Samtal med Christian Andersson
Pretty Vacant heter ett av de två verk du kommer att visa på Moderna Museet inom ramen för den 1:a på Moderna. Kan du beskriva verket?
Pretty vacant består av 500 ”osynliga” nylontrådar spända diagonalt över ett rum. Trådarna är fästa med en millimeters mellanrum och formar alltså en ”osynlig” yta på vilken texten ”Pretty Vacant” är sprayad med grön, fluorescerande färg. Vid första anblicken verkar det som att texten faktiskt är sprayad i tomma intet.
Christian Andersson
Pretty Vacant, 2005
© Christian Andersson
Pretty Vacant är även en känd låt av Sex Pistols. Varför heter verket så?
Idén om en text målad eller sprayad i luften tog form när jag såg om filmen The Filth & The Fury och slogs av en inspelning från Sex Pistols sista konsert 1978. Bandets historia slutar med att Johnny Rotten (Lydon) frågar publiken: ”Ever get the feeling you’re being cheated?” och går av scenen. Händelsen tilltalar mig på många sätt, då det verkar som att Lydon ställer en ärlig och ironisk fråga på samma gång. Han verkar undra över vem som lurar vem. Han har insett att han blivit en tom ikon för en rörelse som var meningen att förändra något. Han känner sig lurad, men inser samtidigt att han är den som för lögnen vidare. För mig förmedlade detta bilden av den desperation någon kan finna sig i vid insikten att energi aldrig kan förbli obunden. Den är dömd att bli en regel, en sanning, ett koncept. Även den friaste av idéer faller offer för denna lag. Mina tankar kring detta faktum skapade verket pretty vacant. Å ena sidan är verket en helt fri tanke i bilden av ett evigt svävande slagord. Å andra sidan är verket ett metodiskt, närmast arkeologiskt återskapande av något impulsivt.
Vad innebär Pretty Vacant i övrigt, vad mer kan det betyda?
Jag ville använda mig av en text som kunde agera logisk symbol i två läger. Verket kan föreslå två läsningar av texten; dels att som i den ursprungliga låt-texten referera till en attityd att vara vacant, d v s ”ledig”, ”öppen för förslag”, men samtidigt ”tom” på idéer och livshopp. Man skulle även kunna läsa de två orden mera bokstavligt i förhållande till en vit kub, nämligen pretty (as) vacant, d v s vacker som tom. Förvirringen och kombinationen återspeglar frustrationen jag baserade verket på. Viljan att offra tryggheten i ett tomt utrymme för att ge form åt en tanke, trots den överhängande risken att bli lögnaktig och misstolkad.
Utställningens andra verk heter The Philadelphia Experiment (1984 VHS copy) och består av ett videofilmsfodral som är placerat i en monter. Filmen är en science fiction. När man tittar på kassettfodralet är det suddigt. Kan du berätta lite om hur du har tänkt kring det verket?
Filmen är baserad på en välkänd konspirationsteori som berättar att amerikanska militären år 1943 av misstag fick ett krigsfartyg att försvinna under försök att göra det osynligt för radar. Jag var fascinerad över filmens bakgrundsmaterial som är både fiktivt och dokumentärt, beroende på vem du frågar. Detta tvivelaktiga sanningsbegrepp var något jag tog fasta på när jag började skissa på verket. Jag ville att filmens fodral skulle utsättas för sitt eget innehåll, som om de skruvade scenerna tränger igenom boxen och till slut bildar en situation präglad av sci-fi. Rent praktiskt bestod detta i att jag satte videofodralet i vibration med en så hög frekvens att ett mänskligt öga upplever objektet som suddigt. Genom att försätta fodralet i en pågående upplösning, likt fartyget i konpsirationsteorierna, blir verket en möjlighet att faktiskt uppleva när ett objekt, ett koncept eller en sanning försvinner.
Dina verk är inte sällan inspirerade av science fiction. Är det ett levande intresse hos dig?
Science fiction är intressant på olika plan för mig. En del litterär science fiction, som t ex Philip K Dick, äger i sina idéer en hisnande inställning till världen. En värld där sanning bara är ett konstruerat skal och där den överhängande konspirationen är ett givet faktum. Jag uppskattar dessa överdrivna visioner och anser att de kan användas som måttstockar i vårt vardagliga liv. Det är ingen nyhet att många av de kontrollsamhällen av chimärer och falska projektioner som uppskrämda sci-fi författare skrev om förr, ibland är skrämmande nära vår verklighet idag. Jag använder det fiktiva för att mäta det verkliga.
Sci-fi inom film är ofta något helt annat, även om symboler och koncept, i synnerhet i tidiga filmer, användes för att få utlopp för en rådande social oro. Mitt personliga intresse ligger främst i dess konsekventa förmåga att som genre hela tiden tänja filmteknikens gränser genom specialeffekter. Effekterna övertar ibland en hel berättelse och blir till ett ”verkligt” mysterium. Att bortse från gränser för vad som går att gestalta och genom nya trick och effekter få en biopublik att uppleva en genuin känsla av att vara mitt i en alternativ verklighet har länge varit sci-fi filmens främsta förmåga. Denna visuella gränslöshet har alltid fascinerat mig. Där hämtar jag mycket inspiration.
Man kan uppleva att dina verk rubbar verklighetsuppfattningen. Det som förnuftsmässigt inte kan hända, händer. Det är som om du vill få betraktaren att tvivla på sin perception, ifrågasätta sina sinnen. Vill du helt enkelt få det att svindla för betraktaren en sekund ? Eller finns det psykologiska, kanske till och med politiska avsikter bakom?
Jag tror att perception ibland är ett åsidosatt ämne när exempelvis psykologi eller politik diskuteras. Vad perception egentligen handlar om är hur vi upplever världen runt om oss, och hur vi sedan reagerar utifrån dessa parametrar. Vår kultur har visat sig vara en långt driven empirisk jakt på bevis, där vi tror på det som bevisas, men samtidigt litar på det vi ser. I en verklighet så sammansatt av bilder som vår skapar detta självklart frågor om vad som i slutändan faktiskt kan kallas för sant eller verkligt. Är vår historia sann? Är vetenskap i form av matematiska ekvationer verkliga eller bara antaganden? Är känslor från drömmar eller andra alternativa tillstånd lika sanna som gravitation? Jag menar att det inte finns en definitiv regel för dessa olika upplevelser och åskådningar och att vi vare sig vi vill eller inte kontinuerligt kastas mellan olika lägen. För att skydda oss skapar vår hjärna en jämviktstillstånd där vi kan känna oss trygga, och denna jämvikt är ofta starkt förknippad med logik. Jag tror personligen att det är riskfyllt att allt för ofta hänge sig åt logik som enda sanning, då det skapar en bräcklig verklighetsuppfattning. Det är dock ett faktum som jag kan utnyttja i mina verk. De blir tvivel i fysisk form och om jag lyckas fortsätter verken fungera efter det att betraktaren avslöjat bluffen, eller det fantastiska. Jag tror att den verkliga effekten av att rubba någons perception sker när betraktaren febrilt försöker sätta samman sin värld igen, även om den bara varit ur funktion under bråkdelen av en sekund. Då tror jag att betraktaren, om än ofrivilligt, blir tvungen att gå igenom komponenterna i det som utgör en verklighet. Där tror jag att frågor dyker upp kring vilka strukturer, regler och rum våra sanningar egentligen består av.