Group 2

Medverkande konstnärer

För Ninni Benediktson betydde punken DIY – Do it yourself. I utställningen visas sidor ur det fanzine, Spunk, som hon och Anne Nummila Rosengren producerade som unga tonåringar. De var själva reportrar, illustratörer och försäljare. Benediktson flyttade till London i mitten av 80-talet men bor idag i Malmö. Det gör även Nummila Rosengren som var kontaktperson för Spunk när det begav sig.

Christian Cavallin är en konstnär som växte upp i Malmö men är numera bosatt i Stockholm. Christian Cavallins konst kännetecknas av ett systematiskt utforskande av nya erfarenhetsfält. Musiken har varit viktig för honom. På 70-talet upptäckte han den nya punkmusik som börjat spelas på små klubbar i Storbritannien. Han reste dit upprepade gånger och dokumenterade både artisterna och publiken. Den övergripande titeln på hans bidrag till utställningen är Perverted by Language – Foton från punkerans 70-tal.

Konstnären och scenografen Åke Dahlbom är även känd som Art Bomba. Hans politiska medvetande vaknade på gymnasiet då han slukade anarkistlitteratur och filosofi. Dahlbom har varit verksam bland annat som scenograf i Darling Desperados, en teatergrupp som bildades i Malmö 1987. Han har även varit verksam i städer som Berlin och Stockholm. Hans verk Funeralism, Impressions of A Vanished Future består av flera delar som tillsammans ger en bild av ett gränsöverskridande uttryck präglat av spontanitet och expressivitet.

Stina Ebers arbetar företrädesvis med skulpturer och experimentella installationer. Hon studerade på Målarskolan Forum i Malmö och Konstakademien i Köpenhamn. Ebers var ett centralt namn i den våg av ny konst som visades på gallerierna i Malmö under 80-talet. 1986 hade hon en separatutställning på Galleri TV som den gången var en viktig mötesplats i den nya kulturmiljö som hade uppstått. Hon arbetar med objekt där materialen ofta kontrasterar och formerna är pusselartade och strikt geometriska. Hennes verk kan ses som avskalade uttryck för en existentiell samtidsproblematik. Ett av hennes utmärkande drag är en långt driven reduktion av formen och ett fasthållande av själva grundidén.

År 1966 flyttade Leif Eriksson till Malmö. Leif Eriksson är en av Sveriges främsta konceptkonstnärer. Han har också gjort sig ett namn som en framstående förläggare och samlare av artists’ books. Ett av hans mera skandalomsusade verk var också avgörande för den fortsatta svenska konceptkonsten. 1977 tog Eriksson en litografi av Malmö-konstnären Max Walter Svanberg och skrev dit kritiska kommentarer om hur Svanberg massproducerade och sålde tryck som om de var original. Leif Eriksson gjorde en egen upplaga och blev stämd av Svanberg för upphovsrättsintrång. Han friades i Högsta Domstolen. Domen har blivit vägledande för den idébaserade konstens rättsliga status. Fram till för några år sedan var Leif en välkänd profil i Malmös nöjesliv. Han förekom på 80-talet och i det tidiga 90-talet i modesammanhang och nöjesmagasin. Så är han t ex med på ett par av Paulina Hårlemans modebilder i den här utställningen. Vissa av Leifs verk, som dettextbaserade Major Dyltes återkomst har tillkommit under en lång tidsrymd.

Konstnären Allan Friis är främst känd för sina politiska bilder. Hans intresse för samhällsfrågor förstärktes under 1960-talet och hans bilder fick en allt tydligare samhällskritisk karaktär. Friis har även skrivit ett antal böcker och debattartiklar om konst, politik, massmedia och pedagogik samt har även producerat experimentfilmer för Sveriges Television och även TV-teater. Motståndets estetik är den övergripande titeln på hans bilder och här ges bl a exempel på Friis dokumentation av livet på 70-talets Rosengård.

Pernilla Frykholm var Malmöbo under åren 1965-1991, men är nu boende i Stockholm. Under en period bodde hon i Jordanien och där träffade hon Maria Tomczak som också deltar i Malmö brinner. Pernilla arbetar med kommunikation inom industri och media sedan 90-talet, men sysslar med textilkkonst på sin fritid. Det textila, taktila och tredimensionella är hennes konstnärliga uttryck. Som ung i Malmö hörde hon till stadens punkkretsar. Verket Jason är ett slags uppgörelse med ett patriarkaliskt präglat 70-tal. Det är samtidigt en hyllning till Jason Diakité medan Ode to Joy är en hyllning till rapparen Joy Mbatha. ”Två moderna ’punkare’ som utmanar, gör sin grej, är modiga och målar musik med stora gester,” säger Pernilla Frykholm om sina verk.

