Den 1:a på Moderna: Andreas Gedin

Genom att tänja på regelverket lyckades de styra arkitekturen på nybyggda hus så att de anpassades efter den traditionella bebyggelsen, en anpassning som i praktiken innebär att man bygger så kallade ”Gotlandshus”. Dess arkitektur är en moderniserad variant av en hustyp vanlig på vissa delar av Gotland under 17- och 1800-talet. I dag kan ”Gotlandshuset” sägas vara ett uttryck för 1970-talets arkitektur trots att det betraktas som ”äkta” eller ”traditionellt”. Om man färdas med bil på Gotland idag drabbas man efter en tag lätt av en märklig känsla av ”deja vu” eftersom denna hustyp dyker upp överallt i landskapet.

Centralstyrningen och myndigheternas påbud om vad som är ”god smak” kan framstå som problematisk vad gäller ”Gotlandshusets” historia. Men Gedins reaktion är inte en ryggmärgsmässig protest utan mer av en nyfiken undersökning. Vad innebär det egentligen när något blir föremål för citat, upprepningar och omtagningar? Kan man konstruera eller utse något – en byggnadsstil till exempel, till att vara mer autentiskt än andra? Vad innebär det för människor att resa omkring i ett landskap och upptäcka att samma hustyp hela tiden återkommer? Andreas Gedins verk använder ”Gotlandshuset” som en utgångspunkt för spekulationer kring dessa, större frågor.

Med kamera har Andreas Gedin rest runt på Gotland och dokumenterat ”Gotlandshusets” utbredning. Fotografierna presenteras i ett diabildspel. Samtidigt som vi ser detta kan vi lyssna till en röst som läser upp en text som kretsar kring upprepning, kopiering, ursprung, identitet och närbesläktade ämnen ur olika aspekter som inte sällan har en anekdotisk karaktär. Om diabilderna undersöker fenomenet ur en visuell och estetisk synvinkel, så vidgar texten verket genom att inte alls tala om hustypen. I stället utgår den från den fundamentala mänskliga erfarenheten av upprepningar och omtagningar och en i grunden existensiell och språkfilosofisk problematik, om original och kopia, om autenticitet kontra simulering.

Till verket hör tre föreläsningar som äger rum i Moderna Museets biograf den 16:e augusti. De inbjudna föreläsarna kommer utifrån sina respektive expertområden belysa betydelsen av omtagningar och upprepningar. Inom performancekonsten har föreläsningar blivit något av en egen genre där konstnärer som Olaf Westphalen och Andrea Fraser utmärkt sig. Men de föreläsningar Andreas Gedin beställt till sitt projekt är inte klassiska performances utan snarare ett slags spekulativ, konceptuell pedagogik, kanske rent av konstpedagogik – som samtidigt utgör en del av verket. Av de olika perspektiven som genom föreläsningarna anläggs på en problemställning, är konstens ett förhållningssätt bland andra – ett förhållningssätt och en disciplin som också kan inkludera andra. Föreläsningskvällen kan sägas vara curerad av konstnären där experternas kunskap utgör ett slags installerade readymades utan att den förlorar sitt eget specifika värde.

Ordet, skrivandet och texten har varit närvarande i många av Andreas Gedins verk. Men kan också beskriva honom som en konceptkonstnär, något relativt ovanligt i Sverige. I tidigare projekt har han intresserat sig för andra, besläktade frågor. I videon Gemini läser ett tvillingpar en text, som vore de en person – i vänstra halvan av bilden läser den ena första hälften av ordet, tätt följd av sin tvilling i högra delen av bilden, som kompletterar honom med andra halvan av ordet. Talet blir svårbegripligt, språket får kropp och blir ogenomskinligt. Projektet Taking Over har sin grund i kartor och promenader. Genom att på kartor rita in sina promenader genom olika städer formas bokstäver som till slut bildar ord och meningar; ”Taking over, bit by bit, piece by piece, more and more, step by step”. Genom att promenera gatorna fram gör Gedin dem till sina, till delar av sitt verk – och vad som är en fysisk handling, översätts genom kartans symboliska språk till just språk och mening. Varje fras blir också utgångspunkt för en utställning som kretsar kring makt. ”More and More” presenterades till exempel på Liljevalchs Konsthall där texten platnerades med pärlhyacinter i gräsmattan utanför konsthallen. Blommorna som återkommer varje år förökar sig och sprider sig tills texten upplöses.
Andreas Gedins undersökning av frågor om kulturell särart, om skapandet av en bild av något autentiskt – här Gotländskt – är kanske särskilt tänkvärda just 2006 – mångkulturåret!