Group 2

Museet är tillfälligt stängt med anledning av situationen kring det nya coronaviruset. Vi håller stängt fram till åtminstone den 14 april. Läs mer om museets åtgärder och beredskap

Conny Karlsson Lundgren, (Dissident) Dance Actions, 2017 © Courtesy of the artist. Cinematography: Melanie Aronson Bildupphovsrätt 2017

Medverkande konstnärer

Halil Altındere
(Turkiet , 1971)

I konstnären Halil Altınderes video Homeland är rörelsefriheten en fråga om liv och död. Här ser vi människor forcera stängsel och utföra akrobatiska konster för att ta sig förbi minerade fält vid gränsposteringar, i hopp om att fly undan våld och kunna leva i trygghet. Verket tar formen av en musikvideo och är resultatet av ett samarbete mellan Altındere och den syriska rapparen och aktivisten Abu Hajar. Utgångspunkten är den Arabiska vårens prodemokratiska upprorsrörelse, vars våldsamma motreaktioner tvingat miljontals människor på flykt. Med en blandning av dokumentärt material, iscensättningar, humor och allvar spårar verket flyktingarnas farliga resa till grannländer och till Europa på jakt efter ett nytt liv. Altındere har sedan 1990-talet varit en ledande figur inom den turkiska samtidskonsten. Han vägrar att se sitt hemlands problem som enbart lokala. I samarbete med en rad olika aktörer – från gatuförsäljare till hiphopartister och ballerinas – närmar han sig olika aktuella ämnen, såsom migration, urbana omvandlingsprocesser och könsrelationer.

Balthazar Berling
(Frankrike, 1985)

I sitt konstnärskap utforskar och analyserar Balthazar Berling vilka roller som samhället tilldelar manliga respektive kvinnliga kroppar, samt vilka könsuttryck som går att koppla till dessa roller. Om videoverket Spine har Berling själv sagt: “I verket undersöker jag nedre delen av min egen rygg – en slags övning av självbetraktande. Processen blev till utifrån frågan: ’vad kan jag göra med min kropp som de facto tillhör en man?’” Om vi vill försöka att frigöra oss från konstruerade roller, för att på ett friare sätt forma oss själva, menar Berling att det är nödvändigt att börja med den egna kroppen. Därifrån kan vi sedan, med små steg, ta oss vidare till den yttre världen för att försöka förstå och påverka den.

Eglė Budvytytė
(Litauen, 1981)

Eglė Budvytytė har i flera verk intresserat sig för kroppens relation till olika offentliga och kommersiella rum. Hur byggs våra samhällen och hur påverkas våra rörelsemönster och beteenden? I hennes performance Choreography for the Running Male får vi följa nio män som sakta springer genom staden. De är vältränade och bär alla likadana kläder som påminner om en skoluniform. Som grupp liknar de en hybrid mellan militärförband och brödraskap. Samtidigt som de springer utför de koreograferade rörelser och gester där känslor som sorg, skam och ömhet kombineras med en militaristisk precision och kontroll. Budvytytė intresserar sig för hur vi förväntas och tränas i att bete oss i offentligheten. Samtidigt utforskar hon hur det manliga och kvinnliga är knutet till den fysiska kroppen och hur kollektiva gester blir politiska.

Freestyle Phanatix

Freestyle Phanatix är ett skandinaviskt breakdance-kompani som med sitt grundmotto ”Peace, Unity, Love & Having Fun” turnerar världen över med föreställningar, dance battles och workshops. Som grupp arbetar Freestyle Phanatix aktivt och dagligen med integrationsfrågor och genomsyras av öppenhet och acceptans av olika bakgrund. Freestyle Phanatix säger själva att deras ”före-ställningar och workshops möjliggör en naturlig och avspänd miljö för att prata om aktuella och ibland svåra frågor.” Under hela utställningsperioden av PUBLIC MOVEMENT kommer kompaniets artister att hålla öppna workshops i olika streetdancestilar för museets besökare.

