Douglas Coupland om SUPERSURREALISMEN

Vad är Supersurrealismen?

I amerikansk reality-TV brukar tonåringar ibland få frågor om hur de upplevde något de just varit med om i programmet … de kanske precis har satt i sig en smoothie gjord på tropiska insekter eller sjungit karaoke med Demi Moore. Inte sällan hör man dem svara ”Det var helt … surrealistiskt.” Jag blir chockad varje gång, för det här är människor som inte vet vad 8 gånger 7 är och som inte kan peka ut Frankrike på en världskarta, och så sitter de där och använder ordet ”surrealistiskt”.

Asgrymt – det var helt surrealistiskt.

Så exakt vad menar de här unga människorna när de stirrar på programledaren och säger ”Wow, det var helt surrealistiskt – det är helt sjukt att jag just stod här och krossade cantaloupmeloner med Grace Jones”? Traditionellt handlar surrealism om bilder och symboler i våra huvuden som kopplas ihop med varandra utan att tyngas eller inordnas av vårt vardagliga medvetande – inte riktigt ett drömtillstånd, snarare ett erkännande av att det finns djupare nivåer av identiteten som man kan nå med kreativa medel för att nya och avslöjande mentala tillstånd ska utkristallisera sig i form av ett konstverk eller en konstupplevelse.

Här finns ett kollektivt antagande om att det faktiskt existerar djupare och sannare versioner av oss själva – klokare och mer äkta versioner – och om vi bara lyssnar tillräckligt uppmärksamt kan vi kanske bli bättre människor, mer uppfyllda av att leva här på jorden, mindre sexuellt frustrerade, mer verkligt kreativa; därav Freud och allt som kom efter honom. Men det finns potentiella fel i det här tankesystemet.

I mitten av 1990-talet höll jag ett föredrag på litteraturfestivalen i Wien, och temat för året var pengar. När jag kom upp scenen sa jag ”Det är fantastiskt roligt att vara här i Wien, staden där det undermedvetna uppfanns.” Jag väntade någon sekund och lät det sjunka in – det hördes lite mummel och sedan sa jag ”Hoppsan. Det jag menade var att ’det är fantastiskt roligt att vara här i Wien, staden där det undermedvetna upptäcktes.’” Då blev alla tysta och nöjda – att det undermedvetna existerar var odiskutabelt. Senare under samma föredrag sa jag att det undermedvetna faktiskt påminner mycket om Antarktis: det är enormt, vi vet mycket lite om det, det är ytterst otillgängligt och kan bara nås med mycket pengar. Och i stället för att skratta åt mig började folk klia sig på hakan och använda ett kroppsspråk som sa att ”den här kanadensiske författarsnubben har definitivt en poäng där. Bravo.”

Det var efter den gången i Wien som jag började fundera över det undermedvetna på ett vetenskapligt plan: detet. jaget och överjaget. Men varför bara tre nivåer? Det kanske finns sex nivåer av självet. Eller några hundra. Eller ett oändligt antal. Jag har ännu inte fått någon tillfredsställande vetenskaplig anledning att anta att det bara skulle finnas tre nivåer. Det är möjligt att det är så, jag kan bara inte tro på det. Det är saker som antidepressiva SSRI-preparat och andra piller man har utvecklat de senaste tjugo åren som får mig att undra om psyket har oändligt många nivåer och är under ständig utveckling. Våra föreställningar förändras. Ett exempel: En gång i tiden trodde vi att vuxna människor hade fått alla hjärnceller de någonsin skulle kunna få innanför pannbenet, och att man från och med puberteten bara kan förlora dem. Men så är det inte, vi får runt 10 000 nya celler varje dag, med förbehållet att om vi inte använder de här nya cellerna kommer de att absorberas av kroppen igen (vilket är smått surrealistiskt). Vi får skylla oss själva om vi inte använder dem.

Men nu har jag bara tagit upp olika nivåer av självet och identiteten genom att titta inåt. Det som gör 2012 så mycket intressantare än 1912 är att vi idag har något som kallas internet i våra liv, och den här internetgrejen har, i den mest McLuhanska bemärkelsen, vidgat vårt inre utanför oss själva – våra minnen, våra känslor, så mycket av hela vår uppfattning om varat och tillhörigheten. Internet har tagit något som vi förr hade inom oss och placerat det utanför oss, gjort det till något sökbart, något man kan röra om i, mixtra med och stjäla. William Gibson har beskrivit internet som en massiv gemensam hallucination, och idag är det bara ett fåtal som inte är delaktiga i den.

Men vi kan backa några decennier. Vi kan gå tillbaka till 1981, mitt andra år på konstskolan, innan Prozac kom, innan persondatorerna och en massa andra saker kom. Jag minns att mina lärare sa att en sådan sak som att byta kanal på teven bara för att se vilka osammanhängande element – vilka juxtapositioner – den återkastar var postmodernt, för här handlade det inte om något verkligt undermedvetande utan om ett pseudomedvetande, och därför var det inte intressant. Jag höll inte med överhuvudtaget, och jag håller fortfarande inte alls med om det här antagandet. Det utgår från att människans medvetande inte kan sträcka sig utanför sig självt. I Grekland och Rom hade man civilisationer och i Vancouver 1981 kunde man byta tevekanal. Äldre civilisationer kan vara mer glamorösa och bestående, men ontologiskt är de inte annorlunda än att byta tevekanal. Teve är flyktigt, Colosseum har fast form, är byggt av betong, men korroderar ändå. Det är bara en fråga om tidsramar. Kollektiva manifestationer av den inre världen kan anta – och antar – oändliga former.

Och det leder oss tillbaka till den egentliga surrealismen, och till tonåringarna i amerikansk teve som säger ”Wow, det var det mest surrealistiska jag har varit med om.” Vad de här tonåringarna menar, tror jag, är att deras inre har passerat genom en yttre slumpmässig identitetsgenerator – man har kört dem i en centrifug. Tävlingen eller realityshowen eller vad det nu är har tagit med tonåringen på en tur genom yttre lager av verkligheten som är fullständigt nya sedan 1912, 1981 eller till och med 2000. Deras inre har slungats genom den kollektiva drömmen och det kollektiva undermedvetna och det har gett dem samma kittlande känsla som man kanske fick när man tittade på ett konstverk av Dalí eller Magritte på 1920- eller 1930-talet.

Det är också viktigt att komma ihåg att surrealismen var en rörelse. I början av 1900-talet varade rörelser i decennier. På sextiotalet varade de i två år. Nu för tiden har vi inte ens några rörelser, vi har memer. En mem varar en dag eller två, sedan är den borta. Om surrealismen hade uppfunnits idag hade den varit en riktigt cool webbplats där bilder och filmklipp blandas om varandra så att det kittlas i huvudet. ”Har du kollat in supersurrealism.com? Det är som någon japansk teveshow förutom att det är på riktigt och det exploderar mitt framför ögonen på en. Det är fullkomligt supersurrealistiskt.”

Douglas Coupland