La Biennale di Venezia 2015

Lina Selanders filmer och installationer kan förstås som kompositioner eller tankemodeller, där idéer och förhållanden viktas och prövas. Hennes verk tar ofta sin utgångspunkt i historiska brytpunkter, där ett system eller en fysisk plats kollapsar och något nytt tar form – den analoga filmens berättande gentemot den digitala, ett politiskt eller ekonomiskt systems rämnande ned i ett annat. Varje verk utgör ett tätt arkiv av fakta och iakttagelser, ibland i dialog med annan film, konst eller litteratur. Bild möter text i ett flöde där vissa motiv, ljud eller meningar återkommer som besattheter eller kod. Montage används som en metod för att pausera och ställa bilder mot varandra. Men montagetekniken innebär också att innehåll riskerar att gå förlorat och att det uppstår glapp i vår varseblivning.

Flera av mina verk handlar om modernitetens begär och misslyckanden. I mina filmer undersöker och dekonstruerar jag, men det finns inget journalistiskt i min metod. Jag tycker om material som redan har en historia och återvänder gärna till överdokumenterade platser som är proppfulla av berättelser, dokument och bilder, och som radikalt har ändrat vår historiesyn, säger Lina Selander.

Utställningen Excavation of the image – Imprint, shadow, spectre, thought är en sammanställning av verk och dokument som beskriver en rörelse mellan utopi och kollaps. Där teknisk eller ideologisk utveckling som danare av energi och förstörelse är ofrånkomligt länkade. Installationen Lenin’s Lamp Glows in the Peasant’s Hut (2011) tar avstamp i Dziga Vertovs film Det 11:e året (Odinnadtsatyj) från 1928, om bygget av ett vattenkraftverk vid Dnjepr, och ställer det i dialog med nutida filmmaterial från närliggande Pripjat, en spökstad i spåren av Tjernobylolyckan. En serie radiografier befäster det tidiga fotografiets symbios med upptäckten av radioaktivitet, som i sin tur tycks förebåda det digitala fotografiets osynliga kod. I Anteroom of the Real (2011) bläddrar konstnärens händer bland stillbilder ur samma material, och väcker frågor om meningsskapande och gestaltning. Model of Continuation (2013) bildar ett nav i utställningen, där filmens skiktade rumsligheter beskriver en serie relationer mellan upplevd, registrerad och projicerad bild. Silphium (2014) utgår från ett antikt mynt präglat med den högt värderade medicinalväxten med samma namn, som senare kom att utrotas. Känslan av det förlorade och det fördolda ligger som ett raster över filmens fragmenterade historieskrivning; Hans Holbeins gåtfulla målning Ambassadörerna, närvaron av Chris Markers film Terrassen (La jetée) med sitt krökta tidsperspektiv. Det helt nya verket The Offspring Resembles the Parent (2015) – liksom Silphium ett samarbete med Oscar Mangione – avslutar med en betraktelse av fiktiva ekonomier, slumrande makt och en hyperinflation av värden, både mänskliga och monetära.

Montaget bildar en överform i Lina Selanders cinematografiska installation i Arsenale – i kontrasten mellan filmernas och föremålens olika betydelser och materialitet, mellan projektion, ljus och skugga. Draperierna i det öppna rummet medger läckage av bild, ljud och information mellan de olika delarna. Filmljuden binder samman bildytorna och skapar ett eget landskap som är både slumpmässigt och strikt komponerat. Som betraktare redigerar vi vår egen upplevelse när vi rör oss i rummet.
Curator: Lena Essling

Lina Selander utforskar relationen mellan minne och perception, fotografi och film, språk och bild. Den precisa, rytmiserade klippningen och ljudsättningen i hennes filmer skapar sin egen tidslighet och starka inre tryck. Selanders verk är fascinerande poetiska och blottar lager och erfarenheter av tid, i ett sökande efter bildens urstatus, säger curator Lena Essling.

Lina Selander

Lina Selander (född 1973) bor och arbetar i Stockholm. Selanders verk har bland annat visats på Iniva (Institute of International Visual Arts) i London, Index – The Swedish Contemporary Art Foundation i Stockholm, Moderna Museet i Stockholm, Kunsthall Trondheim, och i internationella grupputställningar som Seoul MediaCity Biennale 2014, Manifesta 9 i Genk, Bucharest Biennale 2010 och Haus der Kulturen der Welt, Berlin.