Medverkande

Magdalena Holdar är docent i konstvetenskap och curating vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Hennes forskning omfattar Fluxus och performativa konstformer från och med 1950-talet och hon deltar regelbundet i internationella publikationer. Som ämnesansvarig för Curating har hon grundat Curating Studio, en plattform som samlar forskare från olika ämnen att tillsammans utforska curatoriellt tänkande.

A cake, a cow, and choreographies of sound: the unexpected unfolds in Five New York Evenings

Robert Rauschenberg är ständigt närvarande på Moderna Museet. Den bubblande Mud Muse (1968–71) och den ulliga Monogram (1955–59) är två framträdande påminnelser om det djupa bandet mellan konstnären och denna institution. Till och med museets logotyp bär faktiskt spår av hans hand. Det är som en sorts signatur: Rauschenberg som signerar Moderna, på samma sätt som han skulle signera ett konstverk. Han har också lämnat mindre materiella men ändå viktiga avtryck, som har varit minst lika formativa för museets historia. I september 1964 anslöt han sig till en grupp amerikanska tonsättare, koreografer och konstnärer för fem kvällar med avantgardistisk musik, dans och performance. Dessa evenemang, med titeln 5 New York kvällar, bidrog till att forma Moderna Museets rykte som en internationell scen i framkant för gränsöverskridande konst. Min presentation kommer att utforska dessa ikoniska men svårfångade kvällar.

Helen Molesworth är skribent, poddskapare och curator, baserad i Los Angeles och Provincetown. År 2023 publicerade Phaidon ”Open Questions, Thirty Years of Writing About Art”, en antologi med hennes essäer. Bland hennes poddar finns ”Death of an Artist”, en sexdelad serie om de sammanflätade ödena hos Carl Andre och Ana Mendieta, samt den första säsongen av ”Recording Artists” i samarbete med The Getty. Hon är också värd för ”DIALOGUES”, en intervjupodd med konstnärer, författare, modedesigners och filmskapare, producerad av David Zwirner Gallery.

Några av hennes större museiutställningar inkluderar: ”One Day at a Time: Manny Farber and Termite Art”; ”Leap Before You Look: Black Mountain College 1933–1957”; ”Dance/Draw”; ”This Will Have Been: Art, Love & Politics in the 1980s”; ”Part Object Part Sculpture”; och ”Work Ethic”. Hon har även organiserat separatutställningar med Ruth Asawa, Moyra Davey, Noah Davis, Raoul De Keyser, Louise Lawler, Steve Locke, Anna Maria Maiolino, Josiah McElheny, Kerry James Marshall, Catherine Opie, Amy Sillman och Luc Tuymans.

Molesworth har skrivit ett stort antal katalogtexter och hennes texter har publicerats i Artforum, Art Journal, Documents och October. Hon mottog 2011 Bard Center for Curatorial Studies Award for Curatorial Excellence, 2021 tilldelades hon ett Guggenheim Fellowship och 2022 The Clark Art Writing Prize.

Thinking about, with, and through Monogram

Robert Rauschenbergs Monogram (1955–59) är en av hans mest ikoniska combines, och dess radikala kombination av en get och ett däck fortsätter än idag att överraska, fängsla och förbrylla besökare. Om museibesökarna älskar Monogram, så älskar konsthistoriker och kritiker att tala om combines – Rauschenbergs term för hans sammansmältning av skulptur och måleri till en ny typ av konstobjekt. Den akademiska diskussionen om Rauschenberg kretsar ofta kring en inre klyfta – det finns historiker som ser honom som en föregångare till en överväldigande och urskillningslös bildvärld, medan andra ser honom som en förmedlare av gåtfulla och kodade verk som anspelar på hans sexualitet. Konsthistoriker som intresserar sig för problemet med bilden tenderar att tona ner Rauschenbergs biografi, medan de som intresserar sig för hans sexualitet ofta knyter enskilda konstverk till hans identitet. I samband med Rauschenbergs 100-årsdag kan man fråga sig: vad mer kan sägas? Detta föredrag vänder sig till konstnär för att se vad de har gjort av Monogram. Kan de erbjuda oss en väg ut ur det nuvarande dödläget i Rauschenbergforskningen? Vilka frågor och förslag har konstnärer formulerat kring detta mest berömda av Rauschenbergs combines? Och hur kan vi som konsthistoriker införliva konstnärernas arbete som uttolkare och samtalspartner i vårt eget arbete?

