Joa Ljungberg, 2022 Foto: Helene Toresdotter

Curators text om utställningen

Läs en fördjupande text om Skymningsland, skriven av utställningens curator Joa Ljungberg. Texten kommer att ingå i den katalog som produceras för Skymningsland.

Har vi blivit galna?

Författaren Amitav Ghosh tror att framtida generationer kan komma att dra den slutsatsen. I sin essäbok Den stora galenskapen[1] reflekterar Ghosh över mänsklighetens vanmakt inför klimatförändringarnas våldsamma kraft. Såväl politiskt som kulturellt tycks vi oförmögna att intellektuellt greppa och på rimliga sätt respondera på hotet vi står inför. Vad kommer våra efterlevande att tänka om vårt bristande gensvar? I bokens inledande kapitel föreställer sig Ghosh hur läsare och museibesökare i en framtida värld, där havsnivåerna slukat det bengaliska floddeltat Sundarban och gjort städer som Bangkok och New York obeboeliga, söker efter förklaringar i vår tids konst och litteratur:

” …kommer de inte då att i första hand leta efter spår och förebud om sitt arvs förändrade värld? Och när de misslyckas med att hitta dem, vad ska de – vad kan de – göra annat än att dra slutsatsen att vår tid var en tid när de flesta former av konst och litteratur användes som instrument för att dölja människans beklagliga situation. Denna era, som så gärna gratulerar sig själv för sin självkännedom, lär då bli känd som tiden för Den stora galenskapen.” [2]

En annan författare som utforskat diskrepansen mellan situationens allvar och vårt svaga gensvar är miljöaktivisten, författaren, systemteoretikern och djupekologen Joanna Macy. I boken Aktivt hopp ­– att möta vår tids utmaningar utan att bli galen[3], som publicerades redan för tio år sedan men som framstår som minst lika aktuell idag, beskriver Macy hur människors individuella reaktioner i hög grad är beroende av vilken berättelse om vår tid de väljer att identifiera sig med. Tillsammans med medförfattaren Chris Johnstone redogör Macy för tre väsensskilda men parallellt existerande berättelser om människans och planetens belägenhet, som på diametralt olika sätt påverkar hur vi agerar i samtiden och tänker om framtiden.

Den första av dessa berättelser, Business as usual, kan i mångt och mycket beskrivas som en framgångssaga. Den berättar om hur ekonomisk tillväxt och teknologiska landvinningar förenklat livet för mängder av människor runt om i världen. Fortsatt ökad tillväxt framhålls som nödvändig för att säkra välfärden även i framtiden. Karriär och materiella värden likställs med status, välmående och lycka. Ny teknik förväntas rädda oss ur klimatkrisen, och ökad konsumtion uppmuntras eftersom den säkrar tillväxten och finansierar teknologisk utveckling. Business as usual framträder som den naturliga fortsättningen på det modernistiska projektet. Tiden rör sig i ett evigt framåtskridande och det gäller att inte hamna på fel sida om historien. Naturen är i denna berättelse tydligt frånskild och underställd människan och värderas huvudsakligen som en resurs att nyttja i mänsklighetens rike.

Skarpt kontrasterande med sin betydligt mörkare analys fastslår den andra berättelsen, Det stora sönderfallet, att det är just kravet på ständig ekonomisk tillväxt som leder till ett kontinuerligt överutnyttjande av jordens resurser och till ökade giftutsläpp. I takt med att världens befolkning växer och västerländska konsumtionsvanor sprider sig, ökar också behovet av energi och andra ändliga naturresurser till nivåer som tveklöst kommer att orsaka en kollaps. Stigande temperaturer, förhöjda havsnivåer och sinande naturtillgångar kommer i sin tur att leda till massiv migration, sociala motsättningar och krig. Det sjätte massutdöendet, förvållat av människans exploatering, vittnar om att ekosystemen – som vi och alla andra arter på jorden är beroende av för vår överlevnad – redan är allvarligt skadade. Mänskligheten är oförmögen att organisera sig politiskt på en global nivå för att med samlad kraft ändra utvecklingen. Enskilda länders och företags ekonomiska intressen, liksom kortsiktiga politiska landvinningar premieras framför arbetet med att säkra en gemensam överlevnad. Vår civilisation närmar sig på så vis sitt slut.

