Slavs & Tatars

MALMÖ. 26 FEBRUARI KL. 18.

Öster om Berlinmuren och väster om den kinesiska muren, så beskriver Slavs and Tatars sitt verksamhetsfält. Området är hemvist för både slaver och tatarer men Slavs and Tatars, som är ett konstnärskollektiv, av anonyma medlemmar har inte valt sitt namn för att proklamera en etnisk identitet. Snarare handlar det om att beskriva ämnet för deras arbete: ”en ofta glömd sfär av inflytanden mellan slaver, kaukasier och centralasiater.” Med en geografisk och kulturell avgränsning som utgångspunkt och en konstnärlig praktik som ofta använder forskningen och journalistikens verktyg rör sig Slavs and Tatars verk inom en mängd discipliner och media.

Verket Molla Nasreddin, som presenteras på Moderna Museet Malmö i form av en föreläsningsperformance, existerar i ett komplext nät av referenser på ett sätt som är karaktäristiskt för Slavs and Tatars. Utgångspunkten är en azerisk satirtidning från 1900-talets början, 1906–30. Den drev med såväl korruption hos den lokala eliten som västvärldens kolonialism och tidningens humor finner sin motsvarighet i Slavs and Tatars konstnärskap.

Den Molla Nasreddin som givit namn åt tidningen är känd för oss i Sverige främst genom Eric Hermelins översättningar från Sankt Lars mentalsjukhus i Lund. Molla Nasreddin är huvudpersonen i mängder av sedelärande historier och skämt, ett slags vis dåre som möjligen hade en verklig förlaga som levde i 1200-talets ottomanska rike. För tidningen var Molla Nasreddin  närmast en maskot som återkom framkikandes bakom illustrationerna som en presentatör eller i dem som en åskådare.

Molla Nasreddin har återutgivits av den azeriska regeringen, i en strävan att skapa en azerisk identitet och i denna form upptäckte Slavs and Tatars tidningen. De gav i sint tur ut ett urval av tidningens framsidor och illustrationer översatta till engelska med förklarande kommentarer. Med humorns hjälp ger Slavs and Tatars oss tillgång till en för många okänd historia, en skatt av bilder som är nästan kusligt relevant. Om Molla Nasreddin sägs att han red sin åsna baklänges, på väg framåt med blicken fäst på det förflutna.