Intervju med Ingrid Elsa Maria Ogenstedt

När vi kommer in i Turbinhallen möts vi av två större torn av trä som reser sig rakt upp mot det tio meter höga rummet. Vi rör oss lite längre bort i lokalen och slår oss ned tillsammans. Runt om oss håller rum i rummet på att skapas och bakom Ingrid tornar stora runda högar av vass upp likt mindre bergslandskap. Doften av natur är påtaglig.

 Vad är det vi ser bakom dig Ingrid?

− Det är vassen som kom idag, efter gasning som vi var tvungna att genomföra eftersom materialet ska in här på museet. Vassen kommer från Værn Engene, Tipperne (Danmark) och är handskördad på grund av sin korta stråhöjd som inga moderna maskiner rår på. Så den är väldigt speciell både för mig, för de som levererat den och för vasstaksläggaren som jag arbetar med.

Vill du berätta hur processen framåt ser ut nu?

− Vi har fått ihop tornen ganska bra så förhoppningsvis kommer vi att börja lägga vassen idag. Jag jobbar i det här projektet tillsammans med vasstaksläggaren Bjarne Johansson från Jylland, som har 40 års erfarenhet av yrket och hans kollega Jeffery Brankley. Det ska bli jättespännande att se hur resultatet blir, med ett sådant här material är det alltid en process. Men det är också det som är roligt, att arbeta med olika typer av material som har olika egenskaper, se hur de beter sig och hur de tar fram mina skulpturala verk.

På tal om materialet, med tanke på att det är organiskt, kommer det att förändras något under utställningens gång?

− Nej, på grund av den kontrollerade miljö som museet har så tror jag inte det. Hade verket varit ute i naturen hade det varit annorlunda. Det hade åldrats, färgen hade förändrats, det kanske hade börjat växa mossa eller annat på det.

Här inne är det andra förutsättningar. Vad jag hoppas dock, är att man får en stark upplevelse av just materialet. Med hjälp av ljus, färg och kanske lukt. Samt att det är taget ur sitt naturliga sammanhang och presenterat på ett sätt som gör att man kan komma nära. Jag tror att själva utställningsrummet, white cube situationen, gör att materialiteten verkligen förstärks och att taktiliteten blir tydlig.

Skymningsland är en utställning som utforskar känslan av att stå på tröskeln till det okända, där såväl en politisk som en ekologisk skymning framträder. Vi vet att vi lever i ohållbara system men vi vet inte riktigt hur vi ska ta oss ur dem, eller vad som väntar oss i framtiden. Vad betyder den här tematiken för dig och hur resonerar dina verk med den?

− För det första så är jag mamma och lever på den här jorden så det är såklart teman som jag har omkring mig i vardagen.

Sedan så hoppas jag att mitt sätt att arbeta med material på något sätt kan påvisa att vi visst vet hur vi ska leva, för att vi kan leva i symbios med vår omvärld. Vi vet hur vi tar hand om våra resurser, vi har bara glömt bort att vi redan vet och tagit nya vägar. Att gå tillbaka till hantverkstraditioner, att gå tillbaka till ett kunnande om material och landskap, att veta när man skördar vad och hur man inte urlakar jordarna – det kan vi. Det är bara att fråga de som bor där de bor. Jag tror att det finns så många visdomar och kunskaper om man bara ställer rätt frågor.

Ingrid har länge fascinerats av Himalayas hemliga torn. De torn som finns kvar är belägna på höga höjder i Tibet och Kina och kan vara tusentals år gamla, även om ingen vet exakt. Likt Ingrids torn som håller på att skapas på museet, har många av dem åtta kanter och benämns ibland som stjärntornen. Konstruktionsmässigt, berättar Ingrid, är det en väldigt stabil formation. Något som kan förklara varför de uppåt 60 meter höga tornen klarat sig genom årtusenden trots sina spektakulära placeringar. Mystiken kring tornen blir tydlig genom sina många frågor utan svar. Vem byggde dem och hur? Varför placerades de på dessa höga höjder och vilket syfte kan de ha haft?

Du kommer att skapa ytterligare ett nytt konstverk gjort för platsen till Skymningsland. Kan du berätta något om det?

− Ja, det rummet är lite mindre och lite mer intimt och där har jag valt att arbeta med lera, i form av lerklining. Det är ett ursprungsmaterial, som jag kallar det, som också har en hantverkstradition, speciellt här i Skåne där man använt mycket lerklinade väggar till exempel i husbyggen.

För mig är lera också ett material som är odödligt, det kan torka ut, man kan blöta till det och reparera, det andas. Samtidigt som det har en slags grund i ursprunget av skapande, att man bara tar en lerklump, formar den och torkar den. Det är ett sådant extremt direkt material som alla barn kan relatera till och även vuxna. Så för mig är det alltid ett ”go to” material. Med leran kan jag få upp stora former på ett relativt enkelt sätt och jag uppskattar också dess komplexitet.

Det konstverk som du arbetar med nu, tornen, är av monumental storlek – hur är det med det andra verket?

− Det blir nästan tre meter högt, så det är min lilla. Två och en halv till tre meter, då behöver jag inga byggställningar utan kan arbeta själv med min egen kropp.

Arbetar du med fler material än lera i verket och hur ser själva materialets process ut här?

− Jag har en grundkonstruktion under leran och kommer förmodligen att använda lite av vassen för att skapa en dynamisk form. Men det är framför allt leran som intresserar mig. Jag gjorde mitt första lerverk i Höganäs 2018, utomhus. Det är som sagt ett grundmaterial som särskilt när det är obränt kan användas flera gånger. Det är alltid så att när jag jobbar med mina material så är de medgestaltare. Jag kämpar emot materialen lika mycket som jag kämpar med materialen. Så vi samarbetar i gestaltningen ofta och då får man ibland acceptera att materialen tar sina egna beslut.

...det har en slags grund i ursprunget av skapande, att man bara tar en lerklump, formar den och torkar den. Det är ett sådant extremt direkt material som alla barn kan relatera till och även vuxna.

Vad har du för förhoppningar vad gäller besökarnas möten med dina konstverk i utställningen?

− Jag hoppas att dom kommer att få en uppskattning för materialet, en förståelse för vad vi människor är kapabla till. För mig handlar det lika mycket om teknik som fantasi. Att se potential och möjlighet i vad vi kan göra med våra händer, vilket jag tycker är fantastiskt och hoppas att fler med mig kan uppskatta. Samma sak med leran, som är ett grundläggande material som vem som helst kan använda till vad man nu än väljer. Att förstå att värdera de kunskaper vi redan besitter är viktigt. Jag är i kontakt med byggnadsvård och olika institutioner som håller på med återbruk, men även hållbara material och jag hoppas att det är ett sätt att visa på hur vi kan ta oss an vår gemensamma framtid tillsammans.