Kristoffer Svensson Noheden är universitetslektor i filmvetenskap vid Stockholms universitet. Han har publicerat ett flertal texter om surrealism i olika konstformer. Bland hans kommande publikationer finns volymen Surrealism in the Nordic Countries, medredigerad tillsammans med Andrea Kollnitz och baserad på ett symposium på Moderna Museet 2023 (Bloomsbury), en katalogessä till Leonora Carrington på Palazzo Reale i Milano, samt artiklar i Konsthistorisk tidskrift/Journal of Art History och MAI: Feminism and Visual Culture.

Han var även medcurator för en retrospektiv utställning om den kanadensisk-mexikanske konstnären Alan Glass på Museo del Palacio de Bellas Artes i Mexico City och Montreal Museum of Fine Arts 2024–25.

Assemblage in and After EROS: Exalting Death, Dreaming of Animals

På ett ofta återgivet fotografi hänger Robert Rauschenbergs Bed (1955) på väggen intill Alberto Giacomettis Hands Holding the Void (Invisible Object) (1934). Scenen utspelar sig på Exposition inteRnatiOnale du Surréalisme, eller EROS som den kallades, organiserad av André Breton och Marcel Duchamp på Galerie Daniel Cordier i Paris 1959–60. Det noggrant iscensatta mötet mellan Giacometti och Rauschenberg ställer en skör, stillsamt erotisk skulptur – symbolisk för mellankrigstidens surrealism – mot en gränsöverskridande och mer kaotiskt erotisk combine, som vittnar om bredare surrealistiska influenser och kopplingar i efterkrigstiden. EROS visade även ett betydande antal assemblage som pekade på att den surrealistiska tredimensionella konsten utvecklades i olika riktningar. En låda av den amerikanske konstnären Joseph Cornell och ett objekt av Meret Oppenheim delade utrymme med assemblage av en rad yngre konstnärer, däribland Mimi Parent, Adrien Dax, Jean Benoît och Aube Breton-Ellouët. I detta föredrag används EROS som utgångspunkt för att diskutera utvecklingen av assemblage inom surrealismen efter 1959, med särskilt fokus på hur uppstoppade djur och relikskrinliknande arrangemang ofta sammanflätas med en kvarvarande erotik i verk av Parent, Benoît, Alan Glass och Jan Švankmajer.

Gavin Parkinson är professor i europeisk modernism vid The Courtauld Institute of Art i London. Han har skrivit flertalet essäer och artiklar, främst om surrealism. Hans böcker är ”Picasso: The Lost Sketchbook” (Clearview Books 2024); ”Robert Rauschenberg and Surrealism: Art History, ‘Sensibility’ and War” (Bloomsbury 2023); ”Enchanted Ground: André Breton, Modernism and the Surrealist Appraisal of Fin-de-Siècle Painting” (Bloomsbury 2018); ”Futures of Surrealism” (YUP 2015); ”Surrealism, Art and Modern Science” (YUP 2008); ”The Duchamp Book” (Tate Publishing 2008) samt den redigerade volymen ”Surrealism, Science Fiction and Comics” (LUP 2015).

