När tiden står stilla

 

Leif Wigh, 1972
Foto: Eric Lindqvist
Text: Leif Wigh (Ur Bulletinen, Moderna Museets Vänners tidskrift nr 2, 2009)

Leif Wigh var fotointendent på Moderna Museet mellan 1977 och 2004. Han både träffade och introducerade för första gången i Europa några av de numera legendariska amerikanska fotograferna som är aktuella i utställningen Åter till verkligheten. Men det var inte alltid lätt att leta upp dem...

”Two flights up”, rösten kom uppifrån, genom ljusschaktet i trapphuset i den gamla industrifastigheten nere på New Yorks West Broadway. Jag började vandra uppför gjutjärnstrapporna. Efter en stund skymtade ett huvud på en person som hängde på trappräcket. Han hade ett hårburr med mycket lockar. Tog mig i hand, presenterade sig – Ralph Gibson. Klara, forskande för att inte säga nyfikna ögon. I övrigt verkade han arrogant, självmedveten och aningen nonchalant, ett intryck som bestått under åren. Men under ytan fanns, visade det sig, både värme och generositet.

Våren 1975 befann jag mig på en resa kors och tvärs genom USA. Ett samhälle som vid tiden stod lågt i kurs i Europa. Det var i en tid utan Internet och mobiltelefon. Jag hade just åter anlänt till New York efter en tid i New Orleans. Färdades runt i USA för att träffa fotografer vars bilder väckt mitt intresse. De fotografier som kom ur min egen generation i tidens USA beskrev helt andra mänskliga relationer och funderingar än de som producerades i Sverige. En av de fotografer som jag helst ville träffa var just Ralph Gibson. Jag hade tidigare under våren i New York sökt honom men misslyckats.

 

Ralph Gibson, 1975
Foto: Leif Wigh

I San Francisco träffade jag oförhappandes vänner till Ralph. När de hörde att jag ville träffa honom grep de telefonluren och ringde upp. Så mötet var avtalat sedan någon månad. Ralph hade väckt min uppmärksamhet genom fotografier som publicerats i brittiska tidskriften Creative Camera vilket ledde vidare till en av hans böcker – ”The Somnambulist”. Han hade startat förlaget Lustrum Press där han publicerade sina egna alster. Men även bilder av andra fotografer som var intresserade av att hämta inspiration ur själsliga djup. Bland dem fanns Mary Ellen Mark, Erica & Elizabeth Lennard, Neal Slavin, Robert Frank, Michael Martone och Larry Clark.

Studion var rymlig och antydde med spartansk men soignerad inredning att verksamheten var ekonomiskt säker. Vi talade om Ralphs förhållande till fotografi som uttrycksmedel, och givetvis om Leican, Tri-X, Rodinal och femmans Agfa-papper likt andra som vuxit upp med tidskriften LIFE. Han var inspirerad av både musik och litteratur och nämnde bland andra författaren Richard Brautigan och kretsen kring Lawrence Ferlinghetti. Bilderna handlade mycket om drömmar, sexuella fantasier och freudianska relationer. Ralph som hade tillbringat barndomen i Hollywood, fadern hade en nisch i filmvärlden, hade i perioder levt ett varierat och oorganiserat liv, något som i viss mån hörde generationen till. Något som också kom till uttryck i de tidiga bilderna.

Bill Owens, 1975 & Larry Clark, 1985 Foto: Leif Wigh

Han hade även under en tid arbetat som assistent till ikonen Dorothea Lange. Dessutom hade han assisterat Robert Frank i ett par av dennes märkliga, mörka och mycket personliga filmer. Robert Frank lät senare Ralph ta över sin studio.