Även om Business as usual och Det stora sönderfallet förmedlar två mycket olika berättelser om vår värld, existerar de simultant, sida vid sida. Författarna skriver:

”Du har säkert vänner eller släktingar som lever i en annan berättelse än du. Du kanske själv rör dig mellan berättelserna. Ibland kan vi leva en del av dagen i berättelsen om Business as usual och planera för en framtid som är mer eller mindre som idag, tills något plötsligt påminner oss om den allvarliga situation vi befinner oss i, och den annalkande katastrofen sjunker in på djupet.”[4]

Anhängarna av Business as usual-berättelsen tenderar enligt författarna (och inte helt överraskande) att avfärda skildringen Det stora sönderfallet som alarmistisk och överdriven – medan anhängarna av berättelsen om Det stora sönderfallet ser katastrofen som ett oundvikligt faktum, bortom vår förmåga att förhindra. Intressant att notera är hur båda berättelserna framkallar en påtaglig passivitet inför en potentiell kollaps.

Turligt nog finns en tredje berättelse: den om Den stora omställningen. Den handlar om alla hundratusentals, kanske miljontals, initiativ och föreningar runt om i världen som på olika sätt arbetar för ekologisk hållbarhet och social rättvisa. En gigantisk folkrörelse vi inte hör så mycket om i medierna, men som likväl pågår runtomkring oss och som strävar mot ett paradigmskifte, ”från ett dödsdömt industriellt tillväxtsamhälle till ett hållbart samhälle som hjälper jorden att återhämta sig.”[5] Den som väljer att leva i denna tredje berättelse kan enligt Macy och Johnstone bidra till den stora omställningens olika dimensioner utifrån egen förmåga. Det kan handla om att ta initiativ för bevarandet av biologisk mångfald, ren luft och rent vatten. Eller att utveckla nya och mer livsbejakande samhällssystem och strukturer. Men det handlar också om att inspirera till en djupare samhörighet med världen. Att arbeta med våra hjärtan, tankar och vår syn på verkligheten:

”Vi har inte längre bara en nationalitet, utan börjar upptäcka en djupare kollektiv identitet. Vi är en del av jorden, något som länge varit en självklarhet hos många urfolk. […] en ny bild av verkligheten börjar ta form, där såväl vetenskap som andlig visdom visar hur djupt förbundna vi är med världen omkring oss.”[6]

Konstnären som magiker

Vilken roll kan då konsten inta i dessa berättelser om världen, mänskligheten och framtiden? Konsten, till naturen nyfiket ifrågasättande, söker sig framåt, bakåt och sidledes i tiden, med en frihet som är svår att finna inom andra praktiker. I konstens rum kan olika vetenskaper, tanketraditioner och språk mötas i en miljö som inbjuder till fruktbara förskjutningar mellan fakta, fantasi, verklighet och dröm. En miljö som på djupaste allvar värdesätter ett lekfullt experimenterande. Som uppmuntrar till att pröva rådande sanningar och samhällsfundament; att utforska om de har bärighet eller om ett kreativt nytänkande kan föra oss till bättre och sannare platser.

Under ett halvdagsseminarium som arrangerades i anslutning till utställningsprojektet Sensing Nature from Within (Moderna Museet Malmö, 2019) riktade filosofen Jonna Bornemark uppmärksamheten mot konstnärens – och magikerns – roll i vad hon benämnde som samtidens ”kollektiva existentiella kris”.[7] Under samma föreläsning talade hon även om behovet av ett nytt materiabegrepp, med en annan relation till liv. Vi har nämligen lärt oss att separera själen från kroppen och att förhålla oss till materian som någonting passivt och viljelöst. Som något som enbart formas av yttre orsaker, utan egen intention och kraft. Men är det en korrekt uppfattning? Formar sig inte materian i relation också till inre principer? Bör den inte erkännas som aktiv medskapare av världen? Bornemark menar att vårt nedärvda materiabegrepp utgjort en viktig del av den mekanistiska världsåskådning som effektivt undanträngt vår förmåga att empatiskt relatera till andra livsformer. Djur och natur har separerats från människan och i hög grad betraktats som själlös materia. Dagens djurindustri skulle inte kunna se ut som den gör om vi inte stod djupt rotade i detta mekanistiska idéarv. Vårt samhälle är i sina olika delar präglat av denna reduktiva världsuppfattning, som å ena sidan genererat enorma mängder kunskap och resulterat i fascinerande språng för mänskligheten – och å andra sidan orsakat ofantligt mycket lidande och fört oss mot en ekologisk katastrof.

