När svensken Ivan Aguéli (1869-1917) kom till Paris 1890 bytte han bort sitt dopnamn Johan Gustaf Agelii och blev påverkad av anarkistiska och andliga strömningar. Han lärde också känna Paul Gauguins konst, i synnerhet hans tankar om konsten som en syntes av intryck snarare än direkta avbildningar. Ser man på Aguélis verk från denna tid och framåt framstår de som just sammanfattande tolkningar av t ex landskap. Som ur ett svagt dis framträder motiven utan några pittoreska detaljer.
Amerikanen Bill Violas (1951-) video Chott el Djerid – A Portrait in Light and Heat från 1979 återger först snöiga landskapsvyer från mellanvästern i USA för att sedan abrupt växla till ökenlandskap i Tunisien. De magiskt stämningsladdade filmsekvenserna tar fasta på både optiska och akustiska förvrängningar av naturen. Visuella hägringar skapas av den intensiva ökenhettan. Något fysiskt blir till något psykiskt.
Under 1890-talet vistades Ivan Aguéli under perioder i Egypten. Där blev han inspirerad av naturen och människorna, och strävade efter en sann konst bortom västerlandets falska fasader. 1898 konverterade Aguéli till islam och antog namnet – Abd al-Hâdi (Vägvisarens tjänare). Året efter reste han till Indien för att fördjupa sig i buddism och återvände sedan till ett kringflackande liv i Europa och Nordafrika. 1917 blev han överkörd av ett tåg i Spanien.
Bill Viola studerade i början av 1980-talet zenbuddism i Japan. Han är är även berörd av islamsk sufism och kristen mystik. Liksom Aguéli använder Viola allmänmänskliga erfarenheter av medvetande och andlighet i sitt konstnärskap. Det finns en skillnad i tidsanda och konstnärliga tekniker mellan de båda. Likheten är att de söker någonting bortom det ordinära. Inte i tingen utan som en upplevelse.
John Peter Nilsson, intendent