världen har detta tagit sig uttryck i en disciplinering av arbetarens kropp. Bland den välbärgade befolkningen har mätandet snarare blivit en livsstil med fokus på fysisk och psykisk prestation. Quantified Self-rörelsen är ett extremt exempel på det senare.

Hanna Ljunghs nyaste kabinett innehåller molybden och bor. En del forskare hävdar att dessa halvmetaller bidrog till uppkomsten av liv på jorden och att de anlände som ett slags livsbringande frön i meteoriter från mars. Deras närvaro i utställningen påminner om våra långväga kosmiska släktband, bortom jordelivet i en gemensam oändlighet.

Hilde Skancke Pedersen, f. 1953 i Norge

EANA är samiska för land, jord, mark eller egendom. I en glidande rörelse fångar kameran ett vidsträckt landskap återgivet i svartvitt. Fjällen som bildar bakgrund antar efterhand konturerna av en naken, liggande kvinnokropp. Att det är en åldrad och ärrad kropp har betydelse som referens till det respektingivande begreppet “äldste” inom många urfolks kulturer.

EANA gestaltar det symbiotiska förhållandet mellan människan och hennes livsmiljö. Som alla levande organismer ingår vi i ett intrikat samspel av beroendeförhållanden – luften som omsluter våra kroppar strömmar samtidigt igenom vårt inre och är en förutsättning för liv.

En holistisk förståelse av människan som del av den levande jorden är gemensam för urfolk över hela världen och genomsyrar också kulturarvet i de områden som utgör Sápmi*. Denna uråldriga kunskap har successivt trängts undan i och med den kolonisering som landområdena utsatts för. Exploateringen av naturrikedomar genom utbyggnad av exempelvis vattenkraft och gruvindustri har gått hand i hand med tvångsförflyttningar av samiska familjer och befolkningsgrupper, något som åsamkat sår i mänskliga själar såväl som i den omgivande naturen.

Hilde Skancke Pedersen vill med ett filmpoetiskt uttryck mana till eftertanke om urfolkens rätt till sina landområden, och vikten av att de skyddas från exploatering.

* Det område som omfattar samernas historiska bosättningsområden; delar av Sverige, Norge, Finland och Kolahalvön i Ryssland.

Hans Hammarskiöld, f. 1925 i Sverige, d. 2012 i Sverige
Tuija Lindström, f. 1950 i Finland, d. 2017 i Sverige

En kvinna flyter på rygg i en mörk skogssjö. Hon håller tag om sina anklar bakom kroppen så att bröstpartiet lyfter lätt och bryter vattenytan i en båge. Kvinnans ögon är slutna och hon tycks helt försjunken i sig själv.

Maria i en båge (1991) ingår i Moderna Museets samling och utgör en del av den tongivande fotografen Tuija Lindströms mest uppmärksammade fotografiska serie: Kvinnorna vid Tjursjön. Bildserien skapades en sommarkväll på Värmdö utanför Stockholm, då konstnären och hennes vänner tagit sig till en skogssjö för att bada. Lindström fotograferade vännernas nakna kroppar i det mörka vattnet, någon i fosterställning, en annan utsträckt som ett krucifix eller som här, flytandes i en båge.

Ur museets samlingar visas även ett urval fotografier av Hans Hammarskiöld. Ett av dessa avbildar en liten flicka, Erica (1987). Iklädd bara nattskjortan står hon i gräset med ansiktet nedborrat i en blomma. Kanske drar hon just i detta ögonblick ett djupt andetag genom näsan för att fylla hela sin kropp med blommans doft och väsen.

Båda dessa bilder präglas av starka kontraster mellan ljus och mörker och fångar ett sinnligt möte mellan den egna kroppen och den omgivande naturen. Det lilla barnet utforskar nyfiket sin livsmiljö medan den vuxna kvinnan låter vattnet hålla både hennes kropp och medvetande.

