Mer om konstverken i ”Beate Wassermann – Balansakter”

Madonna från Altona (Madonna von Altona, 1979)

Ett av få självporträtt av Wassermann. Hon var verksam under en period då det var mycket svårt för kvinnor att bli sedda och accepterade som konstnärer i samhället. I verket undersöker hon sina olika roller som kvinna, konstnär och blivande mor. Wassermann står, höggravid, i en ljuskägla med en törnekrona av penslar på huvudet och med spetsiga pumps på fötterna. Hon framställer sig som en blandning av en harlekin och martyr. Altona var den stadsdel i Hamburg som hon levde och var verksam i. Verket var väldigt viktigt för Wassermann och förmedlar en bild över kvinnans situation som konstnär.

Utan titel (O.T, 1990)

Beate Wassermann fortsätter under 1980-­talet och framåt att förtäta former i stora tecken. Hennes verk rör sig mer och mer mot en abstraktion. Hon tar bort allt oväsentligt. Verken, i sina ofta smala högformat och starka färger, ger intryck av monumentalitet. De leder blicken uppåt och är samtidigt väldigt fysiska. Konstnärens intresse för färgmaterialitet blir här synligt. Hon blandar sina färger själv med pigment och bindemedel, ofta med ägg.

I verken ses t ex cirkelsegment i överlappning, som en omfamning, och triangelformer som bildar en konstruktion som försöker hitta balansen. Ljuset och mörkret som kontrasteras i den stora ljuskäglan är ett tema som hon i fortsättningen undersöker vidare.

Stjärnbild IV (Sternbild IV, 1996)

De första stjärnbilderna skapade hon 1993/94. Inspirerade av vykort från Hamburgs planetarium tar dessa verk utgångspunkt i olika stjärnformationer. Hon valde ut stjärnbilder som relaterade till personer som stod henne nära. På ett lekfullt sätt representerar målningarna en dialog mellan människa och ett större, kosmiskt sammanhang. Samtidigt blir dessa formationer utgångspunkt för ett ännu mer frigjort måleri. Det uppståren rad varianter där konstnären tar bort och förenklar ytterligare. Så blir stjärnor till hål i himlens blåa djup eller till fönster in i den oändliga rymden.

Så kallade kvadrater (Sogenannte Quadrate, 1994– 1997)

I detta verk bildar det nästan kvadratiska, silvriga mittfältet en skenbar öppning mot ljuset, liknande ett fönster. Silverfältet är återkommande i Wassermanns verk, inspirerat av tunna silverpapper som hon minns från barndomens chokladförpackningar, men också av andra föremål som hon hittat, t ex i asiatiska, rituella rispappersblad. En ytterligare reduktion av bildytan ses här där ljuset och mörkret leker med varandra och balanseras ut i målningen.

Ur cykeln Balans (Aus dem Zyklus Balance, 1997)

När slår en balans om till att bli en obalans? Balansakter av olika slag undersöker konstnären i dessa verk i ett mer och mer frigjort måleri; balansering av former och färger, tyngd och lätthet, färgfält i förhållande till penseldragens riktningar. Wassermanns måleri är ett mycket fysisktmåleri där kroppen är i centrum. Bilderna är ett mentalt och kroppsligt dialogfält. Linjerna är utförda i högsta koncentration och närvaro och relaterar direkt till konstnärens kropp. Armens räckvidd är cirkelsegmentens måttstock.

Hon målar med akryl på bomullsduk som skapar en akvarellaktig framtoning, vilket ger målningarna klarhet och skapar samtidig flyktighet. En balans som lätt kan slå om. Verken i denna cykel är kraftfulla och utgör finstämda balansakter.

Stadsplan över Ragusa (Stadtplan von Ragusa, 2003)

Målningarna släpper in ljuset och inget verkar längre vara beständigt. Det börjar nästan att flimra och vibrera. Motsatsen mellan det materiella och det immateriella löses mer och mer upp i dessa storslagna målningar.

Inspirerad av vistelser på Sicilien tillkom mellan 2003 och 2009 verk såsom Stadsplan över Ragusa (Stadtplan von Ragusa) som tillhör en serie gatuplansbilder från städer på den syditalienska ön. Även här är det vardag­liga utgångpunkt för en färgsprakande målning som bildar en vävnad av horisontala och vertikala linjer. Det finns alltid en verklighetsförankring i Wassermanns verk som sedan transcenderas. Genom hela sin karriär var Wassermann en konstnär som vågade bryta ny mark om och om igen, och fastnade aldrig i en stil eller ett manér.

#186 (2005)

Beate Wassermann provar här att förenkla former i mindre format. Även i de stora akvarellverken förenklar hon formerna nästan på ett kalligrafiskt manér. I en rad målningar av handväskor återvänder Wassermann till ett tema som hon intresserade sig för redan på 1980-­talet. I vissa av dessa kan formen kännas igen, i andra blir väskorna inspiration till ett lekfullt måleri.

…Så långt borta… (…So fern… 2017)

Fascinerad och inspirerad av flera resor till Indien från 2009 och framåt, uppstår dessa sena målningar. Igen tar konstnären utgångspunkt i en silverkvadrat i mitten på målningen och sätter här ljusare och mörkare former och färger glest i förgrunden, så att det uppstår ett intrikat spel mellan färg och form. De skiftar i intryck, avhängig av vad i bilden ögat fokuserar på.

Verket …Så långt borta… (…So fern… 2017) är troligen konstnärens sista målning. Luftigheten tilltar ytterligare. Titeln antyder även att intrycken baseras på minnet och innehåller en viss längtan. Konstnären var redan väldigt sjuk och visste att allt snart skulle bli så långt borta.