Abelardo Gonzalez är konstnär och innovativ arkitekt, vars grundsyn bygger på ett konstnärligt arbetssätt och att släppa lös fantasin. På hans projektlista finns såväl scenografier som diskoteksinredningar och villor. Abelardo Gonzalez studerade till arkitekt i sin argentinska hemstad Córdoba. Han begav sig till Europa och arbetade något år i Turkiet. Efter att ha rest runt och träffat svenska arkitekter i Polen bosatte han sig i Sverige 1978. I Malmö bidrog han starkt som designer, genom innovativ inredning med bl a speglar och zebraskinn, till Club Trocaderos succé när stället öppnade 1979. Det blev en queer träffpunkt där alla var välkomna. Hans nyproducerade videoverk i utställningen bjuder på en återblick.

Elisa Halvegård tog sig i unga år, på 70-talet, ut i Europa. Det var resor som fick avgörande betydelse för hennes konstnärskap. Hon lärde känna nya människor och ställde ut i flera olika länder. Halvegård har bott i Malmö sedan 1960. ”Malmö har jag lärt mig att älska, speciellt i nutid med Möllevångstorget och Kungsparken,” säger hon. Hos Elisa Halvegård precis som hos Annika Wide finns det en förankring i den psykedeliska och romantiska våg som svepte över västvärlden med hippierörelsen. Hon medverkar med ”Man dör inte av olycklig kärlek nuförtiden”, ett urval grafik från tidigt 70-tal, samt ”Småskulpturer gjorda på Ellenbogen Keramik, sent 60-tal till tidigt 70-tal”.

I början av 1970-talet led Malmö av en allvarlig brist på spelställen och personer med anknytning till den alternativa vänstern och musikrörelsen, däribland Lasse Hejll, startade därför Folkfesten 1971. Hejll har framför allt blivit känd för sin affischkonst men är också verksam som fotograf. I utställningen visas dels några av hans mera sällan visade satiriska affischer som var en protest mot den dåvarande kommunledningens kulturpolitik, dels foton från Folkfesten som i så hög grad kom att i en radikal anda föra människor samman i en tid då det gjordes stor åtskillnad på populärkultur och finkultur. Plakat och folkfest är den övergripande titeln på hans del av utställningen. Den speglar på ett bra sätt hur tristessen och bristen på meningsfulla aktiviteter för de unga ledde fram till egna initiativ som utmanade de dåvarande lokala makthavarna.

Fotografen och filmaren Paulina Hårleman flyttade 1985 till ett postindustriellt Malmö. I bagaget hade hon erfarenheter från Paris samt från vistelser i städer som Milano, London och München. Det fanns ett livaktigt konstliv samt nya tidningar som Nöjesguiden och Reflektion. I Malmö byggde hon med sin sambo Roger Hynne upp ett företag som kom att arbeta med fotografi, journalistik, film, musik och events. Till Malmö brinner har hon sammanställt ett bildspel, – Adu, lugna ner daj tösabid , en titel som bygger på en replik fälld av förbipasserande Malmöbo när Paulina drog runt i staden och fotograferade. En del kommer nog att känna igen vissa av personerna på bilderna. Till exempel figurerar konceptkonstnären Leif Eriksson på ett par foton. Likaså Kristian Lundberg som var med i poetgruppen Malmöligan.

Per Linde har som poet och musiker länge varit fascinerad av hur man kan använda datorn för att till exempel skapa interaktiv film och nya sorters dikter. När Konst, kultur och kommunikation (K3) bildades vid Malmö högskola fann han en utbildning som passade. Per Linde doktorerade med avhandlingen ”Metamorphing – the transformative power of digital media and tangible interaction”. Han var medlem i poetgruppen Malmöligan men parallellt också i rockbandet Kabinett Död. Pers textbaserade verk Malmö är från det tidiga 80-talet och har tonsatts av ett psykedeliskt rockband som verkar i dagens Malmö — Technicolor Poets.

Konstnären Lena Mattsson är i första hand video – och performancekonstnär men har även sysslat med måleri. Hennes verk har visats på en lång rad gallerier, konsthallar och museer i Sverige och utomlands.  Här deltar hon med ett nyproducerat videoverk, När Hades står i blom som belyser hennes tid som ung i Malmö med fokus på 80-talet och övergången till 90-talet, då det inträffade en ekonomisk kris. I filmen medverkar bland andra punkikonen Stry Terrarie Kanarie, konstnären Carin Carlsson samt Clemens Altgård, som var med i poetgruppen Malmöligan.