Musiken har stort utrymme i Ralphs liv. Som gitarrist hade han turnerat med Leonard Cohen och medverkade på dennes vinyl ”New Skins for the Old Ceremony”. Han hade också ett eget band Soho´s Own Sex´n Drug band tillsammans med ett par andra konstnärer. Förmiddagen blev till eftermiddag och kväll. Eftersom jag var intresserad av Ornette Colemans musik så försökte Ralph komma i kontakt med denne som bodde om hörnet. De var gamla bekanta. Men inget napp!

Det första mötet med Ralph Gibson, som var paraply över en konstnärlig fotografgeneration, ledde under de kommande åren till kontakter med andra bildskapare. Men först och främst till separatutställningen som inleddes julen 1976 i Moderna Museets västra galleri som därmed togs i bruk för fotografiutställningar. I museet finns nu en omfattande samling av Ralph Gibsons banbrytande arbeten. I tidigt 2000-tal sade Ralph, ”You´ve made me a name in Europe”. Sant eller inte så var Gibsons utställning i Moderna Museet en av de tidigare presentationerna av hans bilder i Europa.

Bill Owens bilder hade också förekommit i Creative Camera som kanske var den viktigaste introduktören i Europa av ny fotografi under 1960-70-talen. Owens hade uppmärksammats över hela USA när hans bilder från en Rolling Stones-konsert i San Francisco publicerades. Stones hade gjort misstaget att hyra in Hell´s Angels som ordningsvakter till ett antal konserter på amerikanska västkusten. De slog ihjäl en av åhörarna med Bill Owens och den övriga publiken som vittnen.

Sedan en tid hade Bill skildrat den kaliforniska förorten, snabbt växande och samtidigt exploaterande bördig jordbruksmark. Själv bodde han med sin familj i just ett sådant område. Han hade också genom sin utpräglade sociala begåvning skapat en stor kontaktyta och var bekant med många i Livermore Valley. Ett stort område fyllt av prefabricerade hus, befolkat av medelklassamerikaner med trädgårdsgrillar. Bill Owens bok ”Surburbia” var fängslade och uttrycksfull. Jag upplevde den som en skicklig och utmärkt beskrivning av den amerikanska mardrömmen. Något som annars bara brukade förekomma i litteraturen.

Under min vistelse i San Francisco letade jag runt efter Owens. Frågade på gallerier, vid vernissager men ingen visste riktigt var han höll hus. Vid ett tillfälle stötte jag samman med en man som tjänstgjorde vid WAAM – Western Association of Art Museums. Han visste var Bill Owens bodde och hade tidigare varit i kontakt med honom.

Mannen vars namn flytt mitt minne bjöd mig hem till sin familj där jag tillbringade natten i familjens nya vattenbädd. De hade köpt en tomt och byggt sig ett hus i en gammal jordbruksbyggd där marken nu exploaterades. Familjen levde en form av halvnormaliserat hippieliv och eftersom arbetet vid WAAM var en smula osäkert så hade man investerat i några mindre jordbruksmaskiner som hustrun skulle sköta. En reklamkampanj hade just inletts där man erbjöd grannarna bistånd med uppodlandet av tomterna.

Hur som helst mannen fick tag i Bill Owens som kom och hämtade mig efter någon eller några dagar. Owens hälsade först inte på mig, tittade inte på mig, jag fanns inte, utan samtalade endast med kontaktpersonen och dennes familj. Efter en stund vände han sig mot mig och sade, OK! Nu åker vi! Vi färdades i det vårligt grönskande kaliforniska landskapet och kom småningom till ett stationshus vid en nedlagd järnväg. Där var en restaurang etablerad och Bill Owens bjöd mig på lunch bland blåhåriga damer som förskrämt betraktade mitt mörka långa hår. ”Han är från Europa”, sade Bill förklarande och pekade på mig. ”Vi måste tala med varandra först” sade Bill, ”för att se om det är meningsfullt för mig!”