I sitt sökande efter andra sätt att förhålla sig till livet och till världen har Bornemark bland annat inspirerats av 1500-talsfilosofen Giordano Brunos syn på materian som aktivt formtagande, liksom av dennes förståelse av begreppet magi. I Brunos tankevärld är magikern en person som är så till den grad närvarande i sin egen tid och livsmiljö att den äger förmågan att påverka formtagande rörelsers riktningar in i framtiden. I en värld där allting är i ständig förändring är magikern således den som kan fånga upp den enskilda situationens mångfaldiga särart och skapa en riktning mot någonting gott (förutsatt att magikern är godhjärtad). Vi talar alltså inte om en trollkarl som lyfter upp kaniner ur sin höga svarta hatt, inte heller om en häxa som med krokig näsa och stripigt hår utropar märkliga trollformler. Nej, magikern är en person som, för att använda Bornemarks egna begrepp, har förmågan att verka ”paktivt”, det vill säga både passivt och aktivt; både inlyssnande och pådrivande. En person – i många fall en konstnär – som känner in sin samtid och omgivning, försöker uppfatta det som är i färd med att bli, och påverka formtagandets riktning in i framtiden. Närvarande, inkännande och medskapande.

Bornemark lyfter fram födandet som ett tydligt exempel på paktivitet. Värkarna, livets kraft, tar kroppen i besittning för att föra fram det nya barnet. Föderskan kan välja att följa rörelsen – vara paktiv, ta värken och arbeta med den… På ett likartat sätt kan konstnären vara aktivt närvarande i sin tid, i den pågående rörelsen; ana någonting, fånga upp och fortsätta detta någonting, och låta det födas. Men oavsett om vi är föderskor, lärare, sjuksköterskor eller konstnärer så är vi också delar av ett större sammanhang. Kläderna vi bär, maten vi äter, teknikprylarna som blivit en självklar del av vardagen – allt kommer från ett system som förgiftar vår livsmiljö och kväser vår empatiska förmåga; ett nätverk av förbindelser, transaktioner och beroenden som inte längre kan bära den kraftigt ökande befolkningstillväxten. Vi är passivt födda in i detta system och många av oss har också aktivt drivit på det, men potentiellt sett har vi alltså en magisk förmåga att tränga in i nuets dynamik för att därifrån styra om mot ett annat sätt att tänka och leva. Och kanske är konstnären, såsom magiker, extra lämpad att hjälpa oss navigera i denna kris genom att, som Bornemark beskriver det, ana sig fram till det som ännu inte är tänkt och artikulerat; vara inlyssnande och inkännande och samtidigt synliggöra hur vi kan driva på eller ändra riktning.

Skymningsland

Möter vi några av dessa magiker i Skymningsland? Jag tror det. Utställningen stannar upp inför nuet, inför brytningstiden vi genomlever, och försöker få fatt i själva gränstillståndets rörelser av uppluckringar, transformationer och formtaganden. Bland de medverkande finns konstnärer som söker sig bakåt i tiden, efter uråldriga byggnadstekniker och livsbärande kunskaper om naturlandskapet som under senare århundraden blivit oss alltmer främmande. Andra spekulerar om framtida verkligheter där kemiskt avfall och maskindelar börjat smälta samman med andra levande och livlösa material, i färd med att bilda nya landskap och livsformer. I utställningen möter vi även ett sökande inåt, efter kärleken som motståndskraft i svåra tider och efter andra mänskliga förmågor, som vi av olika skäl inte underhållit eller utvecklat, men som kanske skulle kunna hjälpa oss ut ur skymningslandet.

Flera av konstverken är skapade specifikt för utställningen och är uppförda på plats i museet. Ingrid Elsa Maria Ogenstedts sex meter höga Torn sträcker sig mot taket i museets stora sal. Byggda av tätt sammanpressad vass framträder skulpturerna som märkliga korsningar av byggnadskomplex och organiska varelser, förankrade såväl i kulturhistorien som i naturlandskapet, kanske rent av förkroppsligande omöjligheten att dra en gräns däremellan. Tornen tycks vilja berätta om någonting djupt mänskligt, om lockelsen i att göra det till synes omöjliga, att bygga högre än högt; om viljan att manifestera sin styrka och besegra det jordbundna livets begränsningar. Samtidigt materialiserar skulpturen uråldriga kunskaper och förmågor att skapa livsförutsättningar utifrån en given plats, i symbios med annat liv.