Khamlane Halsackda
(Laos, 1975)

Khamlane Halsackda är en Malmöbaserad dansare och koreograf som genom kroppens rörelser utforskar frågor om identitet och integration. Performance-
verket An experiment in learning Swedish, som uppförs under utställningens öppningskväll, äger rum i mötet mellan Halsackda och museets besökare. Halsackda, som inte har svenska som modersmål, kommer att be besökarna om svenska ord att lära sig. Istället för att lyssna och säga efter kommer Halsackda att dekonstruera innebörden av orden och omvandla dem till rytmer. Därefter kommer han att improvisera sin fysiska tolkning av dem.

Ursäkta oss är ett annat dansperformance som visas på Dansstationen med premiär den 7 november 2017. Verket utgår från SFIs kurser (Svenska för invandrare) och bygger på upplägget av en SFI-lektion. I samband med föreställningen på Dansstationen arrangerar Moderna Museet Malmö ett panelsamtal där Halsackda tillsammans med Chris Schenlaer kommer att diskutera rörelse, migration och processen bakom Ursäkta oss.

Maria Hassabi
(Cypern, 1973)

Ofta rör sig Maria Hassabi och hennes dansare så sakta så att rörelserna stundtals tycks övergå till stillhet. Kropparna är närvarande som just kroppar, samtidigt som de sittande och liggande positionerna inger en skulptural form och känsla. Det som är en fysisk utmaning för dansarna, blir på samma gång en visuell utmaning för betraktaren. Vi tvingas skärpa sinnena och uppmärksamma små detaljer i rörelserna, samt hur tiden förefaller tänjas ut.

STAGING-undressed är en koreograferad performance för offentliga rum där fokus ligger på spänningsfältet mellan dansare och förbipasserande och mellan betraktare och konstverk. Som ofta i Hassabis verk tycks det statiska och flyktiga här smälta samman till något som både är närvarande och frånvarande, på en och samma gång.

Oliver Herring
(Tyskland, 1964)

Howard Street: Airborne spelades in i North Kensington, ett socioekonomiskt utsatt och oroligt område i Philadelphia, USA. Konstnären hade en kort tid innan inspelningen blivit ombedd av ett par konstnärskollegor att försöka hjälpa dem att bygga broar mellan ett framväxande konstnärskollektiv och lokalbefolkningen.
Videon dokumenterar hur de två konstnärerna initierar ett slags koreografi längs med gatorna i North Kensington och bjuder in de boende att delta. Det hela utvecklar sig snart till en improviserad, gemensam övning där kropparnas rörelser i det offentliga rummet är det centrala, medan nästan ingenting sägs. Deltagarna bad senare konstnären att initiera något liknande igen, vilket resulterade i det uppföljande verket Waterloo Street.

Sara Jordenö
(Sverige, 1974)

I New York City samlas regelbundet rasifierade HBTQ-ungdomar för att öva sig i voguing. Denna moderna, stiliserade housedansstil har sitt ursprung i 1960-talets Harlem, där rasifierade gay, trans och icke-binära personer började arrangera sina egna baler och skönhetstävlingar, utanför det vita samhället. Rörelserna baserade sig på poser i modemagasinet Vogue, därav namnet voguing. Under 1990-talet fick voguing ett enormt genomslag genom Madonnas musikvideo ”Vogue”. Nu, tjugofem år senare, har en ny generation HBTQ-ungdomar åter låtit sig inspireras av Harlems queera baler och dess speciella dansstilar, och har bildat en konst-aktivistisk rörelse med namnet The Kiki Scene. I Sara Jordenös film KIKI får vi följa sju av Kiki-gemenskapens medlemmar: Twiggy Pucci Garçon; Chi Chi; Gia; Chris; Divo; Symba och Zariya. Deras förberedelser och spektakulära föreställningar, vid så kallade Kiki-balls, sprudlar av kreativitet och energi. Samtidigt bildar de ett ramverk för andra berättelser – om utsatthet, ohälsa och hemlöshet, samt om kampen om att få bestämma över sitt eget könsuttryck, och för ett ökat politiskt inflytande.