Så ringde han från restaurangen till hustrun och sade ljudligt, ”The guy is OK”! Så for vi vidare i hans bil och anlände småningom Livermore Valley och hans hem. Hans hustru och han hade två söner och huset var typiskt för området. ”Jag går och lägger mig”, sade Bill och överlämnade mig i händerna på hustrun som hade en självpåtagen uppgift att intervjua mig. Samtidigt förberedde hon omständligt dagens middag. Efter någon timme återkom Bill och tog mig med ut till bilen igen. Vi for iväg till en skola några mil från hans bostad. Där föreläste han för en grupp tonåringar om sitt fotograferande. Någon lärare syntes inte till. Bill talade i drygt en timme och jag insåg plötsligt att lektionerna var över för dagen och ungdomarna hade själva genom sin lärare tagit initiativ till Bills föredrag.

Väl hemma hos honom igen bjöds en riklig middag med kaliforniskt vin som sköljmedel. Bill Owens berättade att boken Surburbia inte var någon mardrömsskildring. Tvärtom - bilderna beskrev ett område som han var djupt fäst och nu mycket rotad vid. Några av de andra invånarna var på håll släkt med honom och hans hustru. Och många av de övriga var hans vänner. Så i det avseendet hade jag missförstått hans intentioner med bilderna.

Det blev dags att återvända till San Francisco. Bills hustru trodde att en buss skulle passera på en väg någon mil från hemmet. Om vi skyndade oss så skulle jag hinna med den för att senare byta till tåget som skulle föra mig in till staden. Bill körde mig till en obefintligt skyltad hållplats. Lämnade mig vid sidan av en väg som löpte över en vid slätt. I fonden avtecknade sig en bergskedja. ”Yosemite”, pekade Bill Owens, ”det kommer en buss”, startade bilen och övergav mig mitt på slätten. Jag fick tid i skymningen att på avstånd betrakta Yosemite, ett namn som alla fotografiintresserade känner eftersom bergen var tillflyktsort för alla amerikanska landskapsfotografer med Ansel Adams i spetsen.

Bill Owens fotografier väckte småningom uppmärksamhet även i Sverige och en kollektion ur ”Surburbia” visades några år senare i Moderna Museet. Ytterligare bilder adderades längre fram till den kollektionen och ingår i sin helhet nu i museisamlingarna.

I sent 1970- och tidigt -80-tal försökte jag fånga upp Larry Clark för en utställning i Fotografiska Museet i Moderna Museet. Hans bilder i boken Tulsa var både skrämmande och fascinerande. Där beskrevs ett liv som var mig helt obekant och främmande. Larrys namn hade jag träffat på även i musiksammanhang. Han hade medverkat som trumslagare på en vinyl med den välkände saxofonisten Steve Marcus, mångårig ”strawboss” i Buddy Richs storband. Larry lyckades orytmiskt slå sönder hela Lp-plattan och den blev i flera sammanhang utsedd som en av historiens sämsta jazzplattor.

Ralph Gibson var sedan länge god vän med Larry Clark och hade som tidigare nämnts hjälpt till med utgivandet av Tulsa. Vid besöken i New York frågade jag Ralph om han kunde hjälpa mig att få tag i Larry Clark. Men Ralph skakade som vanligt på huvudet och förklarade att Larry var bortrest på ett fotografiprojekt. Efter ett antal försök så meddelade Ralph vid tillfälle att Larry nu åter var i stan. Vi sökte upp honom och han visade sig vara en ung man i vår egen ålder, kanske litet mer sliten till det yttre. Ralph lämnade oss och jag förklarade mitt ärende. ”Jag har sökt dig i flera år nu, men du har alltid varit bortrest.” ”Nej”, svarade Larry, ”jag har suttit inburad och det ville väl inte Ralph berätta för en museiman från Europa”.