Ytterligare två konstnärer som skapat nya verk för Skymningsland är Ida Persson och Isabelle Andriessen. Perssons verk The Anticipator bär en titel som tycks signalera att den abstrakta och vid första anblicken kliniskt mekaniska formen som avbildas i hennes målning äger förmågan att känna in och ana en utveckling – en rörelse i riktning mot något annat. Tillsammans med Andriessens storskaliga skulpturer, The Enchanters, leder oss verket mot en framtid där det är högst ovisst om mänskligheten fortfarande spelar någon roll. Andriessens installation är sammankopplad med museets infrastruktur, med dess rör och ledningar. Som om skulpturerna vuxit in i (eller ut ur) den befintliga byggnaden och nu existerar som integrerade, men samtidigt främmande, delar av arkitekturen. Keramiska formationer sitter uppspända på nedkylda stålkonstruktioner. De bär spår av tidigare kroppar ­– av kotor, ligament, delar av käkben och senor. Växer de samman med metallen? Hålls de på plats i ett bisarrt försök att återskapa liv? Eller utgör dessa märkliga hybrider delar av ett framtidslandskap där kemiskt avfall, maskindelar och fossila lämningar är i färd med att skapa nya allianser och formationer?

Medan Ingrid Ogenstedt för oss bakåt i tiden och Ida Persson och Isabelle Andriessen förflyttar oss in i framtiden, uppehåller sig konstnären Yael Bartana i vår samtids akuta nu. Hennes verk Two Minutes To Midnight skulle kunna ha spelats in för en vecka sedan, så aktuell känns denna iscensättning av en regering som diskuterar hoten från en fientlig kärnvapenmakt. Regeringen består uteslutande av kvinnor och överläggningarna hålls i deras fredsrum (med en blinkning till Dr Strangeloves giftigt maskulina ”krigsrum” i filmregissören Stanley Kubricks klassiska kalla kriget-satir). Till rådslaget inkallas även en rad kvinnliga experter: försvarsrådgivare, jurister, psykologer, fredsaktivister och politiker. Dessa kvinnor är experter även i verkligheten, och spelar följaktligen sig själva. Samtalen och diskussionerna påverkas under filmens gång av den ökande stressen att hinna agera innan Domedagsklockan – en symbol för mänsklighetens möjliga förintelse – slår midnatt.

Vad dessa fyra, och samtliga elva medverkande konstnärskap, har gemensamt är att de förhåller sig till ett ekologiskt, geopolitiskt och i många avseenden också demokratiskt skymningsland. De känner in sin tid, anar möjliga utvecklingar och tar fatt i den formtagande rörelsen. Deras konstnärliga gensvar kan handla om att återföra oss till naturlandskapet, påminna om att vi är en del av den levande jorden, och att vi en gång besuttit kunskaper om en hållbar livsföring. Andra verk kan upplevas som mer hotfulla iscensättningar av livet efter människan, och fungera som påminnelser om att vad som står på spel inte i första hand handlar om planeten Jordens överlevnad, utan om huruvida mänskligheten och en mängd andra sköra livsformer kan ha en chans till liv i en förändrad värld. Utställningen presenterar även konstnärer som specialiserat sig på att gestalta fiktiva politiska visioner, rörelser och maktstrukturer, för att med konstens experimentella kraft pröva alternativ till vad historien och samtiden erbjuder. Med deras hjälp kan vi kanske söka oss fram mot andra vägar och världar.

Trots tidens allvar presenterar utställningen mycket få fakta och dokumentära redogörelser. Genom konsten försöker den i stället ge uttryck åt ovissheten, åt brytningstiden – själva upplevelsen av att stå på tröskeln till det okända. Detta att inse att världen och vardagen kommer att förändras dramatiskt men att inte kunna föreställa sig vad som väntar. Att i ena stunden känna hur mörkret som tätnar omkring oss oroar och skrämmer, för att i nästa stund inspireras av olika rörelser och initiativ som pekar mot mer livsbejakande sätt att tänka och leva. Skymningen, övergången från dag till natt, kan förknippas just med rädslan inför det annalkande mörkret. Samtidigt är det intressant att notera hur detta naturtillstånd inom många kulturer också associeras med en särskild form av kreativitet: en kreativitet som berikas av närheten mellan sömn och vakenhet. I Skymningsland manifesteras denna kreativitet genom poesi, musik, rörelse, form och färg. Här iscensätts varken dystopi eller utopi – i stället växer något annat fram, ur den obestämbara myllan av hopp och förtvivlan, kunskap och ovisshet, verklighet och dröm.

Text: Joa Ljungberg, 2022

Mer om utställningen