Lina Lapelytė
(Litauen, 1984)

Lina Lapelytė är en performancekonstnär och musiker som bland annat intresserat sig för populärkulturens roll i olika identitetsskapande processer, samt för hur genus formas och omformas. I verken The Circus, The Candy Shop och The Opera har Lapelytė sänkt takten på olika raplåtar och arbetat om texterna till körsång och vaggvisor. För konstnären har detta handlat om ett sätt att försöka ifrågasätta skönhetsideal och cementerade könsroller i de ursprungliga låtarna. I verket Candy Shop: The Dance Class arbetar hon på ett liknande sätt, men riktar här in sig på dansrörelserna som förknippas med hip-hop. Med de långsamma hip-hoprörelserna har Lapelytė sedan skapat en koreografi som, i utställningen PUBLIC MOVEMENT, kommer att framföras genom en workshop under höstlovet. Detta är även Moderna Museet Malmös bidrag till Bästa Biennalen! 2017. I utställningen visar Lapelytė visar också verket Yes. Really!, en ljudinstallation som bjuder in besökaren att uppleva en samplad och i tempo neddragen poplåt i kontexten av en konstutställning.

Klara Lidén
(Sverige, 1979)

I verket Paralyzed utforskar Klara Lidén det privatas och det offentligas gränser genom att fullständigt släppa loss i en tunnelbanevagn i centrala Stockholm. Hon förvandlar sig själv från att vara en självbehärskad medpassagerare till att ge sig hän med vilda rörelser i passagerargång, hatthylla och svingandes runt ledstänger. I bakgrunden hör vi låten ”Paralyzed” av sångaren The Legendary Stardust Cowboy.

Lidén är arkitektutbildad konstnär som i sina arbeten ofta återkommer till staden, dess invånare och interaktionen däremellan. I Paralyzed utmanar hon både omgivningens förväntningar och sina egna hämningar. Samtidigt kan verket väcka frågor om vad som egentligen är bra konst, dans och musik. Vem kvalar egentligen som dansare? Vem accepteras som konstnär? Genom sina vilda rörelser vill Lidén belysa hur förväntningar, fördomar och normer paralyserar både människor och samhällen.

Conny Karlsson Lundgren
(Sverige, 1974)

Mellan 1971 och 1972 utförde den radikala gruppen Bøsseaktivisterna sex stycken dansaktioner som en reaktion på en diskriminerande formulering i dansk lag. Lagen skrevs 1683 och innebar i praktiken ett förbud för samkönade par att dansa tillsammans i offentlig miljö. Med utgångspunkt i arkivmaterial och intervjuer kring dessa dansaktioner har Conny Karlsson Lundgren skapat verket (Dissident) Dance Actions där både känslor och rörelser – kroppsliga, såväl som politiska – kombineras i en koreografi. I verket ingår en av de få bevarade videodokumentationerna där Bøsseaktivisternas medlemmar själva berättar om sina intentioner med aktionerna, samt en nyproducerad film, gjord i samarbete med koreografen Dinis Machado, där rörelser spårade i arkivmaterialet gestaltas på nytt i sex sekvenser. (Dissident) Dance Actions lyfter fram ett kreativt initiativ i kampen för frigörelse och mänskliga rättigheter, men belyser även intressanta dilemman kring återskapandet av en historisk händelse. Hur mycket lever kvar i minnet, och hur mycket är en spekulativ personlig omtolkning?

Rashaad Newsome
(USA, 1979)

The ballroom community- eller balkulturen är en HBTQ-rörelse som uppstod i danskretsar i Harlem på 1960-talet. Den föddes ur ett problematiserande av de rådande skönhetsidealen som övervägande var vita och riktade sig till de övre samhällsskikten i legendariska modetidskriften Vogue. Dansstilen voguing har sina rötter i utanförskapet och handlar om att omgestalta skönhet och göra den till sin. Att vogua är att ta plats i ett segregerande samhälle genom att hylla marginaliserad skönhet.

