Ursula Mayer

Filmen tar sin utgångspunkt i det tämligen okända dramat Ideal från 1934, vars fiktiva huvudperson heter Key Gonda, och som skrevs av den rysk-amerikanska författaren och tänkaren Ayn Rand (1905–1982). Rand författade flera kontroversiella idéromaner om konflikten mellan individ och kollektiv, främst The Fountainhead (1943; Urkällan) och Atlas Shrugged (1957; Och världen skälvde).Hon är också känd som hjärnan bakom det filosofiska tankesystemet objektivismen och för att ha inspirerat ledare som Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Mycket av hennes tankegods ligger till grund för dagens globaliserade kapitalism, ett system som kan sägas implodera – med återkommande finanskriser och en katastrofal klimatpåverkan – men utanför vilket vi samtidigt har oerhört svårt att tänka vår existens.

I Mayers Gonda spelas huvudpersonen av den transexuella modellen Valentijn de Hingh. I en post-apokalyptisk öppningsscen ser vi henne springa over ett vulkaniskt landskap. Vinden sliter i hennes kläder och genom dimma och rök framträder hon som ensam överlevare efter en katastrof, eller som en gestalt från framtiden. Manuskriptet är skrivet av författaren och konstteoretikern Maria Fusco och är, liksom bildflödet, uppbrutet, utan någon tydlig narrativ struktur. Till ett ödesmättat ljudspår framträder ansikten genom trögflytande vätskor, hud pulveriseras, blir till porös sten eller aska, alltmedan manuskriptets punkt- och kommateringar smälter samman med stillbilder av olika mystiska objekt.

Mayer rör sig i den italienska författaren och filmregissören Pier Paolo Pasolinis (1922–1975) fotspår. Konsekvent och metodiskt bryter hon med normer och konventioner inom filmen för att öppna upp för nya sätt att se och tänka. Språket, liksom och kategorier som kön, verkar i Gonda befinna sig i upplösning, och filmen inger en känsla av att något grundläggande för vår existens antingen är på väg att gå om intet, eller anta en ny form. På så sätt kan Gonda upplevas som en lovsång till filmens möjligheter som konstnärligt medium samtidigt som den ställer viktiga frågor om människans existentiella möjligheter.

I utställningen Pablo Picasso: Från Arkadiens sorglöshet till målad exorcism, som pågår samtidigt, visar vi även Mayers tidigare verk The Lunch in Fur/ Le Déjeuner en Fourrure (2008). Filmens titel anspelar på Meret Oppenheims pälsbeklädda tekopp som av surrealistledaren André Breton fick namnet Le Déjeuner en Fourrure, ”pälsfrukosten”, och filmen ställer oss inför ett fiktivt möte mellan konstnären Meret Oppenheim, artisten Joséphine Baker och fotografen Dora Maar. Den samtalar på ett direkt sätt med Picassos porträtt av Dora Maar och närvaron av filmens tre kvinnliga karaktärer – till synes fångade i historien bland kannibaliserade minnen och avantgardistiska föremål – kan på ett subtilt sätt komma att påverka hur vi närmar oss Picassos konstnärskap.

Curator: Joa Ljungberg