BEGRÄNSAT ANTAL PLATSER. Vi har fri entré men för att säkra din plats, eller undvika väntan, rekommenderar vi förbokning av biljett – boka din biljett här.

Målning med två stående figurer och en sittande

Karl Isaksson, Den unge Samuel föres av sin mor till översteprästen Eli, uå Foto: Moderna Museet

Om konstverken i ”Mannen med det blå ansiktet”

I utställningen möter du nyckelverk av Edvard Munch, Ernst Ludwig Kirchner, Helene Schjerfbeck, Vera Nilsson, Wassily Kandinsky, Henri Matisse, Tora Vega Holmström och många fler. Här kan du läsa mer om några av verken och konstnärerna.

SIGRID HJERTÉN, BRUNETTEN OCH BLONDINEN (1911)

Två gestalter inneslutna i sin egen värld. Den ena – brunetten – böjer sin nacke och riktar blicken nedåt, kanske mot en bok. Den andra – blondinen – sitter med korslagda ben och med överkroppen vriden i vår riktning. Förstrött iakttar hon sina naglar medan tankarna får röra sig fritt. Ljuset faller på hennes bara axelparti, smeker den jämna huden uppåt halsen, och belyser den ena ansiktshalvan. Det uppdragna kjoltyget visar fram hennes ben klädda i blå strumpbyxor. Deras diagonaler och rundningar samverkar i ett rytmiskt växelspel över bildytan.

För Sigrid Hjertén blir 1911 ett händelserikt år. Efter avslutade studier på Académie Matisse i Paris återvänder hon på sensommaren till Stockholm. I en liten ateljé på Engelbrektsgatan 4 omsätter hon sina lärdomar från den franska huvudstaden, och målningarna från denna tid vittnar om ett starkt inflytande från både Paul Cézanne och Henri Matisse. 1911 är också ett händelserikt år av andra skäl. Hjertén har under en längre tid lidit av magsmärtor, vilka visar sig vara orsakade av en graviditet. Den 9 november gifter hon sig med Isaac Grünewald och sjutton dagar senare föds deras gemensamma son Iván.

Kan vi, trots båda gestalternas feminina drag, tolka ”Brunetten och blondinen” som Isaac och Sigrid? Isaac sittandes i korgstolen och Sigrid som blondinen. Det röda draperiet, till höger i bilden, kan väcka associationer till teatern. Kanske fångar målningen en stund av meditativ vila mellan två akter: Mellan ungdom och vuxenliv, och mellan ett liv som fritt sökande konstnärer och ett liv som föräldrar med ansvar för ett litet barn.

Sigrid Hjertén föddes 1885 i Sundsvall och dog 1948 i Saltsjöbaden, utanför Stockholm

Målning med två kvinnor sittande intill varandra
Sigrid Hjertén, Brunetten och blondinen, 1911 Foto: Sundsvalls museum Bildupphovsrätt 2021

ISAAC GRÜNEWALD, FÖRFATTARINNAN ULLA BJERNE (1916) IVÁN VID FÅTÖLJEN (1915)

Författaren Ulla Bjerne rör sig i intellektuella kretsar i 1910-talets Paris. Hon är omvittnat charmig och klär sig ofta som en man, i kravatt och kavaj. Isaac Grünewald betonar i sitt helfigursporträtt av Bjerne hennes drag av pojkflicka – garçonne. Han avbildar henne ståendes bredbent och med händerna nerkörda i fickorna. Midjan är visserligen markerad och skorna nätta, men hennes blick är nyfiket observerande och betraktaren möter denna nya moderna kvinna som en självsäker konversationspartner i salongen.

I en annan av Grünewalds målningar syns sonen Iván, försjunken i egna tankar och ståendes lutad mot en fåtölj. Det omgivande rummet är målat i en rostbrun nyans som får möbler och väggar att smälta samman. Två ljusfläckar har dock letat sig in, som av en slump insläppta genom en glipa eller ett maskhål i gardinen. Likt bubblor fyllda av ljus faller den största mot fåtöljens ryggstöd och pojkens överkropp, medan den mindre har landat på en del av mattan. Innanför deras tunna membran framträder, som genom magi, helt andra färger och stämningar.