Jessica Nilsson definierar sig själv som rebell. Som ung och punkare ville hon fly från tristessen i Malmö. Så blev det också. Platser där hon bott är Stockholm, Oslo och Goa. I dag bor Jessica i Köpenhamn. Sedan tio år tillbaka jobbar hon med dokumentärfilm. Jessicas bilder med själviscensättningar kan bland annat ses som ett uttryck för sökandet efter identitet och existentiell frihet. I decennier låg de nerpackade i en svart låda hos hennes mamma i Malmö. Nu visas dessa självporträtt för allmänheten, men i Jessicas Från en gammal punkare till sin lilla mamma ingår även andra saker, bland annat ett nytt textverk samt ljud.

Isabel Rayo Planella lyckades fly till Argentina efter militärkuppen i Chile 1973 innan hon slutligen kom till Sverige. Som krokimodell har hon blivit en av de mest kända i Sverige och hon har också varit med i filmer och gjort personliga artists’ books. Med den rumsliga installationen Souvenir visar Isabel Rayo Planella för första gången prov på sin egen skaparkraft i ett offentligt sammanhang. Hon vill inte själv kalla sig konstnär även om vi som sammanställt den här utställningen anser att det är konst hon skapar. Hennes installation är ett slags iscensättning av den hemmiljö som hon under årens lopp skapat med mängder av objekt och bilder i ett enormt, föränderligt bricolage.

Maria Tomczak säger själv att hon tecknar och målar för att inte bli galen. Hon inspireras av bl a serier, film och politik. Hon hörde till punkkretsarna i Malmö i unga år. Under fem år bodde hon i Jordanien. Om Malmö är litet så är också världen liten. I Jordanien träffade hon Pernilla Frykholm som också deltar i Malmö brinner. Idag lever Maria i Malmö och jobbar som ledare i telekombranschen. Tomczak betonar att hon strikt håller isär sin yrkesroll och den konstnärliga verksamheten. Hennes väggverk Som jag vill har självbiografisk karaktär men säger också något allmängiltigt om att vara ung och vilja revoltera mot den bestående ordningen.

Konstnären Pepe Viñoles flydde från Uruguay till Chile 1972, och kom efter statskuppen 1973 till Sverige. Under flera år arbetade han mycket med att göra affischer, ofta med ett politiskt budskap. Han har fört en passionerad kamp mot sociala orättvisor och alltid med en mycket medveten estetik. Idag gör Malmöbon Pepe konst som är både lekfull och lite hemlighetsfull. Bitar, fragment och lösa stycken sätts samman till fascinerande helheter. Han kallar sitt verk till utställningen för Återstoder. Det hänger samman med att han återanvänt saker som han gjort för många år sedan, bland annat affischer, som en sorts dokument från gångna tider: ”rester” eller som det heter på spanska: ”remanentes”. Inspiration till formen har han bland annat fått från latinamerikanska folkkonstföreteelser som ”Papel picado” i Mexiko och ”Literatura de cordel” i Brasilien, där artefakter hängs upp likt tvätt på långa linor.

Annika Wide är en konstnär som under åren 1972-1997 hade Malmö som plattform. Som barn bodde hon bland annat i Etiopien. Numera bor hon växelvis på den karibiska ön Dominica och i Sverige. På 1970- och 80-talet var hennes konst fokuserad på drömmens språk. Verken i Malmö brinner är exempel på detta och Drömsängen kan ses som en symbol för konstnärens lyssnande inåt efter budskap samt spaning efter inre bilder.

Jacques Zadig är mest känd som målare och grafiker. Hans konst präglas av ett politiskt, humanitärt och socialt engagemang. Nu visas hans fantastiska installationsverk Muren från 1976. Idén till verket fick han redan 1968. Det rör sig om konstnärens vision av ett slags stordator. Muren är skapad uteslutande med analog teknik, bland annat tryckluft. Detta sammansatta och imponerande skulpturverk kan bland annat ses som ett uttryck för sin tids föreställningar om ett framväxande övervakningssamhälle men också en kommentar till den moderna människans komplicerade och problematiska förhållande till tekniken. Så tillvida är verket lika giltigt idag som det var på 70-talet.

Ola Åstrand är en av curatorerna bakom utställningen Malmö brinner. Han ser sig framför allt som grafisk konstnär. På 70- och 80-talet medverkade han i fanzines och undergroundtidskrifter och gjorde skivomslag åt band från Malmö och Lund. Han växte upp i Malmö, utbildade sig till konstnär i Göteborg men bor idag på Österlen. Han har ägnat sig åt ett sanningssökande och en samhällskritik, men utgångspunkten finns i de egna erfarenheterna och drömmarna. Till utställningen har han sammaställt Gettot, ett sammansatt verk som både är ett utforskande av och en uppgörelse med hans ungdomstid i Malmö.

Mer om utställningen