Rashaad Newsome bjöd in vogue-dansare till sin studio och lät dem framföra olika voguing-stilar framför kameran. Inspelningarna klipptes därefter ihop till en ny koreografi som dansarna ombads att följa vid ett senare tillfälle. Old Way och New Way är två av tre olika stilar inom voguing. Old way bygger på former och poser medan new way bygger mer på vighet, ledlås och gymnastiska rörelser. Voguing är ett sätt att framföra berättelser där varje rörelse blir en del av en historia.
Vi har inte tillträde till historierna som koreografierna i verken berättar eller musiken som dansarna rör sig till. Trots detta uppstår en intimitet mellan dansare och betraktare, båda omslutna av den vita kubens anonymitet.

Adam Pendleton
(USA, 1984)

Adam Pendletons konstnärliga praktik hämtar inspiration från Dadaismen och experimentell litteratur, och refererar samtidigt till Afro-amerikanska politiska och kulturella rörelser från 1960-talet fram till idag. I sitt ofta citerade Black Dada manifest beskriver Pendleton sitt begrepp ”black dada” som ”en metod för att prata om framtiden genom att tala om det förflutna” och där konsten möter frigörelsen. Ordet ”svart” syftar här i lika hög grad på ett koncept, en identitet och en politisk rörelse, som på en färg.

Just Back From Los Angeles: A Portrait of Yvonne Rainer visar ett möte mellan Pendleton och koreografen och dansaren Yvonne Rainer. Efter ett inledande informellt samtal ber Pendleton Rainer att läsa upp en text som han sammanställt. Texten består bland annat av fragment skrivna av och om Rainer samt citat från Malcolm X, anti-krigspoeten Ron Silliman, och Keeanga-Yamahtta Taylor, professor och författare till boken From #BlackLivesMatter to Black Liberation. Filmen avslutas med Rainers välkända dansverk Trio A från 1966, som Pendleton här låter ackompanjeras av gospelsången ”I Am Saved” av Silver Harps.

Emily Roysdon
(USA, 1976)

Sergels Torg i Stockholm är scenen i Emily Roysdons videoinstallation Sense and Sense. Konstnären intresserade sig för platsens dubbeltydighet – byggd för att bland annat kunna hysa stora politiska manifestationer, samtidigt som hela torget är överskådligt från ovan –alla kan övervakas och kontrolleras. Över torgets välkända mönster, filmat uppifrån, rör sig performancekonstnären MPA. Liggandes på marken imiterar hon ett vardagligt gångmönster och förflyttar sig sakta över torget. Den vänstra projektionens inzoomade och beskurna bild placerar MPA på en anonym plats, medan den högra projektionen visar ett större utsnitt av torget, där människorna runtomkring reagerar på (eller ignorerar) MPAs rörelser. Torget, som ofta står som symbol för det offentliga rummet, framträder här som en tydlig social arena. Men till skillnad från tankar kring det offentliga rummet som en plats för konsensus-skapande, ser vi i detta verk torget som en scen där oliktänkande kan mötas.

Cengiz Tekin
(Turkiet, 1977)

Low Pressure, titeln på Diyarbakır-baserade konstnären Cengiz Tekins nya verk, skulle på svenska översättas till ”lågtryck”. I vädertekniska termer är ett lågtryck ett område där lufttrycket är lägre än i omgivningen, och där vindarna blåser i en virvel in mot lågtryckets centrum. Tekins video spelades in på en övergiven byggarbetsplats, där en skog av armeringsjärn sticker upp genom ett betongblock och bildar en burliknande struktur. Till ljudet av en dunkande rytm ser vi ett antal män gå fram och tillbaka i en evig och till synes meningslös loop, utan att någonsin lyckas ta sig ut ur den bur som håller dem instängda. Diyarbakır är en stad i sydöstra Turkiet som har utgjort en konfliktzon i mer än två år nu. Under denna tidsperiod har medborgarna levt i ett permanent undantagstillstånd; många liv har gått förlorade och vardagslivet har blivit en våldsam och farlig väntan.

Mer om utställningen