Konstnärspresentationer

Frankrike/USA

Louise Bourgeois (1911–2010) betraktas som en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer, och hon experimenterade med olika material och tekniker under sju decennier. Hennes originella och mångfacetterade verk omfattar skulpturer, verk på papper och textila arbeten. Bourgeois konst är komplex, radikal och ibland även skrämmande direkt när hon gestaltar intensiva känslor och erfarenheter. Hon var en banbrytare inte minst för den feministiska konsten och har sagt: ”Jag har under hela mitt liv som skulptör strävat efter att förvandla kvinnan från ett objekt till ett aktivt subjekt”. Hennes genombrott kom sent, med en retrospektiv utställning på MoMA i New York, 1982. Konstnären var då 71 år gammal.

Från mitten av 1940-talet och framåt snidade Bourgeois totemliknande stående figurer av balsa- och redwoodträ och målade dem ofta i en enda färg, vanligen vit. Dessa, av bland annat surrealismen och primitivismen inspirerade, skulpturer refererade hon till som ”personager” och berättade att de väckte minnen av vänner och familj som hon lämnat i Frankrike och saknade i sitt nya hemland USA, dit hon flyttade 1938. Bourgeois placerade i början sina ”personager” direkt på golvet, men ändrade det sedan som vi ser i Moderna Museets skulptur Pillar. Hon lät senare också göra bronsavgjutningar av många av ”personager”. Moderna Museets verk är dock ett unikat i trä från 1949.

Den hängande bronsskulpturen Janus Fleuri är ett av Louise Bourgeois mest ikoniska verk och hon har refererat till den som ett självporträtt. Verket är i sin tvetydighet och med all sin ambivalens en metafor för sexualiteten, liksom för människans underliggande drivkraft. Louise Bourgeois arbeten från 1960-talet föregrep de frågor om könstillhörighet och identitet som blev centrala för yngre generationer konstnärer under 1970- och 80-talen.

Textiler och restaureringen av dem var en del av Louise Bourgeois liv ända sedan barndomen. Hon växte upp i en parisisk medelklassfamilj som försörjde sig på att restaurera bildvävnader från medeltiden och renässansen. Sömnad och reparation blev en viktig del i hennes praktik, vilket bland annat kommer till uttryck i skulpturen Quilting. I verket I Am Afraid för konstnären en inre dialog om sina olika rädslor och kommer fram till insikten att även om hon inte är fulländad saknar hon egentligen inte heller något. Textraderna är här invävda i tyget, de är alltså en del av vävnaden och inte broderade på det textila underlaget.

För Louise Bourgeois var liv och konst oskiljaktiga. Minnet spelade en stor roll i skaparprocessen och hon talade om sin konst som en konfrontation med det förflutna för att uppnå självkännedom i nuet.

Verk i utställningen:
Pillar/Pelare, 1949
Janus Fleuri/Spirande Janus, 1968
Quilting/Vaddstickning, 1999
Blue Is the Color of Your Eyes/Blå är färgen på dina ögon, 2008
I Am Afraid/ Jag är rädd, 2009

Sverige

Nina Canells (f. 1979) skulpturala språk är subtilt och poetiskt och består vanligtvis av vardagliga material som vi ofta använder men sällan ser. Canells uppfattning av skulptur expanderas och reflekteras i hennes ständiga undersökning av enkla material som sladdar, frön och glasvaser. Hon intresserar sig även för immateriella fenomen såsom luft, ljud, ljus, ånga och elektromagnetism och relationen mellan dessa och människor.

I verket Glances är elektricitet kanske det viktigaste materialet och Canell har använt elektricitet som bindemedel i flera av sina skulpturer. Kopparröret transporterar elektricitet som blir till ljus, ett nytt material som ändrar uppfattningen av rummet skulpturen befinner sig i – både visuellt och auditivt. Canell intresserar sig för skärningspunkten mellan energi och objekt. Och hon menar att det är just i den punkten där vi möter dessa där frågor bildas – frågor kring skulptur, material och även de osynliga krafter som möjliggör vardagslivet.

”To glance” innebär att kasta en snabb blick på något, såsom vi kanske gör med ljusrör. I många sammanhang kan Canells skulpturer just gå obemärkta förbi med anledning av de anspråkslösa material som hon använder.

Verk i utställningen:
Glances, 2014

Sverige

Johanna Gustafsson Fürsts (f. 1973) konstnärliga arbete har ofta som utgångspunkt det offentliga rummet, de olika maktstrukturer som finns i det och stadsplaneringens oansenliga sätt att bestämma över våra rörelser och tillvaro. Hennes verk beskrivs därför många gånger som kritiska.