Une véritable bombe: Hervé Télémaque’s ’Cold Surrealism’ and Robert Rauschenberg’s Combine Paintings

När Hervé Télémaque lämnade sitt hemland Haiti för USA 1957 mötte han abstrakt expressionism på nära håll och tog, föga förvånande, upp influenserna i sitt eget arbete. En andra flytt, denna gång till Frankrike hösten 1961, förde honom i nära kontakt med en surrealistgrupp som redan då såg positivt på både Robert Rauschenbergs combine-målningar och utvalda aspekter av den amerikanska popkonsten. Detta föredrag undersöker hur Télémaques konst under mitten av 1960-talet byggde vidare på Rauschenbergs verk, särskilt Hymnal (1955), som Télémaque själv mindes 2013 som en ”total bomb” som ”tände om dadaismens fackla”. Syftet är att lyfta fram Télémaques unika användning av combine-formen, bearbetad genom ett självbiografiskt och psykoanalytiskt angreppssätt inspirerat av surrealismen och en stram, hård linjeföring hämtad från popkonsten. Resultatet blev en ”kall surrealism” som ersatte den ”varma surrealism” Télémaque tidigare hade använt under och strax efter sin tid i USA, då han verkade under stilistisk påverkan av modernister från Joan Miró till Arshile Gorky.

Dansaren och koreografen Steve Paxton (1939-2024) utvecklade kontaktimprovisation. Paxton inledde sina rörelsestudier inom gymnastik och tränade sedan i kampsport, balett och modern dans. Sommaren 1958 deltog Paxton i American Dance Festival på Connecticut College, där han studerade för koreograferna Merce Cunningham och José Limón. Efter att ha flyttat till New York blev han medlem i José Limón Company 1959 och i Merce Cunningham Dance Company 1961-64. Paxton var en av grundarna av de legendariska danskollektiven Judson Dance Theater och Grand Union.

Stephen Petronio ses som en av sin generations ledande koreografer. I över fyra decennier har han utvecklat ett unikt rörelsespråk som utforskar kroppens intuitiva och komplexa möjligheter i relation till skiftande kulturella sammanhang. Han är utbildad vid Hampshire College, tidig elev till Steve Paxton och var den första manlige dansaren i Trisha Brown Dance Company, där han medverkade 1979–1986.

Petronio har tilldelats flera utmärkelser, bland annat John Simon Guggenheim Fellowship, New York Dance and Performance “Bessie” Award och Doris Duke Performing Artist Award (2015), liksom stöd från Foundation for Contemporary Performance Arts och New York Foundation for the Arts.

År 2014 initierade han Bloodlines, ett pågående projekt för att hedra de experimentella Judson-pionjärer som inspirerat honom, samt Bloodlines(future) för att stötta kommande generationer dansare och koreografer i samma konstnärliga tradition.

Stephen Petronio Company har sedan grundandet 1984 turnerat i över 40 länder och framträtt under 24 säsonger på The Joyce Theater i New York. Kompaniet har fått uppdrag från stora festivaler och arrangörer i Europa och USA och genomförde 2017 en fem veckor lång DanceMotionUSA-residens i Sydostasien. Kompaniets uppmärksammade avslutande säsong äger rum 2025.

Ryan Pliss är en dansare baserad i Nancy, Frankrike, ursprungligen från Ithaca, New York. Han utbildade sig vid De Amsterdamse Hogeschool voor de Kunsten och har en kandidatexamen i Dance Performance från Conservatory of Dance (COD) vid SUNY Purchase. Pliss har turnerat runtom i Nordamerika och Europa med verk av framstående koreografer som Merce Cunningham, Trisha Brown, Steve Paxton, Johannes Wieland och Marie Chouinard. Han är en certifierad lärare i Cunningham Technique® som har undervisat vid The Merce Cunningham Trust liksom på Cornell Universitys institution för scenkonst och mediekonst och COD vid SUNY Purchase. Ryan Pliss har varit medlem i Stephen Petronio Company sedan 2017.

Nicholas Sciscione är född och uppvuxen i Elizabeth, New Jersey. Han har sin kandidatexamen i dans med hedersutmärkelse från Mason Gross School of the Arts vid Rutgers University. Sciscione har arbetat med Joshua Beamish, Kyle Marshall Choreography och 10 Hairy Legs. Han har studerat Klein Technique för Susan Klein. Sciscione började på Stephen Petronio Company 2011 och var assistent till den konstnärliga ledaren 2016-2024. Han nominerades till NY New York Dance and Performance (Bessie) Award 2017.