Den 1:a på Moderna: Christian Marclay

Som konsthistorikern Miwon Kwon har påpekat så var det antagligen av samma orsaker som man under 1900-talet valde vita väggar och avskalade rum – den vita kuben – att visa konsten i. Tystnaden och vitheten ansågs neutrala, fria från distraktion, och samtidigt skapade det ett slags sakral andakt inför föremålen, vanligen målningar eller skulpturer. Denna tystnad, och de dämpade rösterna i konstens salar, som i ett bibliotek, var så självklar att man inte funderade över den – den blev ”osynlig”. Frånvaron av ljud betraktades som ett naturligt tillstånd. Men är total tystnad ett ”naturligt” tillstånd? Är frånvaron av ljud verkligen neutral? Och är tystnad eller ljud osynliga? Detta är frågor man får anledning att ställa sig inför Christian Marclays konst.

Christian Marclay, performance
Foto: Dominik Photo, NYC

Christian Marclay verkar i gränslandet mellan bildkonst och musik – och har dessutom gjort sig känd både som musikskapare och konstnär. Han är lika bekant i musikkretsar som i konstkretsar. Men alla i musikvärlden är inte riktigt medvetna om den position han nått inom konstvärlden, och vice versa. När han gick på konstskola i slutet av 1970-talet uppträdde han som musiker på klubbarna i New York. Han intresserade sig för performancekonstnärer som Vito Acconci och Laurie Andersson, konstnärer som rörde sig fritt över gränserna mellan olika konstarter. Som en föregångare i dessa gränstrakter finns naturligtvis John Cage, men även punkrockens ointresse för det skolade och virtuosa musikskapandet, som öppnade för ett annat förhållningssätt till musiken. Marclay startade ett band som tog sig det Duchampklingande namnet The Bachelors, Even (ungkarlarna, till och med). Marclay själv är inte utbildad musiker utan spelade istället på skivspelare (turntables) – och skivorna användes som ett slags readymades. Den omilda behandlingen av vinylskivorna som köptes second hand gav upphov till repor som Marclay bejakade som en slumpens musik och en levande del av framförandet – i fluxuskonstens anda. Detta sätt att spela och skapa konst ägnar sig alltså Marclay åt från slutet av 1970-talet, långt innan begrepp som ”sampling” blir populära inom konstkritiken och den relationella estetikens teoretiker liknar konstnären vid en DJ.

Marclays bildkonst, de bilder och skulpturer han skapar, är ofta tysta – något man naturligtvis även skulle kunna säga om de flesta konstnärers verk. Men till skillnad från många andras verk är detta något betraktaren lockas att reflektera över. Ta exempelvis The Sound of Silence (1988), en vinylsingel av musikerna Simon & Garfunkel, som Marclay helt enkelt placerat i ram och glas – en readymade. De flesta västerländska museibesökare, från flera generationer, är bekanta med denna megahit och bara åsynen av skivan och dess titel sätter igång musiken i deras huvuden. Skivan på väggen förblir tyst; det betraktaren ändå hör är ”The Sound of Silence”, tystnadens musik. Eller: Chorus II (1988) en grupp inramade svartvita fotografier av gapande, och uppenbarligen sjungande, munnar, eller de många skulpturer i form av modifierade musikinstrument som Marclay skapat.

Liberty Bell i Liberty Bell Pavilion, 1976 © INHP
Marcel Duchamp, Det stora glaset, Marcel Duchamp retrospektiv utställning 1973, Philadelphia Museum of Art © Succession Marcel Duchamp/BUS 2006

Med The Bell and The Glass har Marclay skapat ett verk om och kring tystnadens mästare Marcel Duchamp (både hans gåtfulla tystnad kring sina verks betydelse och verk som Med hemligt skrammel förtjänar honom den titeln) och hans mest kända verk, Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med – även kallat Det stora glaset. Verket gjordes på beställning av Relâcheensemblen i Philadelphia. Marclay berättar att han började leta efter ett ljud som var specifikt för Philadelphia och som han kunde sampla. Det första han kom att tänka på var stadens mest kända minnesmärke The Liberty Bell. Men han blev snart på det klara med att den spruckna klockan var ytterst ömtålig och omöjlig att försöka använda. Tidigare hade han alltid rest till Philadelphia för att titta på Duchamps verk, eftersom Philadelphia Museum of Art har världens mest omfattande samling av hans verk (följt av Moderna Museet och Musée National d’Art Moderne i Paris). Det dröjde inte länge innan han fann en rad märkliga korrespondenser mellan de båda ikoniska föremålen – till att börja med sprickorna – Duchamps glas är ju också sprucket. Resultatet, Marclays verk, blev fyrdelat – den första delen är ett musikstycke som framfördes av Relâcheensemblen, den andra består av två videoprojektioner som presenteras den ena ovan den andra – och på så vis påminner om den tvådelade kompositionen av Duchamps stora glas. Videon har ljud och fungerar även tidvis som ett partitur för musiker som spelar till verket, ackompanjerade av ljudet. Till detta kommer en samling artefakter som relaterar till Duchamps stora glas som presenteras tillsammans med miniatyrkopior, souvenirer och liknande av Liberty Bell. Så spinner Marclays verk en väv av associationer kring de båda spruckna verken. Likt reporna på hans vinylskivor är sprickorna i de båda kultobjekten verk av slumpen. Duchamp betraktade länge glaset som ofullbordat och menade att det var sprickan som avslutade verket. Att Duchamp valde glas som material för sitt stora verk skulle också kunna tolkas som ett sätt att med hjälp av glasets genomskinlighet låta verkets omgivning, bakgrunden, bli en del av verket – så som sammanhanget skapar betydelse för hans readymades. Det gåtfulla glaset förblir så föremål för nya tolkningar, av konstnärer och av konsthistoriker – till stor del tack vare Duchamps tystnad.

Intendent: Magnus af Petersens

1 april kl 21.00

Slottet presenterar Christian Marclay och Mats Gustafsson duo och solo 19-01 på Ugglan/Boule 1, Närkesgatan 6 (vid Nytorget).
Pris: 40 kr