Den 1:a på Moderna: Susan Hiller

Hiller utgår alltid från något som finns runt omkring henne, det kan vara föremål som i Dedicated to the Unknown Artists (1972-1976), där hon samlade vykort med motiv av stormande hav, eller vittnesmål som i Belshazzar’s Feast (1983-1984) där hon utgått från notiser hon sett i tidningen om personer som sett mystiska meddelanden i sina tv-apparater efter programtidens slut. Dessa och andra – ofta på liknande sätt undertryckta, marginaliserade, censurerade eller ignorerade – ting och berättelser utgör Hillers grundämnen som hon sedan bearbetar och skickar tillbaka till oss i nya former och med nya värden.

Som exempel kan vi ta nyss nämnda Belshazzar’s Feast. Installationen finns i några olika versioner men består i grunden av ett rum med en tv-apparat. På tv’n visas en video av en eld framför vilken man som besökare kan slå sig ned. Jag är säker på att alla, utan att ens ha sett verket, kan känna igen den barnsligt fängslande känslan av att sitta och stirra in i elden. Våra hjärnor arbetar på högvarv för att omsätta det abstrakta, monotona och formlösa till en meningsfull bild. På ett enkelt och kongenialt sätt, med grund i de nämnda tidningsartiklarna, kommenterar Hiller alltså den universella kraften i att föreställa sig – att kunna se bortom det vi rent faktiskt kan enas om – samtidigt som hon öppnar dammluckorna för vår föreställning.

Mot bakgrund av detta är det inte särskilt konstigt att Hiller i flera verk har intresserat sig för en visionär person som Sigmund Freud. Och det förefaller dessutom naturligt att Freud hade de åtta diabilder som Hiller utgick från när hon gjorde The Curiosities of Sigmund Freud (2005) i sin ägo. Förlagorna till de bilder vi här ser är så små att de för ögat bara framstår som obetydliga fläckar inom diabildens glas, men sedda genom ett mikroskop och när man skruvar fram skärpan på rätt sätt framstår plötsligt de mystiska motiv som Hiller har förstorat i sina tryck. Denna ”förstoringsprocess”, resan in i bilden, var ett folknöje på det sena 1800- och tidiga 1900-talet och hade för avsikt att göra betraktarna häpna inför förvandlingen av ”fläckarna” till något som hade potential att vara meningsbärande. Den nionde bilden i serien kommer dock inte från dessa diabilder utan från ett brev Freud skrev till sin fästmö. Han har ringat in två bläckfläckar i brevet och kommenterat: ”Här tappade jag pennan varpå dessa hemliga tecken uppstod. Jag ber om förlåtelse och önskar samtidigt att du inte bryr dig om att försöka tolka dem”.

Genom att lägga detta fragment till diabilderna skapar Hiller nästan en bruksanvisning för hela verket, hon har själv sagt: ”Att utforska dechiffrerandets mysterium när man betraktar dessa ’kuriositeter’ och låta de suddiga plumparna pendla på gränsen till att formas att bli någonting är att delta i samma lekfulla och ironiska anda.”

Man kan sammanfatta det med att Hiller, genom att underminera alla tänkbara fasta betydelser och sanningar, för in vårt betraktande i sina verk och ger näring till en positiv instabilitet i vår varseblivning. Men verken har alltid många bottnar, i The Curiosities of Sigmund Freud uppfattar jag till exempel också en lek med perspektivet mellan subjekt och objekt. Vem äger rätten att befästa en utsaga om någon eller något? Vem ges tolkningsföreträde och varför? Återupplivandet av dessa bilder gör dem nästan till spöken, och plötsligt är det vi som genom Freuds ägodelar och historia analyserar den stora psykoanalytikern.

Det alldeles nya ljudverket Nordiska vittnen (2007) bidrar med ytterligare perspektiv på samma kreativa, tolkande seende som präglar The Curiosities of Sigmund Freud. I hörlurarna kan vi lyssna till 13 personer som på svenska, norska, danska och finska berättar om sina möten med UFO’s, underliga varelser och märkliga ljusfenomen. Vittnen, från vårt samtida sekulariserade samhälle, till syner som man skulle kunna likställa med äldre tiders bibliskt grundade uppenbarelser.

Parallellen till religiösa uppenbarelser, men även andra former av tro och paranormala syner är intressant på många sätt. Inte minst då det öppnar upp för en reflektion över hur detta sätt att se eller tänka sig någonting bortom ”fakta” i alla tider har setts med en så stark skepsis. För samtidigt, och kanske är det precis därför, kan man konstatera att förmågan att se mer än det som faktiskt existerar är vad som driver världen framåt: politiskt, socialt och tekniskt. Denna högst mänskliga kapacitet är till exempel avgörande för att kunna generera ny kunskap och nyordning – vi kan helt enkelt inte sträva mot något som vi inte kan föreställa oss.

Curator: Fredrik Liew