Bly, färg och silver

Teckning/grafik: Ragnar von Holten, förste intendent
Fotografi: Leif Wigh, intendent

”Konst på papper” är den gemensamma nämnaren, liksom det ”modernistiska”. Stilarna är många, men också ett ytligt sett ”realistiskt” synsätt visar sig kunna ge plats för ett subjektivt omformande av naturen. (Däremot visas 1910-talets Matisse-elever och kubister separat, inom ramen för den stora utställningen.)

Om man försöker dela upp de modernistiska bladen i ”ismer”, får man alltså börja med det sena 20-talets mer eller mindre kubistiska och plangeometriska tendenser, som till exempel hos GAN eller Carlsund, samt ställa dessa mot nysakligheten hos Fougstedt och Otte Sköld. Till plangeometrikerna hör också den intressante Bengt O. Österblom, som villa arbeta med ett monumentalmåleri i denna stil, men aldrig fick möjligheten.

Nysaklighetens förment realistiska framställning förhåller sig till verkligheten ungefär på samma sätt som Picassos ”klassicism” à la Ingres. Därav följer, att närheten till Halmstadsgruppens 30-talssurrealism är större än man till en början skulle kunna tro.

Mot nysaklighetens och 30-talssurrealisternas ”fotografiska” stramhet i figuruppfattningen kan ställas olika former av expressionism. En centralgestalt är här Siri Derkert i sina teckningar, liksom Vera Nilsson. Bland expressionister ur en senare generation bör främst nämnas Evert Lundquist, som dock i sina torrnålsgravyrer ofta kan redovisa ett intresse för Rembrandt. En expressionistisk mystiker är Carl Kylberg, också han en ytterligt känslig tecknare!

Efterkrigstidens konstruktivistiska och ”non-figurativa” tendenser manifesterade sig genom de så kallade ”1947 års män”, och de flesta av dessa konstnärer – Olle Bonniér, Lage Lindell, Pierre Olofson, Karl-Axel Pehrson och Lennart Rodhe – kom också att få en stor betydelse för svenskt monumentalmåleri och dekorativ utsmyckning. Detsamma gäller Olle Baertling. Denne har faktiskt kommit att bli inbegreppet av termen ”konkret konst” – på samma sätt som göteborgaren Nils Wedel som associerats med begreppet ”abstrakt”. Ungraren Endre Nemes kom i slutet av 40-talet att bli lärare vid Valands konstskola i Göteborg, och detta innebar en brytning med den dittillsvarande västkusttraditionen: ”Nya Valand” blev ett begrepp, ett fantasibaserat måleri i centraleuropeisk språkdräkt. Som en (uttalad) motvikt mot det konstruktivistiska organiserade sig den surrealistiska konstnärssammanslutningen ”Imaginisterna” i Malmö vid slutet av 40-talet, med konstnärsnamn som Max Walter Svanberg, C-O Hultén, Gösta Kriland och Anders Österlin. Och som slutvinjett i denna ”modernistiska” bildkavalkad möter vi målaren och skulptören Torsten Renqvist, en ytterst spännande och nervig tecknare.

Teckning/grafik: Ragnar von Holten, förste intendent

Bly, färg och silver
Carl Gustaf Rosenberg
– Fotografier i modernismens tid

Måhända var det den under 1900-talet snabbt framrusande industrialismen, de nya ekonomiska betingelserna, utvecklingen av den vinkelräta staden som livsmiljö och mötesplats som lockade bildkonstnärer, författare och andra i samhället till ett förstulet bakåtblickande. Mitt i den modernistiskt geometriska uppbyggnaden av renhet uppstod en längtan tillbaka till den gamla bygemenskapen och till brukandet av jorden. Ett förhållande som märktes av att industriarbetarna gavs möjligheter att hyra kolonilotter i städernas utkanter. Den snabba expansionen av sommarstugebyggen i Stockholms skärgård och att det stora friluftsmuseet Skansen för stora publikgrupper visade hur människorna levde förr i det gamla bondesamhället.

Fotografen Carl Gustaf Rosenberg (1883-1957) gav i en rad mästerligt utförda fotografier prov på sin syn av samhällsutvecklingen. Rosenberg var mångårig medarbetare i Svenska Turistföreningen. Han utsågs 1948 till 1947 års främste svenske fotograf av Svenska Dagbladet och blev därmed den förste att erövra den åtråvärda titeln. Den fåmälde Rosenberg fick priset för sina välkomponerade arkitekturstudier, stadsskildringar och förtätade naturbilder utförda i Sveriges alla landskap. Rosenberg skildrade även industrins särskilda topografi och arkitektur. Hav beskrev också dess interiörer men samtidigt lika skickligt landskapens specifika former, de gamla smala, kurviga grusvägarna, betesmarkerna som formats under århundraden av både djur och människa. Men han var lika medveten om de nya samfärdsmedlen, järnvägarna, bilarna och flygmaskinerna. Han iakttog också de nya miljöer som skapades för dessa kommunikationer. Han skildrade även möten mellan det gamla och det nya, mellan hästskjuts och personbil.

Som Svenska Turistföreningens fotograf färdades han Sverige runt och skildrade de södra landskapens öppna natur likaväl som de omväxlande, kuperade och ofta snötyngda norrländska. Han utförde sina första fotograferingar för Svenska Turistföreningen i tidigt 1920-tal och var verksam utom 1936 ända fram till 1950-talet. Tidvis hade han sällskap av sina söner Carl Edward och Erik som båda utvecklades till skickliga fotografer.

Carl Gustaf Rosenberg var son till målaren Edward Rosenberg och föddes i Paris, Frankrike. Hans intresse för det svenska landskapet väcktes, vid förra sekelskiftet, genom medlemmarna i Konstnärsförbundets särskilda förhållningssätt till motivet. 1904-05 arbetade han i New York som kemigraf och fotograf, men återvände till Sverige. Han prövade olika yrken och var bland annat en tid agent för fransk konjak i Sverige. Vid 1910-talets slut hade han börjat fotografera igen och var som tidig pressfotograf verksam för Vecko-Journalen och Hvar 8 Dag. 1919 arbetade han även för Nationalmuseum genom att reproducera målningar och skulpturer i samlingarna.

1923 publicerades hans bildskildring från Hälsingland i Svenska Turistföreningens årsskrift. Särskilt värdefullt i denna var hans textbidrag om hur det var att färdas runt i det kuperade landskapet på cykel med tung kamerautrustning på pakethållaren. Carl Gustaf Rosenberg dramatiserade inte motiven men förde samman det väsentliga och som kom att locka betraktarens öga att vandra i hans fotografiska bilder. Han var en man som vandrade parallellt med modernismen men som hade ett helt eget förhållande till den.

Fotografi: Leif Wigh, intendent