Isaac Grünewald blev det modernistiska måleriets mest färgstarke företrädare hemma i Sverige. Att han härstammade från judiska föräldrar, vilka invandrat från Östeuropa, poängterades ivrigt av den nya konstens motståndare. Dessa framställde gärna både Grünewald själv och den Parisinspirerade konst han förespråkade, som ”främmande” och ”osvensk”. Trots dessa förminskande ansatser blev Grünewald en nyckelgestalt för det modernistiska genombrottet i hemlandet.

Isaac Grünewald föddes 1889 i Stockholm och dog 1946 i en flygolycka i närheten av Oslo, Norge.

Porträtt i helfigur av stående kvinna
Isaac Grünewald, Författarinnan Ulla Bjerne, 1916 Foto: Moderna Museet

TORA VEGA HOLMSTRÖM, GOSSE MED SNÄCKA (CA 1918)

En ung pojke håller en snäcka mot örat och lyssnar till dess eviga brus. Hans androgyna anletsdrag genljuder i den ljusa bakgrundens böljande linjespel. Han tycks befinna sig någonstans bortom tid och rum; i ett gränsland mellan dröm och verklighet och på en plats genomsyrad av andlig renhet.

Under första halvan av 1910-talet målar Tora Vega Holmström med starka färger i en mosaikartad stil. Mot decenniets slut övergår hon till en ljus kolorit och ett närmast asketiskt uttryck. ”Gosse med snäcka” målade hon i olika versioner under en vistelse i Vindeln, Västerbotten 1918. Snöbeklädda landskap med intensivt ljus och krispig luft kan ha inspirerat till det vita och sakrala uttrycket. Krigsåren kan också ha påverkat, genom att utlösa en längtan efter det rena och obefläckade, efter eviga värden. I målningarna från denna period framträder ett släktskap med det italienska freskomåleriet, vilket Holmström hade studerat i Florens 1910.

Medan många nordiska konstnärskollegor gått i lära hos Henri Matisse i Paris, hade Tora Vega Holmström istället vidareutbildat sig hos Adolf Hölzel i Dachau, i närheten av München. Hölzel föreläste om färgernas egenvärde och inbördes förhållanden. Han talade om rytm, harmoni och kontrapunkt. Genomgående använde han gärna musiktermer och menade att linjen och formen i bildkonsten motsvarar rytmen i musiken. I sina många färgmeditationer tecknade i pastell utforskar Tora Vega Holmström tonalitet och klangverkan. Här närmar hon sig också en alltmer abstrakt bildvärld.

Tora Vega Holmström föddes 1880 i Tottarp i Skåne. Hon avled 1967 i Lund.

Pojke håller snäcka mot örat
Tora Vega Holmström, Gosse med snäcka, ca 1922 © Tora Vega Holmström/Bildupphovsrätt 2021. Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet Bildupphovsrätt 2021

HENRI MATISSE, TVÅ ODALISKER VARAV EN ÄR NAKEN, ORNAMENTAL BAKGRUND OCH DAMBRÄDE (1928)

Henri Matisse framträder som den franska expressionismens – fauvismens – självklara ledargestalt. Dessa konstens ”vilddjur” (les fauves) värderade måleriska värden högre än realistisk avbildning. Genom att förenkla motivet ville de framhäva det mest väsentliga i bilden. De bejakade färgernas och linjeföringens resonans i känslolivet och sökte ett personligt uttryck. Med djärva färger och grova penseldrag framstår deras måleri som en radikal vidareutveckling av Vincent van Goghs postimpressionism.

Mötet med Afrikas och Oceaniens kulturer och konstföremål blev avgörande för det expressionistiska måleriets framväxt, både i Frankrike och på andra håll i Europa. Henri Matisses vistelser i Marocko och Algeriet inspirerade till stor mönsterrikedom, klara färger och böljande formspråk. Resorna påverkade även hans motivval, något som tydligt syns i hans många målningar av ”odalisker” – inspirerade, enligt honom själv, av besök i marockanska harem.

Traditionen med haremmålningar kan härledas till konstnärer som Eugène Delacroix (1798–1863) och Jean Auguste Dominique Ingres (1780–1867). Under de senare decennierna har genren mött växande kritik. Ifrågasättandet speglar dels ett feministiskt uppvaknande, dels en ökad medvetenhet om hur den västerländska konsten utvecklats i samspel med koloniala maktövertaganden. Det koloniala sammanhanget, som Matisse och hans kollegor levde och verkade inom, kan upplevas särskilt provocerande när det tar sig uttryck i en europeisk konstnärs erotiska fantasier om de ”erövrade” folken.

