Britta Marakatt-Labba i samtal med curator Matilda Olof-Ors

Matilda: Jag skulle gärna börja med att prata om utställningstiteln, ”Där varje stygn andas”. Det är en titel som vi har lånat ifrån en av dina texter, närmare bestämt förordet som du skrev till boken ”Broderade berättelser” från 2010, som Jan-Erik Lundström var redaktör för. När jag läste din text, som vi är glada över att kunna återpublicera här i katalogen, fastnade jag för meningarna: ”Att jobba med broderi är en långsamhetens estetik. En resa i tid och rum, där varje stygn andas upplevelser och eftertanke, och skapar berättelser.”

Jag tycker att det så bra och poetiskt beskriver hur du arbetar och din praktik. Du har varit verksam som konstnär i snart 50 år. Dina berättelser är uppbyggda av de här små, små enheterna som är stygnen. Varje stygn bär och andas erfarenheter och eftertanke, vilket tränger in i och finns i berättelsernas minsta beståndsdelar. Jag är nyfiken på att höra vilken betydelse du skulle säga att berättandet har i dina bilder.

Britta: När jag började fundera över hur jag vill jobba med bilder tänkte jag på att vi samer alltid har haft det muntliga berättandet väldigt centralt. I mitt hem berättades det väldigt friskt. Jag har också tänkt på att det som vi använde till dagligdags: en kniv, en slida, en sked, det som vi drack kaffe ur – allt det var väldigt rikt smyckat med ornamentik, ibland med små berättelser också. Jag har sett saltkar som vi hade som min pappa hade ristat i, han har tecknat väldigt fint med knivspets – man ser till och med hur den man som åker skidor efter en ren röker pipa och hur röken far upp.

Allt är så vackert snidat. Det fick mig att tänka att jag kanske har det där berättandet från honom, för han var så skicklig i det han gjorde på det som man använde till vardags. Vi har väldigt få bildberättare bland oss samer, utöver det här som jag nämner nu, så jag tänkte att jag ville börja berätta med bilder. Jag hade ju bilderna inom mig eftersom jag hade alla berättelser. Men jag visste absolut inte hur jag ville formulera bilderna. Materialmässigt visste jag att jag ville jobba med textil, eftersom jag har vuxit upp med samisk duodji och textilen står mig väldigt nära.

Sen har jag inte bara haft det mjuka materialet‚ jag hade två äldre bröder varav en höll på och snidade och karvade hela tiden. Min andra bror berättade genom kameran, han dokumenterade livet som renskötare, både människor och djur, jakt och fiske.

Britta: Det tog mig kanske tio år innan jag hittade broderiformen. Det var under min studietid på HDK (Högskolan för konst och design) i Göteborg och jag minns att jag tänkte: ”Nu har jag funnit det, nu vet jag exakt.” Jag gör som målaren, men jag målar inte på linne som en oljemålare utan väljer det textila linnet i olika strukturer. Sen målar jag, eller tecknar, med nål och tråd.

När jag väl hade funnit ut sättet att arbeta på och broderiet som mitt material, då var det bara att jobba på. Jag hade också stöd från min brors gamla fotografier som jag studerade väl.

Matilda: Så du tittade på och inspirerades av dem?

Britta: Ja, och dem har jag kvar. Jag fick ärva dem efter honom, hans gamla kontaktkopior och allt, de är jättefina. Vi har också använt hans svartvita foton till min film, ”Historjá” (Stygn för Sápmi, 2022).

Matilda: Vad är det för berättelser du vill gestalta och var kommer de ifrån?

Britta: När jag började tänkte jag att det var viktigt att berätta om det vardagliga: så här har vi haft det, så här har vi det i dag, men framtiden vet vi ingenting om. Sen kom jag in mer på politiska berättelser och händelser. Där hade jag väldigt bra stöd genom min mors berättelser, för hon lade in politisk kontext i olika djur. Hon kanske inte tänkte i banorna att det här är politiskt när hon till exempel nämnde att kråkorna är som överheten: slänger du ut någonting till kråkorna är det garanterat väldigt rent där de har gått fram. Och det stämmer ju, de glufsar i sig allt.

Britta: Det var som när jag kom till Alta i början av 1980-talet för att demonstrera mot utbyggnaden av Altaälven. Jag var ju där. Jag ville verkligen visa att det inte är rätt att börja dämma älvar som flyter fritt. Jag såg de norska poliserna när de kom över fjället. De var 600 till antalet, väldigt många, och plötsligt kom jag ihåg min mammas berättelse om kråkorna. ”Ja, men här kommer ju kråkorna”, tänkte jag.

Om jag får en idé i dag kanske det tar flera år för mig att realisera den. Men här var jag tvungen att bara gå på, för jag visste att det är nu det händer.

Britta: Jag gjorde ”Kråkorna” (1981) väldigt snabbt, annars brukar jag vara lite långsam. Om jag får en idé i dag kanske det tar flera år för mig att realisera den. Men här var jag tvungen att bara gå på, för jag visste att det är nu det händer. I och med det kom den politiska delen in. Efter ett tag insåg jag att politik ligger väldigt nära mytologi, och då kom de mytologiska berättelserna in som jag hade fått från mitt barndomshem, dels av min mamma, dels av farfar.

I dag jobbar jag mycket med det som händer med vårt klimat. Vi pratar om klimatförändringar, men just nu är det väl mer… katastrof. Det är ingen förändring längre, utan nu händer det väldigt mycket.

De här olika delarna har format hur jag började jobba. Och där jag är i dag, det handlar om det som händer i dag.

Matilda: Så vardagen och det mytiska, allting är sammanvävt på något sätt?

Britta: Ja, och sen kommer det här med att man bygger vindparkerna. Man tar mer och mer marker av renskötande samer. I mitt område är det också mycket prospekteringar hela tiden. Man hittar nya mineraler, inte så långt från mig fågelvägen – fem mil bort har man hittat grafit som vi behöver till våra mobiltelefoner. Och i Lannavaara, där har de hittat kobolt, det är inte mer än en mil bort. Kobolt är något av det skitigaste man kan gräva.