John Peter Nilsson om SUPERSURREALISMEN

André Breton skriver i sitt surrealistiska manifest från 1924 ”att realismen, som inspirerats av positivismen, från Thomas Aquino till Anatole France, ställer sig fientlig mot varje intellektuellt och moraliskt uppsving. Den väcker mitt avsky, ty bakom den ligger medelmåttigheten, hatet och den platta självtillräckligheten. Det är den som i våra dagar frambringar de löjliga böckerna och de oförskämda pjäserna. Den befäster oupphörligen sin ställning i tidningarna och den schackrar med vetenskapen och konsten genom att anpassa sig till den allmänna meningen som den smickrar i dess mest nedriga böjelser; man anstränger sig att bli så klar och redig att det gränsar till dumhet: vilket hundliv!”

Skulle detta inte kunnat vara skrivet idag!? Jag tolkar Bretons avsky mot realismen och dess krav på en enda absolut sanning som en uppmaning till individen att frigöra sin egen personliga och individuella särart. Vi är alla olika. Fantasin, vår förmåga att fabulera och drömma (både i vakenhet och sömn, i rus och nykterhet) är ett kreativt verktyg för att förstå och uppleva livet mer. Breton och Salvador Dalí blev visserligen ovänner om definitionen surrealism, och Dalí utstött, dock mer eller mindre självvalt, ur den ursprungliga surrealistgruppen. Men ändå sammanfattar Dalí kanske surrealismens credo allra bäst: ”När jag tittar på stjärnhimlen känns den liten. Antingen är det jag som växer eller är det universum som krymper. Såvida inte bägge sakerna händer samtidigt.” Det var inte världen som drabbade surrealisterna, utan tvärtom – surrealisterna drabbade världen.

Som utställning är SUPERSURREALISMEN ett experiment. Man kan säga att vi utvidgar begreppet surrealism. Basen av verken kommer från vår egen samling men det finns också inlån från andra institutioner och nyförvärv från konstnärer. Gertrude Stein myntade på 1910-talet att ”en ros är en ros är en ros”. Kanske kan man säga att SUPERSURREALSISMEN är en surrealistisk utställning om surrealismen?

Utställningen är indelad i tre kapitel: tiden före, tiden under och tiden efter. Tiden före innehåller ställningstaganden som lekfullt ifrågasätter renässansens krav på förnuft och klarhet men också bilder av städernas stad Rom som framträder som en hägring bortom tid och rum. Tillsammans med spiritualistiska experiment och symbolismens försök att förena motstridiga känslor och upplevelser framläggs några förebilder och inspirationer för surrealismens inträde i konsthistorien under 1920-talet och framåt.

Tiden under innehåller naturligtvis den klassiska surrealismen. Moderna Museet har en fantastisk surrealistsamling med i princip alla de mest kända konstnärerna från de avgörande åren före andra världskriget. Det är glädjande att förbehållslöst kunna visa denna samling i sin helhet på Moderna Museet Malmö.

Men har surrealismens inflytande egentligt ebbat ur!? Som konsthistorisk stil, ja! Men surrealismen är inte bara förknippad med en konstriktning. Det har också blivit ett allmänt begrepp för att beskriva något oförklarligt, något igenkännbart men samtidigt främmande. Något konstigt, helt enkelt. Eller som Douglas Coupland skriver: ”I amerikansk reality-TV brukar tonåringar ibland få frågor om hur de upplevde något de just varit med om i programmet … de kanske precis har satt i sig en smoothie gjord på tropiska insekter eller sjungit karaoke med Demi Moore. Inte sällan hör man dem svara ”Det var helt … surrealistiskt.” Jag blir chockad varje gång, för det här är människor som inte vet vad 8 gånger 7 är och som inte kan peka ut Frankrike på en världskarta, och så sitter de där och använder ordet ’surrealistiskt’.”

Det går fortfarande idag att spåra surrealistiska inslag i samtidskonsten. Eller är det till och med så att vi lever i en surrealistiskt färgad vardag? Marshall McLuhan menade att mediesamhället kan förstås som en utbyggnad av människans centrala nervsystem. Massmediernas enorma inflytande på både vår världsbild och självbild kan uppfattas som ett hallucinatoriskt drömtillstånd där fakta och lögn blandas ihop samtidigt som vi reser i tid och rum utan att egentligen förflyttar oss när vi sitter framför teven eller datorn.

”Det är framför allt i dialogen som det surrealistiska språket finner sin bästa tillämpning”, skriver André Breton i sitt manifest. ”Här konfronteras två tankar; medan den ena tanken yppas, så sysselsätter sig den andra med den – men hur?” Drygt åttio senare har Bretons tankefrö växt till en global djungel: ”Jag minns att mina lärare sa att en sådan sak som att byta kanal på teven bara för att se vilka osammanhängande element – vilka juxtapositioner – den återkastar var postmodernt, för här handlade det inte om något verkligt undermedvetande utan om ett pseudomedvetande, och därför var det inte intressant. Jag höll inte med överhuvudtaget”, skriver Douglas Coupland, ”och jag håller fortfarande inte alls med om det här antagandet. Det utgår från att människans medvetande inte kan sträcka sig utanför sig självt.”

Finns det ett budskap i SUPERSURREALISMEN är det en tro, eller kanske snarare en tillit – oavsett om den är naiv, knasig, obegriplig, motsägelsefull – att ingenting är ogjort. Allt kan användas och beaktas som en erfarenhet. Breton, Dalí och alla banbrytande surrealisterna förutsåg en värld där människans (under)medvetande kan göra skillnad. I dagens medialt uppkopplade värld är det en verklighet. Vem som helst, när som helst, kan kommunicera med alla eller ingen. Det kollektiva undermedvetna är inte längre begränsat till individen. Uppkopplat mot satelliterna är det en ny slags organism, hal och slipprig – det är ett internet som speglar alla begär och begränsningar som människan kan tänkas uttrycka. Sedd i ett sådant perspektiv är konsten futtig. Kanske förlorad. Det enda som återstår är nostalgin.

John Peter Nilsson

Texten har tidigare publicerats i Moderna Museet Vänners medlemstidning Bulletinen.