Anne Duk Hee Jordan, f. 1978 i Korea

Ziggy and the Starfish bjuder in oss att förundras över den sexuella mångfald och uppfinningsrikedom som återfinns på havets botten. I videoinstallationen möter vi havs levande organismer i färd med att förföra och para sig med varandra.Det suggestiva bildflödet ackompanjeras av musik uppblandad med mänskliga ljud för fysisk njutning.

Med både humor och allvar blickar verket in i en intim och blöt värld av glupska, innerliga och performativa lekar. Installationen tar avstamp i konstnärens mångåriga intres se för hur människan påverkat den omgivande naturen. Miljöförändringarna i haven har haft stor inverkan på sexua liteten hos marina arter. På olika kreativa sätt har de anpassat sig till nya existentiella förutsättningar.

Filmens titel, Ziggy and the Starfish, är inspirerad av David Bowies fiktiva persona Ziggy Stardust – en androgyn, bisexuell och promiskuös marsian. I sammanhanget står Ziggy för den sexuella mångfalden på havets botten – på samma gång främmande, annorlunda och besynnerligt familjär. Sjöstjärnan (the starfish), detta uråldriga asexuella och självreproducerande djur, erbjuder ett slags motpol.

Ziggy and the Starfish zoomar in i ett mar int mikrokosmos och ingår i en större berättelse om reproduktion, förfall och sexualitet i förhållande till tid och mänsklig påverkan.

Cecilia Edefalk, f. 1954 i Sverige

Hos Cecilia Edefalk föds konsten ur naturen, dit den också kan träda tillbaka, anta nya skepnader, dö och återuppstå. Ur en uråldrig mask föreställande den romerska kejsaren Marcus Aurelius (121–180 e. Kr) växer en björkgren av brons.Masken har även gett upphov till en cyklisk serie målningar där den avbildats ur samma vinklar som månen framträder i under sin omloppsbana kring jorden. Marcus Aurelius lever vidare i våra dagar som en stoisk tänkare, övertygad om att kosmos var ett runt medvetet djur och att Gud existera de inom allt och alla. Men vad menar vi egentligen med Gud? Renässansfilosofen Giordano Bruno (1548–1600) förstod Gud som rörelsen i den ständigt formtagande materian. Detta för sin tid radikala gudsbegrepp kan erbjuda intressanta ingångar till Edefalks konstnärskap. På ett säreget sätt närmar hon sig den magi som både skapar och för våra ögon synliggör livet självt.

Maskrosbollen förkroppsligar i Edefalks bildvärld hur döden föder livet. Hur något som en gång varit, löses upp, sprids med vinden och ger upphov till nya skepnader. Harkranken markerar på en fönsterruta det gränssnitt som separerar betraktaren från det omgivande landskapet. Dess långa och orimligt tunna ben avtecknar sig mot glaset såsom sprickbildningar, kanske en påminnelse om att uppdelningen mellan människan och den mer-än-mänskliga världen är en illusion, att naturen finns inom oss och vi finns i den.

The Otolith Group består av Anjalika Sagar och Kodwo Eshun. Videon O Horizon återspeglar deras intresse för Rabindranath Tagore (1861-1941), en indisk poet, konstnär, författare och livsfilosof. Som inflytelserik intellektuell utvecklade Tagore radikala idéer om både samhällsbildning och pedagogik. Han kritiserade det koloniala skolväsendet för att ensidigt fokusera på elevernas analytiska intellekt och därmed kväsa deras sinnliga närvaro och kreativa förmåga. 1921 grundade han Visva Bharati, en skola och numera universitet, beläget några mil utanför Calcutta.

Tagores ambition var att fostra en holistisk subjektivitet. Kontakten med den omgivande naturen skulle främja kreativa uttryck och interkulturellt utbyte på jämbördiga villkor skulle stärkas. Insikten om att vi är ett med naturen är, enligt Tagores sätt att tänka, det första steget mot lärande. En fördjupad kunskap om den levande jorden bör därför utgöra navet i läroplanen och lektioner bör hållas utomhus, i skuggan av trädkronorna.