Flera av Gustafsson Fürsts skulpturer använder den gröna färgen med koden NCS S 8010-G10Y, även känd som ”offentligt grönt”. Det är färgen som bland annat används på parkbänkar, stolpar, papperskorgar, cykelställ, osv, med avsikt att skapa en lugn stadsbild, som i en skog. Offentligt grönt präglar stadslivet som ett substitut för det naturliga och i skulpturen Win-Win möter betraktaren en avgjutning av en trädstam i aluminium placerad på en kasserad gunga. Metall som liknar naturen, naturen som liknar det konstgjorda. Dessa dikotomier används av Gustafsson Fürst för att synliggöra onaturliga idéer eller beteende som har normaliserats.

”Transparens”, ”medbestämmande”, ”demokratisering” och ”win-win” är floskler som ofta förekommer i kommersiella och marknadsliberala sammanhang och diskussioner. Att dessa termer har sipprat ut och även börjat användas i vardagslivet finner Gustafsson Fürst obehagligt och ser därför ett behov av att göra begreppet till ett objekt med avsikt att få det att bli otrendigt.

Uttrycket ”win-win” innebär balans, men i denna skulptur är allt avgjutet och fastsatt. Den rör sig inte, det är en låtsas-balans, en icke-förhandling. Gustafsson Fürst ifrågasätter balans som begrepp, då det inte existerar på riktigt eftersom det alltid finns en part som kompromissar mer än den andra.

Verk i utställningen: Win-Win, 2015

Sverige

I sina verk spekulerar Sofia Hultén (f. 1972) kring de möjliga berättelser som finns bakom de föremål hon hittar på gatan och som hon omvandlar till skulpturer. Mötet mellan konstnär och föremål blir till ett väsentligt material i Hulténs konstnärskap, där också materialbeskrivningen på verksskylten ofta mer tar formen av egna berättelser än enbart en lista över fysiska material.

I verket In Between the Possibilites har Hultén lagt till tretton trappsteg på en funnen, gammal stege. Tillägget gör den värdelös att använda, samtidigt som hantverksprocessen synliggör tidens gång då den minutiöst speglar stegens ursprungliga skick. Det är inte stegen som ska renoveras och poleras för att matcha de nya, av konstnären tillverkade trappstegen, utan tvärtom. Hultén har uttryckt sitt intresse för ”att någonting kan transformeras radikalt – men till synes obemärkt”.

Att reparera och förstöra är återkommande händelser i Hulténs konstnärliga arbete. I omvandlingen från något funktionellt till något värdelöst, från ett föremål med en specifik, vardaglig funktion till en skulptur som bara går att betrakta och uppleva, vänds tankarna också mot konsten själv, dess syfte och det konstnärliga arbetet. Resultatet blir både absurt och befriande.

Verk i utställningen: In Between the Possibilities, 2010

Tyskland

Geschlossene Gesellschaft (Slutet sällskap) består av fyra tygskulpturer som skiljer sig i form, storlek och färg. Det gemensamma är att de är alla gjorda av var sin tröja.

Skulptören Axel Lieber (f. 1960) använder ofta vardagsföremål som förpackningar, möbler och som här, kläder vars form han undersöker bortom funktionen som dessa objekt ursprungligen var skapade för. Ofta bearbetar han föremålen så att enbart det mest väsentliga finns kvar.

Förvandlingen tröjorna har genomgått i Geschlossene Gesellschaft är att de blivit till fyra liggande, sittande och stående individer av vitt skilda karaktärer. Konsekvent, men också med en portion humor, vecklar konstnären ut och in på öppningar som ärmarna, linningar och muddar och skapar formar bortom vad vi förväntar oss av just en tröja. Utan att människor bär plaggen representerar formerna olika typer av individer som på skilda vis tar plats i rummet. De är lika men på många sätt mycket olika som vilken som helst grupp av människor.

Axel Lieber studerade på Staatliche Kunstakademie i Düsseldorf (1978–84). Han har undervisat som professor på Konstakademin i Düsseldorf och även på Konsthögskolan i Malmö, där han bodde i många år. Lieber är en av grunderna till konstnärskollektivet inges idee som formerade sig 1992 och som har realiserat stora skulpturprojekt i offentliga miljöer. Lieber bor och arbetar i dag i Stockholm och Berlin.

Verk i utställningen: Geschlossene Gesellschaft, 1990

Sverige

Karaktäristiskt för Eva Löfdahls (f. 1963) konst är skickligheten att invitera till och öppna upp för tolkning på ett både tillmötesgående och slutet vis. Den pockar på ens uppmärksamhet utan att vara högljudd.

