Moki Cherry, Moki arbetar vid sin symaskin, Utopias and Visions, Moderna Museet, 1971 ©Cherry Archive, Estate of Moki Cherry Bildupphovsrätt 2023
En resa oändlig
Kvinnodebatten stormade på 1960-talet, arbetslivet väntade men de rådande könsrollerna innebar fortfarande att kvinnan förväntades ta hand om hem och barn. Moki Cherry utnyttjade och omvandlade kreativt de traditionella uppdelningarna till sin konst.
Moki Cherry var praktiserande buddist under större delen av 1970-talet och buddistisk filosofi var en influens under hela hennes liv. Hennes arbete inspirerades av konst- och kulturhistoria samt spirituella riktningar från både väster- och österländska traditioner. Tydlig påverkan syns i textilen ”Chenrezig: Buddha of Compassion” (1974) och i skulpturen ”Buddha” (1998). Moki Cherry var förtjust i möjligheten att utgå från ett motiv som flera konstnärer hade använt före henne, och kommer att använda även framöver, och trotsade därmed idén om det unika som det värdefulla och såg det storslagna i att hennes bild är en av flera. Resultatet är ett brokigt gestaltande med naivistiska inslag och symboler, befolkat av mänskliga och icke-mänskliga varelser. Senare verk bär också spår av kubism och mer abstrakta former.
Jag överlevde genom att ha en kreativ attityd till vardagslivet och dess sysslor (Moki Cherry)
Kreativ verkstad
Utställningen på Moderna Museet Malmö presenterar en bred bild av konstnärskapet och sträcker sig från sent 1960-tal fram till konstnärens död 2009. Mitt i utställningen finns en kreativ verkstad som även presenterar skivomslag, arbete med barn samt tv- och radioprogram som Moki Cherry var med och skapade. Tillsammans med utställningen framträder här hennes mångfacetterade produktion.
KONST SOM SKIVOMSLAG
Moki Cherrys konst fyllde många funktioner – som scenografi, kläder, pedagogiskt material, posters och som skivomslag. I utställningen visas de omslag hon designade för Don Cherrys album. Förlagorna till omslagen är ofta konstverk i sin egen rätt vilket också syns i utställningen genom ett par exempel. Det första omslaget som Moki gjorde för Don var Where is Brooklyn (1966/1969). Det är en livfull målning med stor aktivitet – musiknoter flyger, ett tåg kommer in från vänster, en grön person i svart cape sträcker ut armar och ben som i dans, eldsflammor tycks slå upp i nedre vänster hörn. Ett bitvis lugnare omslag och textilverk som visar på Moki och Don Cherrys ambition att leva mer hälsosamt är Brown Rice (1975).
Albumet har också flera låttitlar som syftar på vegetariska maträtter och grödor. I omslaget till Organic Music (1973), vars originalmålning även visas i utställningen, syns byggnaden, domen, som stod placerad utanför Moderna Museet i Stockholm i samband med utställningen Utopier och visioner 1971-1981. Skivan innehåller bland annat musik inspelad på Moderna Museet, och insidan av konvolutet har ett collage där fotodokumentation från samma utställning ingår.
LIVET, KONSTEN OCH MUSIKEN I FÖRENING
Tillsammans etablerade Moki och Don Cherry Movement Incorporated, 1967, som senare kom att bli Organic Music Theatre, ibland enbart omnämnt som “Organic Music” (1971–1976). Det var ett sätt att förena konsten, musiken och livet och att skapa en skyddande och omslutande miljö med utgångspunkt i deras olika hem. Först på olika platser i USA och Europa, och från 1971 i skånska Tågarp. Till huset i Tågarp kom musiker och andra kreativa människor från hela världen för att studera eller förbereda sig inför turnéer. Moki beskrev det som ett öppet hus.
1971 bjöd Moderna Museets dåvarande chef Pontus Hultén in paret Cherry att medverka i utställningen ”Utopier och visioner 1871–1981”. Mokis nära vän, konstnären Tonie Roos, var också involverad i organiseringen. Detta var första gången som paret Cherry kunde skapa en hel miljö på en konstinstitution. Under 72 dagar arbetade de i en dom designad av den svenske konstnären och designern Bengt Carling utifrån den amerikanska arkitekten Buckminster Fullers idéer, på Skeppsholmen i Stockholm. Här visade Moki, bland annat, textilverk som hängde från taket och längs med väggarna. På golvet målade hon en mandala som växte fram under utställningen. Moki sydde och gjorde nya konstverk varje dag i domen och familjen bodde vid museet under hela utställningen. Besökare kunde låna kostymer eller slå sig ned på mjuka skulpturer. Allt hade formen av en informell mötesplats där det spontant framfördes konserter eller andra arrangemang att ta del av och projektets form förändrades kontinuerligt. Den aktuella utställningstiteln ”En resa oändlig” är hämtad från publikationen som gavs ut i samband med Utopier och visioner 1871–1981. Det är de sista orden i en slingrande text av Moki där hon ger uttryck för sin holistiska världsåskådning som genomsyrade både konsten och livet och där fantasi och verklighet samexisterar.
