Fotografiska material

Du får veta den vedertagna benämningen, tidsangivelse för den period materialet var i bruk, vad den slutliga bilden består av, en beskrivning av tillvägagångssättet, vad som är kännetecknande och hur materialet kan identifieras.

Albuminsilverfotografi

1850–ca 1900
silver i albumin på papper

Ett papper bestryks med en lösning av albumin (äggvita) och koksalt och får torka. Sedan badas papperet i silvernitrat och får torka igen i mörker. Albumin, salt och silver bildar en emulsion med ljuskänsliga silversalter som i dagsljus exponeras i kontakt med ett negativ, tills önskad bild framträder (utkopiering). Därefter fixeras kvarvarande ljuskänsliga silversalter ut och bilden sköljs i vatten. Efter år 1855 guldtonades sedan de flesta albuminsilverfotografi er, följt av ytterligare fixering och sköljning. Fabriksproducerade albuminsilverpapper fanns från 1863. Albuminsilverfotografier har tunn bas och är därför oftast monterade. De har vanligtvis blank yta och bildtonen kan variera från gulrödbrun till blåviolett beroende på exponeringstid och toning. Mycket vanlig är en tonförändring till gult/gulgrönt i högdagrar orsakad av nedbrytning av albuminet. Vid uppförstoring framträder en karaktäristisk sprickbildning.

Daguerreotyp

1839–ca 1865
amalgam på försilvrad kopparplåt

En kopparplåt beläggs med ett tunt lager av silver, poleras och behandlas med jodångor i en ljustät behållare, varvid silvret omvandlas till ljuskänslig silverjodid. Efter exponering i kamera 10–30 minuter framkallas bilden i het kvicksilverånga. Silver och kvicksilver bildar vit amalgam och bilden blir ett spegelvänt positiv med låg kontrast. Fixering gjordes till en början i koksaltlösning, senare i natriumsulfit. Efterföljande guldtoning gjorde bilden tydligare och mer hållbar. Som skydd mot kemiska angrepp och fysisk åverkan sattes sedan plåten i täta montage med passepartout och glas och ofta i etuier. Metoden, ett direktpositiv, var det första fotografi ska förfarandet i bruk. Daguerreotyper är detaljrika, neutrala i tonen, ibland handkolorerade och kan lätt kännas igen genom skiftningarna mellan negativ och positiv karaktär, vilken beror på betraktningsljusets infallsvinkel.

Saltpapperfotografi

Kalotyp
1839–ca 1865
silver i koksalt på/i papper

Ett papper badas först i saltlösning och bestryks därefter på en sida med silvernitrat, varvid ljuskänslig silverklorid formas. Efter torkning i mörker exponeras papperet i solljus i kontakt med ett negativ, upp till flera timmar, tills en bild framträder (utkopiering). I stark koksaltlösning eller som senare i natriumtiosulfat fixeras sedan överbliven silverklorid ut och sköljs bort i vattenbad. En följande guldtoning (efter 1849) gav bilden rikare tonskala och bättre hållbarhet. Efter 1850 vaxades de ofta och/eller belades ibland med ett lager albumin.

Saltpapperfotografier har matt yta och eftersom bindemedel saknas är pappersfibrerna i basen tydligt synliga vid uppförstoring. Tonen är med fixering i koksalt rödbrun med lilafärgade högdagrar, i natriumsulfat gulorange. Hållbarheten är relativt låg och de som blekts och missfärgats har en gulbrun ton. Metoden var den första att från negativ producera påsiktsbilder på papper. Ibland används benämningen kalotyp, men en kalotyp är egentligen ett saltpappernegativ.

Det avgörande steget för negativprocessen var engelsmannen Frederick Scott Archers (1813–1857) uppfinning att använda en glasskiva som underlag till negativet istället för papper. De nödvändiga silversalterna fästes på glaset med hjälp av kollodium, men kunde bara exponeras i vått tillstånd, därför talar man om våtplåtar. Glasplåtarna gav detaljskärpa och de positiva papperskopiorna kunde göras i ett stort antal från samma negativ.