I Eva Löfdahls skulptur Utan titel möts ett abstrakt och arkitektoniskt formspråk som både innefattar ett organiskt och industriellt innehåll. Avgjutningar av blomkålshuvuden, som i sin form även kan påminna om hjärnor, ligger på en bordskiva som i sin tur hålls uppe av tre ben. Där benen möter golvet omges de av runda former som liknar slangen på bildäck. Bordet, eller idén om ett bord, är ett återkommande element i Löfdahls konst och tycks här fungera både som en bärande och åtskiljande kraft. Löfdahl har förmågan att fånga det outgrundliga i ett formspråk som i sin egensinniga komposition och förening av material samtidigt ter sig självklart.

Eva Löfdahl har varit aktiv på konstscenen sedan 1980 då hon debuterade med Walldagruppen, som förutom Löfdahl, bestod av Max Book och Stig Sjölund. Hon arbetar i de flesta tekniker – såsom måleri, skulptur, installation – och har även skapat ett stort antal offentliga verk. Sin första separatutställning hade Löfdahl 1983 på Galleri Wallner i Malmö.

Verk i utställningen: Utan titel, 1989

Sverige

Mette Prawitz (f. 1934) skapar idéburna klädesplagg som luckrar upp gränserna mellan mode och konst. Kreationerna är skapade med utgångspunkt i den mänskliga kroppen, men samtidigt har de ett mer skulpturalt uttryck. Från att ha varit intresserad av kläder så väckte mötet med modern konst, såsom Mondrian och Malevitj, tankar kring hur detta intresse kunde utvecklas till något vidare. Inte minst den ryska konstruktivismen påverkade Prawitz som ofta återkommit till geometriska former i sitt skapande.

Idéerna till verket Förtätning, havande manskostym fick Mette Prawitz under en stipendievistelse i Berlin 1989-1990. Det var en tid fylld av förändring – Berlinmuren föll och föreställningen om ett nytt Europa tog sin början. Verket ingår i en serie med titeln Klädesplagg i väntans tider som består av både dam- och herrkläder skapade av tätningsband. Prawitz sade själv i en intervju i början av 2012: ”Jag har gjort dem alla havande, i jämställdhetens tecken. Tiden då påminner om den frihetslängtan vi nu ser svepa fram med den arabiska våren”. Med detta i åtanke bör nog Prawitz konceptuella klädskulpturer också uppfattas som bärbara och tidlösa politiska manifestationer.

Verk i utställningen: Förtätning, havande manskostym, 1994

USA

R.H. Quaytmans (f. 1961) verk O Tópico, kapitel 27 (Infante) visar en detaljerat avbildad stickad strumpa mot nattsvart bakgrund. Quaytman kombinerar urgamla måleriska tekniker med nyare sådana och även med material som används inom grafiken. Blandning av material såsom enkaustik, gesso och silkscreenbläck innebär en noggrann och känslig konstruktion som resulterar i en slät yta där penseldragen knappt syns.

Sedan 2001 har R.H. Quaytman arbetat i kapitelnumrerade verksserier. Quaytman ser ingen målning som självständig, utan alltid i relation, inte bara till betraktaren utan även till det verk som presenteras bredvid samt det tomrum däremellan. Varje kapitel innehåller både figurativt bildmaterial och abstrakta kompositioner och serierna av målningar definieras av självuppsatta regler gällande bland annat format och material. Dessa regler har delvis tillkommit för att konfrontera den, i konstnärens tycke, problematiska och långa traditionen av måleri, bland annat i relation till makt och ekonomi. Regler ger Quaytman utrymme att kunna skapa utifrån sina egna förutsättningar.

R.H. Quaytmans olika kapitel skapas nästan uteslutande i anknytning till den plats hon för tillfället är inbjuden att ställa ut på. O Tópico, kapitel 27 (Infante) gjordes ursprungligen med en stor botanisk trädgård och konstpark i Minas Gerais i Brasilien i åtanke. Detta är det första kapitel som Quaytman skapat till en plats utanför USA och Europa vilket även gjorde henne medveten om rollen som främling eller gäst. Överväldigad av bland annat Brasiliens natur fick Quaytman att fokusera på idén kring materia och ämnet i sig självt. ”Materia som i jord, själva saken, ämnet”, som hon själv uttryckt det.

Verk i utställningen: O Tópico, kapitel 27 (Infante), 2014

Sverige

Bella Runes (f. 1971) arbete med skulptur består ofta av taktila material i egendomliga kombinationer. Det kan vara fuskpäls, speglar, tyg, eller skulpturer som interagerar med augmented reality. På senare tid har hon låtit mohairgarn ta plats i utställningsrummet och förändra betraktarens upplevelse av salen.