Henri Matisse föddes 1869 i Le Cateau-Cambrésis i Frankrike. Han avled 1954 i Nice.

Två liggande kvinnor i ett rum
Henri Matisse, Deux odalisques dont l'une dévetue fond ornemental et damier, 1928 © Succession H Matisse/Bildupphovsrätt 2021. Foto: Moderna Museet Bildupphovsrätt 2021

NILS DARDEL, PORTRÄTT AV EINAR JOLIN (1913), RECEPTION (1914)

Våren 1912 lämnar Nils Dardel Paris och reser norrut till Senlis, där han tar in på hemtrevliga Hôtel du Nord. Han får ro att smälta intrycken från den franska huvudstaden och formar nu ett eget konstnärligt språk. Vi ser det framträda i ”Porträtt av Einar Jolin”, där konstnärskollegan och vännen sitter försjunket drömmande i en röd plyschfåtölj. Mönsterrikedomen i draperier, mattor och tapet genererar i samverkan med det pointillistiskt inspirerade måleriet en vibrerande atmosfär av liv och kreativ närvaro. Samtidigt utstrålar målningen ett anspråkslöst lugn.

I Senlis umgås Nils Dardel med bland andra författaren Ulla Bjerne, som i utställningen syns porträtterad av Isaac Grünewald. En annan god vän till Dardel var konstsamlaren (och sedermera ledaren för Svenska Baletten i Paris) Rolf de Maré. Tillsammans reser de två 1914 till Tunisien och Algeriet. Vid hemkomsten målar Dardel ”Reception”, som föreställer en bjudning i den orientalistiskt inspirerade salongen på Marés familjegods Hildesborg, i närheten av Landskrona. Värden syns avbildad just i ögonblicket då han träder in i gemaket. Till höger om honom ser vi Dardel själv, klädd i blått och sittandes på en stol.

I Nils Dardels konst kan vi spåra inspiration från senmedeltida miniatyrmåleri, från postimpressionistiska konstnärer som Pierre Bonnard och George Seurat, med sitt systematiserade prickmåleri, samt från det naivistiska måleriet hos främst Henri Rousseau. Av dessa impulser skapar Dardel något alldeles eget, som han också låter rymma ett lekfullt utforskande av det queera gränsöverskridandets laddning och potential.

Nils Dardel föddes 1888 i Bettna i Södermanland. Han avled 1943 i New York, USA.

Målning av en man i röd stol
Nils Dardel, Porträtt av Einar Johlin, 1913 Foto: Prallan Allsten/Moderna Museet

NINNAN SANTESSON, MONSIEUR IFFA* (CA 1917), FLICKHUVUD (1931)

Som många aspirerande konstnärer under denna tid var Ninnan Santesson kritisk till den konservativa skolning som erbjöds vid Konstakademin i Stockholm, där hon studerade mellan åren 1911 och 1913. För att komplettera sina studier reste hon därför snart, i sällskap med kurskamraten Lisa Bergstrand, till Paris. Senare anslöt även Siri Derkert, som kom att bli en livslång väninna.

I Paris tecknade Ninnan Santesson kroki på Académie Colarossi och studerade skulptur för Antoine Bourdelle. Vintern 1914 tillbringade hon i Algeriet tillsammans med Lisa Bergstrand och Siri Derkert. Kan hända var det där Santesson mötte Monsieur Iffa som avbildas i hennes förgyllda porträttskulptur. Hans allvarsamma anletsdrag är både vackra och respektingivande. Att den fint snidade träytan accentuerats i guld bidrar också till intrycket av att mannen är uppburen och aktad. Någon Monsieur Iffa har dock inte kunnat identifieras i fotografierna som bevarats från resan, och namnet har heller inte påträffats i Santessons efterlämnade brevkorrespondens. Vi vet således mycket lite om vem denna person var.

Under 1920-talet uppförde Ninnan Santesson flera offentliga konstuppdrag i Göteborg. I övrigt skulpterade hon framför allt personporträtt (huvuden), men ställde sällan ut sina verk. Hon höll sig till den närmsta kretsen av konstnärskamrater och familj och skapade intima porträtt av dem, framför allt av dottern Lena, som med sina 13 år kan ha stått modell för ”Flickhuvud”. Framemot andra världskrigets utbrott engagerade Santesson sig alltmer politiskt. Hon tog hand om flyktingar från Nazityskland, och några av dem som erbjöds en fristad i hennes hem var Bertolt Brecht med familj. Hon engagerade sig även i den norska motståndsrörelsen och satt två månader i svenskt fängelse, misstänkt för spioneri.

