Group 2

Annika Eriksson, Staff at Moderna Museet, 2000 The staff at the museum introduced themselves and gathered in front of a stationary camera. © Annika Eriksson

Annika Eriksson

Svensk representant på "The XXV Bienal de Sao Paulo"

23.3 2002 – 2.6 2002

Stockholm

Det börjar med en lång tagning, kameran rör sig i en svepande rörelse genom ett museum med målningar, skulpturer, möbler och hantverk från olika perioder utställda tillsammans. Till slut hittar kameran en lämplig plats att stanna till på och då kommer de. En efter en presenterar de sig framför kameran, säger sitt namn och yrke och väljer sedan en plats att sitta på. En av kvinnorna har en uppstoppad igelkott med sig och en av männen säger att förutom att vara chef så är han även en trevlig kille.

Så inleds Annika Erikssons film om de anställda på Malmö museer (2001). Annika Eriksson ingår i Moderna Museets Internationella Program och representerar Sverige på årets biennal i Sao Paulo som pågår 23.02.02 – 02.06.02. För biennalen i Sao Paulo 2002 har hon gjort en liknande film om de anställda på biennalen. Hon har tidigare gjort en film om dem som arbetar på Moderna Museet, Staff at Moderna, för utställningen Organising Freedom som visades på Moderna Museet 2000.

Staff at Moderna inleds med en bild av en sal som skulle kunna vara en museisal men lika gärna ett annat neutralt rum. En efter en kommer de anställda in och presenterar sig med namn och yrke för att sedan välja en plats att sitta på. Ju längre filmen fortskrider, desto svårare blir det för dem som kommer in att hitta en sittplats. Stolarna längst fram förblir tomma in i det sista.

Det är i stort sätt omöjligt att försöka tolka de anställdas beteende. Vissa verkar vana vid att agera framför kameran medan andra snabbt säger sitt namn och går ur bild. Om filmen vore ljudlös skulle det vara svårt att föreställa sig de anställdas yrke och om placeringen har någon betydelse. Filmen väcker tankar: Finns det någon bestämd ordning för hur de anställda kommer in? Det verkar som att det sker slumpvis och inte efter en alfabetisk eller hierarkisk ordning. Tolkningarna får inget fäste och något mönster kan knappast skönjas. I slutet av filmen är alla de anställda samlade i ett grupporträtt som ger en dokumentär känsla och en ögonblicksbild av en arbetsplats i ständig förändring.

Som besökare på ett museum ser man oftast enbart konsten och inte de människor som arbetar med den, Annika Eriksson leker med museets regler när hon ställer ut de anställda och därmed låter dem bli konst. I hennes filmer stiger individen fram bakom museets opersonliga och historietyngda fasad.

Filmen som görs inför biennalen i Sao Paulo liknar de tidigare filmerna. Den visar att människor agerar väldigt lika över hela världen, vare sig de arbetat tillsammans tidigare eller ej. Som åskådare vill man gärna lägga in värderingar om hur folk beter sig men man inser snart att dessa värderingar enbart existerar för en själv och inte har någon förankring i verkligheten.

Annika Eriksson bjuder in människor att vara sig själva och visar på så sätt både individen och dennes plats i ett större kollektiv. Hon är intresserad av att visa vad som kan åstadkommas när människor arbetar kollektivt, av de möjligheter som uppstår då människor samlas och tillsammans skapar någonting, som ett konstmuseum eller en biennal. Hon placerar det vardagliga men okända i en ny kontext. Individen blir en länk till de stora sociala och politiska sammanhang vi finner i dagens samhälle.

Annika Erikssons medverkan på biennalen i Sao Paulo har organiserats av Moderna Museets Internationella Program. På Moderna Museet har hon tidigare medverkat i Moderna Museet Projekt med Samlare (1998) samt i utställningen Organising Freedom (2000). Intendent för Sveriges bidrag till biennalen i Sao Paulo är Maria Lind, tidigare intendent vid Moderna Museet och för närvarande chef för Kunstverein München.

Annika Eriksson är född 1956 i Malmö. Till utställningen finns en illustrerad katalog producerad av Super-design.