Med humor och taktilkänsla skapar Rune ofta storskaliga föremål som på grund av deras storlek och placering tvingar betraktaren att röra sig på ett annorlunda sätt, både fysiskt och mentalt. För att kunna ta del av berättelsen i Buttnugget behöver vi luta oss över ett tömt uppblåsbart vinyltyg och läsa historien om en liten Buttnugget. Bella Rune har sagt att hon ”skapar fysiska manifestationer av mänskliga aspirationer och förhoppningar och de sorgliga och rörande konsekvenser då dessa kraschar och brister.” Både berättelsen och den lilla figuren som gömmer sig bakom skulpturen, vittnar till detta.

Textiler är oftast laddade med koder som står för socioekonomisk makt, ju sällsyntare ett tyg är, desto dyrare är det. Syntetiska material såsom vinyl, är konstgjorda och billigare, men de strävar efter att vara något mer — att ge intryck av att vara äkta och värdefulla. Precis som karaktären i Buttnugget-berättelsen, precis som vinyltyget som används i stället för läder för att klä upp bilstolar.

Bella Rune är konstnär och professor i konst med textil inriktning på Konstfack i Stockholm. Hon arbetar även som curator och forskare.

Verk i utställningen: Buttnugget, 1999

USA

Amy Sillmans (f. 1955) måleri pendlar mellan det abstrakta och figurativa, och hon låter ofta breda och självsäkra penseldrag fylla ut dukarna. I en intervju har Sillman uttryckt sin värsta farhåga: att hennes arbete ska liknas vid abstrakt expressionism – en konstriktning som betonade det spontana och icke-figurativa. Mer korrekt är troligen att det är en kritik av just den abstrakta expressionismen och den macho-osande diskussionen som har omgett formspråket och dess tradition. Sillman, i likhet med många andra kvinnliga och queera konstnärer, har erövrat det fysiska, kladdiga och kromatiska uttrycket. Just den kroppsliga och fysiska aspekten blir central, och här blir det också viktigt att framhålla Sillmans inställning till form och innehåll – de är oskiljaktiga.

Amy Sillmans målning som visas här i utställningen är komponerad av ett antal större oregelbundna färgfält i toner av grönt, grått och lila. Titeln – Sömngångare – leder tankarna i riktning mot rörelse, den fysiska kroppen och det omedvetna. Målningens uttryck vittnar om en intuitiv arbetsprocess som, möjligen falskeligen, också kan uppfattas som lättsam. Sillman har själv jämfört sitt målande med att skriva och sina kompositioner med bokstäver, och hur det ena arbetet leder in i det andra. I läsningen av hennes arbete så bör nog även en idé om motstånd alltid tas i beaktande.

Sedan 2015 är Amy Sillman professor i måleri på Städelschule i Frankfurt och hon är även en frekvent skribent och föreläsare.

Verk i utställningen: Sömngångare, 2015

USA

Stanley Whitneys (f. 1946) målningar tycks baserade på spontana gester som ständigt upprepas och aldrig upphör. Målningarna består oftast av ett rutsystem uppbyggt av starka färger som fyller ut duken. Och trots det abstrakta bildplanet återfinns inte sällan politiska undertoner i Whitneys arbete. Verkstitlar kan fungera som ledtrådar som pekar i flera olika riktningar för läsningen och ett par exempel är Radical Openness samt Unpronounceable Freedom. Målning här i utställningen har titeln Off Square vilket i relation till motivet av ett rutsystem tycks antyda en skevhet – ett okontrollerat system som samtidigt är kontrollerat inom dukens dimensioner.

Stanley Whitney arbetar metodiskt och rytmiskt. Han påbörjar sina kvadratiska målningar i övre vänstra hörnet för att avsluta dem i nedre högra hörnet. Däremellan fylls dukarna med färg som tycks få sina egna inbördes relationer och personligheter. Till skillnad från flertalet afro-amerikanska konstnärer aktiva i slutet av 1960-talet tog Whitney aldrig rådet att börja måla figurativt för att påvisa erfarenheter som svart. ”Jag visste att jag inte var en historieberättare”, har Whitney sagt och inspirerades under studietiden istället av den abstrakta expressionismen och minimalismen. Sitt numera karaktäristiska rutmönster fick Whitney inspiration till vid mötet med antikens arkitektur under en resa på tidigt 1990-tal till Italien och Egypten. Arkitekturen ledde honom vidare i arbetet där målningarnas oregelbundna färgfält kan ses som just byggstenar av något större.

Verk i utställningen: Off Square, 2016