Gertrud Paulina (Ninnan) Santesson föddes 1891 i Fjärås i Halland. Hon avled 1969 i Stockholm.

* ”Monsieur Iffa” har under en längre tid haft titeln ”Nxxxxhuvud” registrerad i Moderna Museets samlingsregister. Inget pekar dock mot att detta skulle vara en titel som konstnären själv tillskrivit verket. Då skulpturen ställdes ut 1917 bar den namnet ”Monsieur Iffa”, vilket numera är den enda inregistrerade verkstiteln också i museets databas.

Sculpture of male head
Ninnan Santesson, Monsieur Iffa, 1917 © Ninnan Santesson/Bildupphovsrätt 2021 Foto: Juan El Sánchez Bildupphovsrätt 2021

EDVARD MUNCH, FLICKA SITTANDE PÅ SÄNGKANTEN (1916)

Den norske konstnären Edvard Munch hade under 1900-talets första decennier ett stort internationellt inflytande och inspirerade många expressionistiska konstnärer, däribland Ernst Ludwig Kirchner. I sitt konstnärskap återkom Munch ofta till kvinnan och flickan som motiv. ”Pike paa sengkant” målades troligtvis på Ekely i Norge, där han efter ett kringflackande liv i Europa slagit sig ned och kom att bo fram till sin död.

”Pike paa sengkant” har ofta tolkats i positiva ordalag, som uttryckande ett sexuellt uppvaknande – liksom omtumlande, förvirrande och med blossande kinder. Flickan har beskrivits som avspänd, och konstverket har rent av lyfts fram som en hyllning till livet.

Inför andra ögon kan dock samma målning kommunicera en tonårsflickas skamfyllda blygsel och utsatthet, då hon sitter modell alldeles naken inför en betydligt äldre man. Betraktar vi målningen ur det senare perspektivet kan den stela kroppshållningen och den stint stirrande blicken signalera flickans försök att ta kontroll över situationen, dels genom att i tanken förflytta sig till en annan plats, dels genom att undvika all form av rörelse som ytterligare skulle kunna ladda situationen.

Oavsett hur vi upplever verket så är bildens känslomässiga atmosfär av central betydelse. Mer än att naturtroget avbilda verkligheten som den ter sig för ögat, tycks Munch vilja fånga ett sinnestillstånd och en stämning. Och kanske utesluter den ena tolkningen inte den andra.

Edvard Munch föddes 1863 i Ådalsbruk nära Løten i Hedmark i Norge. Han avled 1944 på godset Ekely i närheten av Oslo.

Naken flicka sittande på sängkant
Edward Munch, Pike paa sengekant, 1916 Foto: Prallan Allsten/Moderna Museet

ERNST LUDWIG KIRCHNER, MARZELLA (1909–10)

Ernst Ludwig Kirchners ”Marzella” målades i konstnärens ateljé i Dresden, eller möjligtvis i en sommarbostad i Mortizburg. År 1905 hade den expressionistiska konstnärsgruppen Die Brücke bildats, och under sommarmånaderna 1909 och 1910 lämnade gruppmedlemmarna stadslivet för att gemensamt utforska en mer naturnära och ohämmad livsföring omkring Moritzsjöarna. Bland konstnärsvänner och partners figurerade barnmodellerna Fränzi och Marzella, ca åtta respektive fjorton år gamla.

Konsthistoriska texter om ”Marzella” framhåller ofta den snabba teckningen och de djärva färgerna, samt det faktum att flickan möter betraktarens eller konstnärens blick, som om hon utmanar en objektifiering. Flickans förpubertala kropp har också tolkats som en projektionsyta för Die Brücke-konstnärernas längtan efter naturlighet och oförställdhet. De sökte frigörelse från borgerliga konventioner och sedvänjor, inte minst inom det sexuella området, vilket gjorde den ännu inte vuxna flickan särskilt intressant, då hennes sexualitet ansågs vara oformad.

På senare år har avbildningar av Fränzi och Marzella prövats mer ur flickornas perspektiv: Hur var det egentligen att som barn vistas tillsammans med en grupp experimenterande vuxna, utan föräldrar och syskon? Kände de sig trygga? Var de glada? Och varför har dessa barns utsatta situation inte uppmärksammats av tidigare generationers kritiker och uttolkare?