Larry hade levt ett hårt liv men lyckades genom en metadonkur hålla sig något så när flytande. Hans bok om Tulsa sålde väl och han var på väg att publicera sin senare lika berömda Teenage Lust. Han var inviterad till en rad olika universitet och andra skolor för att föreläsa om bilderna och sitt våldsamma leverne. Larry hade då förutom sitt fotograferande ett privat hjälpprojekt på gång. Han hjälpte unga pojkar att komma från den hårda världen av homo- och våldsfixerade sexualitet, en marknad vars kontaktyta var belägen vid Times Square. Larry låste helt sonika in grabbarna i ateljén över nätterna och släppte sedan ut dem på mornarna igen. På eftermiddagarna fångade han upp dem, gav dem något att äta innan han själv åkte hem till familjen utanför staden. Han berättade att hans initiativ inte alltid lyckades eftersom flera av pojkarna hittats döda, flytande i Hudson River eller East River på andra sidan Manhattan.

Efter några dagars diskussioner beslöt vi att göra en utställning i Stockholm och flög senare Larry över till öppnandet. Han fick härigenom en av de första, om inte rentav den första, utställningspresentationen i Europa. En utställning som med sitt osminkade innehåll väckte stor uppmärksamhet. Vilket även hans föredrag i den mer än fullsatta Bion gjorde. Som bekant har Larry Clark senare även gjort sig känd som filmregissör.

Melissa Shooks namn och bilder hade som hastigast skymtat förbi i nu förträngda sammanhang. Hon väckte intresse genom att helt oförbehållsamt skildra sig själv med bilder som dagboksanteckningar. Melissa hade haft en svår uppväxttid genom att hon tidigt blev moderlös. Dessförinnan hade hon varit populär i skolan och till och med varit skolans Miss World! Hon var född i en mindre stad någonstans uppåt Hudson Rivers stränder. Men hon bröt tidigt upp, kastade sig ut i livet och stannade småningom upp i Kalifornien, levde för en period samman med en man och födde dottern Krissy. Efter några år lämnade hon Kalifornien och flyttade tillbaka till östkusten. Hon började samtidigt undersöka varför minnet av tidiga tonår var helt raderat. Så med hjälp av Krissy och kameran försökte hon röja undan glömskan och reda ut vad som hade hänt henne innan tonåren och puberteten.

Under sent 1970-tal besöktes museet av svenskamerikanskan Birgitta Ralston. Birgitta hade arbetat som fotomodell med fotografer som Irving Penn, Richard Avedon och Martin Munkackzi. Men vid fyllda trettio med familj och bosatt i Boston beslöt hon sig för att själv börja fotografera. Så vid ett av hennes besök diskuterade vi olika amerikanska fotografer. Ett namn som kom upp var just Melissa Shooks. Det visade sig att Birgitta hade träffat Melissa och kunde förmedla kontakten.

Melissas bilder visades först i den stora önskefotografiutställningen ”Tusen och en bild” som Åke Sidvall och jag kuraterade. En större kollektion av Melissas bilder visades senare i exposén ”Se dig om i glädje” som även innehöll bilder av Birgitta Ralston. Båda fotograferna liksom de övriga som var i livet inbjöds till utställningen. De framträdde med föredrag i Bion och väckte stor uppmärksamhet genom de personliga synsätten på fotografi. Melissa Shook är en ytterst social och humanistiskt inriktad person. Under många år arbetade hon med att ta hand om åldrande kvinnor vars liv hade gått till spillo genom att maken avlidit och inte efterlämnat något sparkapital eller form av pension.

Vid en vistelse, några månader efter utställningens avslutande, i New York beslöt jag mig för att resa upp till Boston och återse Melissa Shook. Det var vid det tillfället som hon överräckte hela kollektionen bilder, noggrant signerade, som nu ingår i museisamlingarna av fotografi.

Några år senare försökte man i Frankrike lansera begreppet The New York School med de här fotograferna som grupp. Men begreppet försvann lika fort eftersom fotograferna sinsemellan var så olika i sättet att betrakta fotografi som konstnärligt uttrycksmedel.