När Organic Music Theatre grundades skrev Moki lyriskt i ett brev ”detta är det största som hänt sedan Ryska baletten” (1909–1929). En jämförelse som understryker hur den historiska föregångaren förändrade scenkonsten med genreöverskridande samarbeten med sin tids främsta konstnärer och kompositörer, liksom efterföljaren Svenska Baletten (1920–1925). En konsert på Charlottenborg med musik av Don och miljö av Moki i Köpenhamn 1967 presenterades med titeln ”Welcome Live – in” och på ett brev från samma år stod med böljande bokstäver ”Don & Moqui, Movement Inc.”. En senare, parallell referens till parets allkonstverk och livet som konst är John & Yoko. Det var 1969 som John Lennon och Yoko Ono bäddade ned sig i en ”Bed in” och bjöd in världspressen till sin sängkammare.
Mobila verk
Flera av verken i utställningen på Moderna Museet Malmö, däribland Malkauns Raga (1973), Dina Kanagina (1972) och Aum Expression (1971), användes som scenografi under konserter, bland annat vid Newport Jazz Festival, 1973. I dokumentationen från en konsert på Moderna Museet i Stockholm 1977 syns den stora textilen Dragon (1975). Som mobila verk kunde dessa, tillsammans med andra exempel i utställningen, placeras i varierande sammanhang utifrån stundens ingivelse – konsert, utställning, workshop. Moki Cherrys arbeten ter sig både exklusiva och kollektiva i sin form. Organiskt finner de sin plats. Även gruppens sammanslutning var rörlig, 1973 anslöt flera till Organic Music, bland dem musikerna Christer Bothén, Naná Vasconcelos och Bengt Berger samt konstnären Annie Hedvard.
KLÄDER (OCH LIVET) SOM KONST
Moki Cherrys konstnärliga bana börjar på 1960talet inom mode. När hon var 16 år lämnade hon hemmet för att arbeta på damekiperingen Modellen i Kristianstad och senare i samma stad
på damkappstillverkaren Distingo. Hon lämnade Skåne för studier i Stockholm på Tillskärarakademin 1962 och senare på Anders Beckmans skola. Efter skolan sålde hon enstaka unika plagg i New York på den stilbild ande varuhuskedjan Design Research D/R och modevaruhuset Henri Bendel. Moki Cherry övergav dock modeambitionerna och vidareutvecklade sitt konstnärskap men fortsatte göra kläder. Hon gjorde sina egna, barnens, Dons och bandets vid scenframträdande. Det var en ekonomisk nödvändighet och en konstnärlig möjlighet.
Inför ett uppträdande 1966 stylade hon Don Cherry och hans kvintett i helvita kläder och konserten förevigades i en tidig musikvideo, en ”elektronisk målning” som sändes på SVT, Time, av Ture Sjölander och Bror Wikström. Idag är minnet av scenframträdandena nära förknippade med gestaltningen av miljöerna och människorna. Hur bandet är klädda är en central del av hur bilden av musiken formas och lever vidare idag. Kläderna är lekfulla, har könsöverskridande design och tillåter rörlighet i mjuka material. Gränsen mellan måleri och textilapplikationer är flytande och applikationerna och kläderna har samma uttryck, de blir en del av konsten. Moki Cherrys motto var Livet är mitt konstverk och utifrån den livsfilosofin kunde ett skåp samtidigt vara ett collage och ett instrumentfodral en målning.
KONSTEN FRÅN 1980-TALET OCH FRAMÅT – ABSTRAKTION, COLLAGE OCH OBJEKT
I sitt konstnärskap var Moki Cherry en nyfiken utforskare. Hon experimenterade med material som plywood och lera, för att sedan återvända till eller arbeta parallellt med textila applikationer, collage och måleri. De stiliserat föreställande och lekfulla motiven från 1960- och 1970-talen får ett nytt uttryck på 1990-talet i målningar med akryl på pannå eller kartong, som hon sedan fortsätter att göra under resten av livet. Kantiga former blir labyrintiska landskap med rymdliknande varelser och i abstrakta verk fogas former samman i kompositioner med djärva färgkombinationer.