Ernst Ludwig Kirchner inspirerades bland annat av Paul Gauguin, Vincent van Gogh och Edvard Munch. I ett annat porträtt av Marzella från 1910 syns tydliga referenser till Munchs verk ”Pubertet”, som också ingår i utställningen. Flickan i ”Pubertet” förefaller emellertid vara ensam med känslor som överväldigar henne, medan Kirchners ”Marzella” på ett annat sätt interagerar både med konstnären och betraktaren.

Ernst Ludwig Kirchner föddes 1880 i Aschaffenburg i dåvarande kejsardömet Tyskland. Efter nazistiska trakasserier och förföljelser under 1930-talet valde han att 1938 avsluta sitt liv. Han dog i Davos, Schweiz.

Naken sittande flicka
Ernst Ludwig Kirchner, Marzella, 1909–1910 Foto: Moderna Museet

KARL ISAKSON, DEN UNGE SAMUEL FÖRES AV SIN MOR TILL ÖVERSTEPRÄSTEN ELI (U.Å.)

I denna odaterade målning av Karl Isakson ser vi ett barn föras fram till en sittande äldre man. Barnet är naket, dess ansiktsdrag omöjliga att urskilja, men den blottade huden liksom kroppshållningen vittnar om en stark känsla av utsatthet.

Målningen är inspirerad av den bibliska berättelsen om pojken Samuel som överlämnades till templet som gåva till Gud. Pojkens mor Hanna hade länge lidit av barnlöshet. En dag avger hon löftet att om Gud skänker henne en son, ska hon i gengäld överlämna barnet till honom. Översteprästen Eli som bevittnar hennes förtvivlade bön utbrister att ”Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” Kort därpå blir Hanna gravid och föder sonen Samuel. Första tiden låter hon pojken bo hemma för att sedan överlämna honom till templet. Målningen fångar ögonblicket då Samuel fråntas hela sin trygghet och ska träda in i ett främmande sammanhang.

Karl Isakson växte upp under extremt knappa förhållanden och med en djupt troende mor. Sannolikt förekom ofta bibelläsning i hemmet. De bibliska motiven återkommer också under olika perioder i Isaksons konstnärskap. Motivvalen speglar dock inte nödvändigtvis en religiös övertygelse hos konstnären, utan framträder snarare som en metod för att bearbeta och gestalta känsloupplevelser och existentiella frågeställningar.

Efter inledande studier på Konstakademin i Stockholm vidareutbildade sig Karl Isakson hos den danska målaren Christian Zahrtmann. Han valde därefter att bo kvar i Danmark i vars konstnärskretsar han kände sig mer bekväm.

Karl Isakson föddes 1878 i Stockholm och dog i Köpenhamn 1922, endast 44 år gammal i sviterna av lunginflammation.

Målning med två stående figurer och en sittande
Karl Isaksson, Den unge Samuel föres av sin mor till översteprästen Eli, uå Foto: Moderna Museet

HELENE SCHJERFBECK, SJÄLVPORTRÄTT MED PALETT (1937)

Helene Schjerfbeck skärskådar sig själv i spegeln. Blicken och ansiktets mimik vittnar om djup koncentration men kan också antyda ett främlingskap inför spegelbilden. Är hon ännu densamma? Trots att anletsdragen med åren förändras? Den gråstämda koloriten får konstnären att framträda som ur ett dunkel, avbildad i åldrandets skymningstillstånd.

Några färgfläckar – i blått, vitt och gult – kontrasterar mot den i övrigt dominerande gråskalan. De ligger urklämda på konstnärens palett, som tycks ha hamnat utanför spegelglasets räckvidd. Kanske kan vi tolka de bjärta färgerna som spår av samtidens och det unga livets intensitet, från vilka Helene Schjerfbeck med sina 75 år fyllda, fjärmar sig alltmer.

Schjerfbeck inleder sitt konstnärskap i 1800-talets naturalistiska och historiserande stil, men utvecklar i början av 1900-talet en finstämd och känslig expressionism. Under 1880- och 90-talen vistas hon periodvis i Paris, och efter sin första separatutställning i Helsingfors 1917 genomför hon ytterligare studieresor till Frankrike, England, Ryssland och Italien. Hemma i Finland lever hon huvudsakligen ett tillbakadraget liv, tillägnat konsten.