O Horizon presenterar olika facetter av Tagores ekosofiska ideologi så som de gestaltas inom bl a dans, poesi, musik och arkitektur. Inom naturvetenskapen betecknar en O-horisont det övre skiktet i en jordmån, där o-et står för ”organisk”. Som verkstitel kan termen även förstås som en uppmaning till mänskligheten att vakna till insikt om att vi själva utgör ett slags horisont, som ett förkroppsligande av skärningspunkten mellan jord och himmel.

Ingela Ihrman, f. 1985 i Sverige

Under utställningens sista helg välkomnas publiken till ett högläsningsperformance i jättemusslans lägenhet i bostadsområdet Seved i Malmö. Konstnären Ingela Ihrman iklär sig sin jättemusselmantel av blått sidentyg, akrylfärg och olika lags plast, kliver ner i skummet i det halvkaklade badrummets inmurade badkar – hemmets inre hav – och läser texter om livets uppkomst ur den egentillverkade lokal tidningen Seaweedsbladet #1.

I sovrummet visas samtidigt Blomsterkorallen och Rövanemonen. Videon utspelar sig på havets botten där Ingela Ihrman närmar sig olika slags havsdjur. Klippen är inspelade under ett fältarbete på den tropiska ögruppen Andamanerna i Indien, i februari 2016.

“Mellan en musslas inre organ och det hårda kalkhaltiga skalet finns en hinna. Hinnan kallas mantel och här, mellan det hårda som omsluter det mjuka, blir pärlan till. När jag har på mig manteln blir min kropp det mjuka, musslans inre, och badkaret blir det hårda, de båda skalhalvorna. Lägenhetens betongväggar blir den korallstruktur som musslorna ofta sitter fast i. Varmvattnet från kranen som stiger och sjunker när jag tappar upp och tömmer ur är tidvattnet som kommer och går. När jag har badat klart stiger jag ur skummet, precis som Afrodite.”

Jättemusslan framförs 7 mars 2020, kl 15 & 16. Begränsat antal platser. Biljetterna släpps 15 februari 2020.

Koreografi av Elisabete Finger och Manuela Eichner.
I samarbete med och framförd av Bárbara Elias, Danielli Mendes, Josefa Pereira, Mariana Costa och Patrícia Bergantin.

Monstra dansas av fem kvinnor och fem växter. Koreograferna Elisabete Finger och Manuela Eichner beskriver sitt performanceverk som ett collage, sammansatt av ”oberoende koreografiska celler som förenas och lösgör sig från varandra lika brutalt som om de klippts av med en sax”. Verket är överväldigande i sin fysiska närvaro och kan väcka tankar både om människans komplicerade förhållande till det vi kallar natur och om normer kopplade till sexualitet och kön.

I många kulturer har jorden lovsjungits som en kvinna eller livmoder och dyrkats som Moder Jord. Samtidigt har kvinnors samröre med den omgivande naturen ofta dömts ut som häxeri och genom historien straffats hårt. I ett format som närmast påminner om en ritual ställs i Monstra det klassiska mot det absurda och det organiska mot det artificiella. I mötet mellan dessa kontraster manifesteras många av våra kulturers godtyckliga idéer om människans ställning i relation till den övriga naturen och om acceptabelt kvinnligt beteende.

Under föreställningens gång blir kvinnornas och växternas kroppar gradvis allt vildare, alltmer oförutsägbara, allt starkare och potentiellt också farliga. Med konstnärernas ord: ”Samtliga koreografiska block rymmer en gemensam utsaga, men varje växt-person har samtidigt sin egenart och med varje nytt snitt omformas en icke totalitet: ett collage, en gemenskap, ett ekosystem, ett MONSTER.”

Monstra framförs 8 februari 2020, kl 14. Begränsat antal platser.

* ”Monstra” är ett påhittat ord som betecknar ett kvinnligt monster på portugisiska (ordet monster är alltid maskulint i grammatiskt korrekt portugisiska).