Flera av de abstrakta målningarna är gjorda som diptyker, den ena bilden tar vid där den andra slutar. Ibland dyker något föreställande element upp, kugghjul och blodkärl leder tankarna mot mekanik såväl som kropp. I sina anteckningar skriver Moki om hur hon börjar arbeta med bågsåg på 1970-talet, överger det, men tar upp det igen med nya bättre verktyg på 1980-talet. Hon sågar ut stillsamma figurer som Buddha (1998) eller expressiva ansikten i plywood och konstruerar skulpturala, väggmonterade lampor. På Greenwich House Pottery i New York på 1990-talet börjar hon arbeta med keramik. Hon gör hundar och bevingade getter som ibland har kroppar som formats till fat och blir bruksföremål. Längs hennes vaser och i skålar slingrar ormar, ett motiv hon ständigt återkommit till och där ormen som biter sin egen svans symboliserar eviga cykler och för henne var ett sätt att illustrera tid. Hon hämtade inspiration från uråldriga keramiktraditioner och många kulturer, men det går även att se ett släktskap med samtida konstnärskollegor som vännen Niki de Saint Phalle och Ulrica Hydman Valliens 1960-talskeramik.
På 2000-talet i New York fördjupade Moki sig också i kreativt skrivande för den feministiska konsthistorikern Arlene Raven. Oavsett om det var en mening på en skål eller en längre dikt var skrivande alltid en aktiv del av hennes konstnärskap. I hemmet täckte hon möbler – skrivbord, stolar och hyllor – med tidningsbilder och skapade tredimensionella collage som blev en del av inredningen. Från 2003 ägnade hon sig mycket åt tvådimensionella collage – stramare, sensuella med surrealistiska kombinationer, som i ”Let it Flow” (2006) som förenar ostron, orkidéer och veckade tyger. Med sammanfogandet av bilder som hon hade samlat fortsatte hon att på ett karaktäristiskt sätt blanda det personliga och politiska, humor och krig, såväl som kvinnokamp och fantasi. 2007 skrev hon: ”Min mamma gav mig en väldigt vass sax på min två-årsdag. Det är intressant att återkomma till något så välbekant – sax och papper – efter lång livserfarenhet. Den kanske ser tillbaka på dig.”
FANTASI OCH EXPERIMENTELLT SKAPANDE MED BARN OCH UNGA
I utställningen finns en skapande verkstad som en naturlig förlängning av barnens självklara del i det kreativa sammanhang som skapades i Tågarp och i olika projekt. 1970-talet efterfrågade ny konst för ett nytt samhälle. Gränsen mellan det privata och det publika var flytande och på konserter luckrades hierarkier upp mellan musiker och publik och betraktaren blev också deltagare. Mellan 1978 och 1986, under nio somrar, var Moki Cherry och Anita Roney centrala i barnteatern Octo-puss föreställningar. De stod för kostym, scenografi och organisation i ungdomarnas egenskrivna och egenregisserade föreställningar som kom till under fem till sex veckor. Premiären ägde rum i Tågarp och sedan turnerade de och avslutade ofta på Moderna Museet i Stockholm.
1970-talet i Sverige förknippas med originella och experimentella barnprogram, som delvis var ett resultat av att Sveriges Television hade skapat en barnprogramredaktion 1969; barnprogram hade status. 1971 spelades barnprogrammet Piff, Paff, Puff in i Tågarp (det sändes 1972) och samma år gjordes Elefantasi med huvudpersonen Fantasimon för Sveriges Radio med paret Cherry. Löst sammanhängande uppmuntrar programmen till kreativitet – lek, musik och berättelse är handlingen och barnen deltar.
Lek och inkludering
Moki och Don Cherry och andra kopplade till Organic Music arrangerade närmare 90 skolworkshoppar 1973 på uppdrag av Rikskonserter och turnerade från norr till söder i Sverige. Klädda i färgrika kläder spelade och sjöng de medan barn och unga följde textrader gestaltade på Mokis textilier. De besökta skolorna hade fått pedagogiskt material i förväg för att förbereda sig. Efter att ha ställt ut i domen utanför Moderna Museet bjöd dess tidigare chef Pontus Hultén åter in Moki och Don Cherry, nu till att arbeta specifikt riktat till barn på sin nya arbetsplats vid Centre Pompidou i Paris. Atelier des Enfants, barnens ateljé, inledde 1974 verksamheten innan den nya museibyggnaden hade färdigställts. I utställningens verkstad på Moderna Museet Malmö tas den lekfulla och inkluderande attityden vidare.
Text: Curatorerna Elisabeth Millqvist och Andreas Nilsson