Schjerfbecks många självporträtt får mot ålderdomen ett allt mer reducerat och asketiskt uttryck. Förgängligheten står i centrum för denna unika serie självstudier, där vi mot slutet bevittnar en nära på total upplösning av färg och form. I de sista porträtten går det nästan att förnimma hur konstnären drar sina sista andetag.

Helene Schjerfbeck föddes 1862 i Helsingfors, Finland. Under krigsåren evakuerades hon till Saltsjöbaden utanför Stockholm, där hon avled 1946.

Helene Schjerfbeck, Självporträtt med palett, 1937 © Helene Schjerfbeck/Bildupphovsrätt 2016. Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet

ELLEN THESLEFF, GULDFÅGEL (1939)

Två yvigt och spontant målade gestalter framträder sittandes invid ett träd, omslutna av vårluft och fågelkvitter. Trädets grenverk har ännu inte klätts i löv, men i bildens nedre vänstra hörn syns vita vårblommor. Det är svårt att avgöra om kvinnan i bildens mitt bjuder fram det hon har med sig i korgen, eller om hon snarare lyft handen för att jaga iväg framfusiga fåglar. Fågeln som avtecknar sig mot himlen till vänster tycks i alla fall ha fått med sig en gyllene blomsterkvist.

Året innan Ellen Thesleff målar sin ”Guldfågel” hade hon lyckats sälja flera konstverk, vilket gav henne råd att företa ytterligare en resa till sitt älskade Florens: ”Jag reser med mina pengar – för att tjäna mera pengar – jag vill måla bland Florens kullar än en gång”. Resan blev hennes sista. Tillsammans med systern Gerda och systerdottern Elisabeth fick hon återuppleva Italiens knoppande vår – hur livet kom tillbaka. Kriget kröp dock närmare och redan i maj tvingades sällskapet att resa tillbaka hem till Finland.

Ellen Thesleff inledde sin konstnärskarriär i en naturalistisk stil med rötter i 1880-talets realism. Efter sekelskiftet 1900 utvecklade hon en finstämd och lyrisk expressionism. De djärva penseldragens tunna men breda linjer fick bära upp den flyktiga formen, som tycks vara på väg att när som helst absorberas av den omgivande luften. Som en kritiker i Svenska Pressen poetiskt uttryckte sig om Thesleffs konst 1934: ”[a]llt i denna konst är rörelse och ljus. Kompositionerna verka som moln, vilka det ena ögonblicket bilda figurer och scener och i nästa verka blott som en graciös vågrörelse av sig upplösande skyar.”

Längs med målningens nederkant syns namnet Rolf nedtecknat – konstnärens nyligen avlidne bror. Ellen Thesleff föddes 1869 i Helsingfors, Finland, där hon också avled 1954.

Målning med människogestalt, träd och fåglar
Ellen Thesleff, Guldfågel, 1939 Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet

ÅKE GÖRANSSON, EVA (1930–32)

Åke Göransson framstår idag som en av den svenska modernismens mest egenartade kolorister. Han studerade tillsammans med konstnärer som Karin Parrow, Ragnar Sandberg och Ivan Ivarson för Tor Bjurström på Valands konstskola. Med erfarenheter från både det danska och det franska konstlivet sporrade Bjurström sina elever att utveckla ett eget personligt språk och att ohämmat utforska färgens möjligheter. Hans lärarinsats under 1920-talet gav impulser åt en färgstark generation av nyskapande målare, ofta kallade Göteborgskoloristerna.

Trots uppenbar talang blev Åke Göranssons liv fattigt, hårt och alldeles för kortvarigt. Han dog endast 40 år gammal, svårt sjuk i tuberkulos och schizofreni. Under sina år som konstnär hann han dock skapa flera målningar som in i vår tid fortsatt att fascinera och förundra. För människor som stod honom nära berättade Göransson att han försökte nå fram till något han kallade ”färgformen”, och som enligt honom skilde sig från ”sinnesformen”, genom sin förankring i en inre verklighet.

Under 1930-talet skulle denna inre verklighet komma att ta överhanden då Åke Göransson blir allvarligt psykiskt sjuk. När han målar verken ”Eva” och ”Sovande man” är hans hälsotillstånd redan mycket dåligt. Konstkritikern Tord Bäckström har poetiskt beskrivit det som att Göranssons målningar från denna tid visar på en ”… växande distans mellan den seende och det sedda, som om konstnären mödade sig till att fånga en verklighet som redan brutit upp för att lämna honom.”

