Den 1:a på Moderna: Adrian Paci

Turn On (2003) heter verket, slå på – och det är just vad de sysslolösa männen gör när filmen plötsligt ändrar karaktär. Från en dröjande, nästan avvaktande förflyttning av kamerafokus i dagsljus sker ett abrupt skifte till mörker. Ett närmast skimrande ljus, en sakral mättnad övergår i svärta och så plötsligt, varde ljus. Fram träder generatorer, ålderdomliga, mekaniska tingestar, med vars hjälp en efter en av männen tänder varsin stor glödlampa och håller den som en fackla framför sig.

Adrian Paci, född 1969 i en konstnärsfamilj, fick sin utbildning vid Konstakademien i Albanien före diktaturens fall. Från att ha verkat i den realistiska traditionen var det plötsligt möjligt att pröva andra förhållningssätt. En tid av uppbrott och kaos, tillsammans med sin familj flydde Adrian Paci till Italien. Albanian Stories (1999) tillkom som första verk efter emigrationen. Den då treåriga dottern Yolanda berättar minnen och leker fram en saga där katten och tuppen, de onda makterna och de internationella styrkorna figurerar.

Adrian Paci slogs av berättelsens djup, den behövde ingen annan konstnärlig bearbetning än den en enkel videokamera kunde erbjuda. Konstnärsrollen var plötsligt underordnad det fundamentala i barnets allvarliga lek. Apparizione (2001) är ett videoverk i samma anda, här sjunger den yngsta dottern Tea i Italien, medan släktingarna kvar i Albanien ”svarar”. Som ett växelspel, en liturgi över exil och saknad, så böljar sången fram och åter. Särskilt de tidiga verken är inspirerade av Adrian Paci´s egna upplevelser, det specifika antar allteftersom en mer generell form, det egna livet uppgår i den kollektiva historien.

Adrian Paci väjer inte för det till synes banala, med en lätt skruvad humor tar han sig an de stora livs- och samhällsfrågorna och väljer det för det givna tillfället mest adekvata uttrycket. Ett exempel är hans medverkan i samlingsutställningen Tillsammans, med svenska, kubanska och albanska konstnärer i samband med Tiranabiennalen 2003.

En öppen e-maildiskussion låg till grund för projektet, de medverkande konstnärerna hade alla erfarenhet av olika former av socialism. Svenska Institutet gick in med ett ekonomiskt bidrag, men kunde enbart ge det till de svenska konstnärerna. Adrian Paci gjorde en installation av generatorer, ett vanligt förekommande element i albansk vardag där elektriciteten går ned åtminstone någon gång dagligen. Han producerade energi för de svenska konstverken under de frekventa strömavbrotten på villkor att svenskarna betalade – ett nationellt bidrag statt i omlopp.

Exilens smärta är sällan långt borta i Adrian Paci´s verk. I Vajtojca (2002) iscensätter han sin egen dödsritual. En professionell gråterska klagar i rytmiska strofer över hans bädd där han orörligt ligger klädd i strikt svart och vitt. En strof går i uppfyllelse, han reser sig och omfamnar gråterskan, en storartad och slapstickliknande slutscen. Vägg i vägg befinner sig modern, översiggiven, sonen är utvandrad, för alltid utgången.

I Back Home (1999) porträtterar han ett antal albanska vänner, som lämnat allt bakom sig och nu nått en viss framgång i sina nya liv. Adrian Paci fick tillgång till deras övergivna hus i Albanien, som han fotograferade och målade. Dessa målningar utgör staffage framför vilket de emigrerade albanerna poserar i sin nya miljö. Ju mer avlägsen man är från det verkliga, desto mer närvarande ter sig symboliken.

After the Wall There are Some Walls (2001) en ogenomtränglig vägg av vattenfyllda plastdunkar är just ett verk där Adrian Paci tänjt på symbolism och realism som begrepp. Han gav sig ut på Adriatiska havet, i Orrontokanalen där så mycket hopp och sorg har blandats på gränsen mellan fattiga och rika. Han samlade vatten i plastdunkar och blev stoppad av en polispatrull – hans identitet som alban och konstnär ifrågasattes. I försöket att övertyga polisen om det rimliga i den onormala handlingen erbjöd han en text att läsa. I stället tittade polisen på båten, upptäckte att det var en bekants farkost och lät Adrian Paci gå fri.

I Turn On, verket som visas inom ramen för Den 1:a på Moderna, finns liksom i muren av vattenfyllda plastdunkar en underström av mild galghumor – men mer nedtonad, tystare. I stället träder måleriska kvaliteter fram, det här är en hyllning till människan som står över samhälleliga misslyckanden. I arbetslöshetens tristess, ur den eviga väntans djup tränger ett hopp fram i surret av en generator. Eller kanhända, en glimt av distanserad ironi inför ett samhälle i förfall som människan på samma gång är skuld till och står över. Ett hopp, om än nedtonat, inför det kommande.

Adrian Paci

Född 1969 i Shkoder, Albanien.

Bor och arbetar i Milano, Italien. Utbildning vid Konstakademien i Tirana, Albanien.

Senaste separatutställningar i urval

2004
galleria francesca kaufmann, Milano
Viafarini, Milano

2004
Baltic Art Center, Visby
Galerie Peter Kilchmann, Zürich

Senaste grupputställningar i urval

2004
New Video, New Europe, Renaissance Society, Chicago (curator Hamza Walzer, turné bl a till Tate Modern)
Biennale di Centinje, Montenegro (curator René Block)
Sevilla Biennale, Spanien (curator Harald Szemann)
Dimensione Follia, Galleria Civica di Trento, Italien (curator Roberto Pinto)

Utställningsansvarig Ann-Sofi Noring