Åke Göransson föddes 1902 i Veddige i Halland men levde större delen av sitt liv i Göteborg. 1937 blev han intagen på Lillhagens sjukhus, där han blev kvar till sin död 1942.

Målning med stående naken kvinna
Åke Göransson, Eva, 1930–1932 Foto: Moderna Museet

KARIN PARROW, LÅNGEDRAG (1937)

Karin Parrows landskapsskildring ”Långedrag” framträder som ett högstämt musikaliskt färgspel. De klara tonernas klanger – i grönt, lila och orange – sjunger från målarduken. Bilden rymmer också en sugande inåtrörelse, som förstärks av de violetta penseldragens långa stråk längs vägens försvinnande i landskapets djup. Följsamt passerar vårt öga lampposternas vertikala pålar, likt en melodi som slingrar fram över notraden. Lyfter vi istället blicken mot den eldiga himlen avtar denna framåtriktade rörelse, och ögonen kan vila över landskapet.

Karin Parrow ingick i kretsen konstnärer som brukar kallas Göteborgskoloristerna. De hade alla studerat för Tor Bjurström på Valands konstskola och utmärkte sig genom sitt fria och djärva utforskande av färgen. Uppmuntrade av sin Parisskolade lärare utvecklade de ett expressionistiskt måleri baserat på sensuella och poetiska färgupplevelser, där formen fick en mer underordnad betydelse.

Trots att Karin Parrow ställde ut regelbundet och ofta fick positiva recensioner har hon regelmässigt utelämnats i texter om Göteborgskoloristerna. Betydligt större plats i konsthistorien har tillskrivits hennes manliga kollegor, så som Ivan Ivarson, Inge Schiöler, Åke Göransson och Ragnar Sandberg. Ödet att hamna i skuggan av sina manliga konstnärskamrater delar Parrow med många andra talangfulla kvinnor. De senaste decennierna har dock intresset för kvinnliga modernister ökat och med det har även engagemanget för Karin Parrows måleri vuxit sig starkare.

Karin Parrow (född Taube) föddes 1900 på ön Vinga i Göteborgs skärgård. Hon avled i Göteborg 1984.

Lanskap med väg, hus och berg
Karin Parrow, Långedrag, 1937 © Karin Parrow/Bildupphovsrätt 2021 Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet Bildupphovsrätt 2021

WASSILY KANDINSKY, IMPROVISATION NR 2, SORGMARSCH (1908)

Omkring 1908 börjar Wassily Kandinskys måleri att röra sig mot en mer abstrakt bildvärld. I ”Improvisation nr 2. Sorgmarsch” har det föreställande ännu inte helt försvunnit. Från vänster i bilden kommer en ryttare i gult på en vit häst med lång böjd hals. Till höger syns fyra gestalter. Stämningen är närmast sakral. I sin programskrift från 1912, ”Om det andliga i konsten”, förklarade Kandinsky att det som intresserade honom var ett måleri som saknar föreställande motiv. Men han strävade inte efter ren abstraktion – det andliga innehållet skulle vara högst påtagligt.

Expressionisterna – och Wassily Kandinsky räknas bland de främsta – hävdade färgens inneboende uttrycksmöjligheter. En intensivt röd eller en kraftfullt blå nyans kan i sig själv framkalla känslor och upplevelser hos betraktaren, oavsett vad det röda eller blå föreställer. I det här fallet får målningens undertitel – Sorgmarsch – mana fram tonerna av ett känslomättat musikstycke framfört vid ett högtidligt, allvarsamt tillfälle, kanske en begravning. För Kandinsky hade varje färgnyans förmågan att framkalla en specifik musikalisk ton. Färgen blir musik och musiken blir färg.

Hästar och ryttare var motiv som återkom vid flera tillfällen i både Kandinskys och kollegans Franz Marcs måleri. Kanske lockades de av kraften hos de riddare eller korsfarare som genom historien lagt omgivningen för sina fötter. Säkert såg de sig själva som budbärare för en ny andlig era. 1911 i München formade Kandinsky tillsammans med bland andra Marc gruppen Der Blaue Reiter – den blå ryttaren.

Wassily Kandinsky föddes 1866 i Moskva i dåvarande kejsardömet Ryssland. Han avled 1944 i Neuilly-sur-Seine i Frankrike.

Målning av Wassily Kandinsky.
Wassily Kandinsky, Improvisation nr 2. Sorgmarsch, 1908

Mer om utställningen