Den 1:a på Moderna: Janet Cardiff

Janet Cardiff har spelat in var och en av de 40 rösterna i katedralens kör separat. Varje röst spelas sedan upp i en egen högtalare och dessa är grupperade i åtta grupper om fem, så som Tallis ville ha placeringen av sångarna. Rösterna sjunger ibland alla samtidigt men stycket är skrivet så att vissa röster tidvis är tysta och musiken rör sig runt i rummet. Som besökare dras man in i rummet av den vackra körmusiken och vandrar så mellan olika röster som på ett nästan spöklikt sätt äger sin egen identitet.

Cardiff har själv sammanfattat grundtanken med verket: ”Man brukar lyssna på konserter rakt framifrån, från publikens position. Med det här verket vill jag ge publiken möjlighet att höra ett musikstycke från sångarnas position.” Eftersom upplevelsen av musiken är beroende av betraktarens position och hur denna rör sig genom rummet upplevs ljudet rumsligt, tredimensionellt och verket skulle därmed kunna beskrivas som en ljudskulptur.

Forty-Part Motet [Motett för 40 stämmor] är inte det enda verket av Cardiff där hon med ljud spelar med besökarens upplevelse av rummet. I ett av hennes många samarbeten med konstnären George Bures Miller, The Paradise Institute (2001) kommer publiken in till vad som liknar en biograf. Man slår sig ner på en plats i bänkraden och en svartvit film startar strax på bioduken. Scenerna byts snabbt och till synes irrationellt. Snart hör man också röster som tycks komma från den övriga publiken.

En mobiltelefon ringer och till allmän irritation svarar någon och börjar med hög röst en konversation. Men detta och andra störande ljud som hörs i ens närhet är en del av verket och kommer från utplacerade högtalare, vilket de flesta efter en stunds osäkerhet inser. Men en kvardröjande osäkerhet om vad som är fiktion och vad som är verklighet dröjer sig lätt kvar. Den avancerade tekniken tycks upphäva skillnaden mellan virtuella och verkliga rum. Upplevelsen av ett verk av Cardiff ställer därmed frågor om hur vi egentligen påverkas av tekniken, och just genom att det sker genom vår egen upplevelse och erfarenhet så blir dessa frågor mer drabbande än som abstrakta resonemang. I Forty-Part Motet är varje sångare ersatt av en högtalare på ett stativ men ändå är deras röster så individuella, så verkliga.

På ett liknande sätt fungerar de Walks [Promenader] som Cardiff ibland i samarbete med George Bures Miller har skapat. Den första var Forest Walk [Skogspromenad] (1991) och sedan dess har hon gjort ett tjugotal platsspecifika Walks. Besökaren utrustas med ett par hörlurar. I hörlurarna hörs en viskande röst (Cardiffs) som instruerar besökaren. Den förtroliga, ja rent av förföriska rösten och den omedelbart fängslande historia man dras in i lockar besökaren att följa hennes instruktioner och gå dit hon lotsar en.

Ljudet i hörlurarna är inspelat så att det även innehåller miljöljud och tycks komma från olika håll. Ibland snurrar man förskräckt runt när man hör springande steg som tycks komma upp bakom ens rygg – men ingen är där. Cardiffs röst för en snabbt in i en berättelse som kan vara en fascinerande science-fiction-historia, en mordgåta eller berättelse om kärlek. Cardiffs (och George Bures Millers) konst rör sig obehindrat mellan genrer och tekniker och involverar på ett självklart sätt allt från skulptur, film, ljud, koreografi, performance och litteratur.

Janet Cardiff har som få andra konstnärer förmågan att få varje betraktare att känna sig direkt och personligt tilltalad. Paradoxalt nog upplöses samtidigt betraktarens individualitet eftersom konstnärens röst kommer som inifrån ens huvud och nästan blir ett med ens tankar. Eftersom rösten i hörlurarna styr betraktaren så infinner sig lätt också en nästan kuslig känsla av att man överlämnar kontrollen och rent av sin vilja till en främmande röst. På så vis liknar upplevelsen en förälskelse och som tidigare nämnts så spelar förförelsen en viktig roll i denna konst. Men efter upplevelsen infinner sig en mängd frågor, om jaget och dess upplösning, om teknikens öppnande av virtuella världar och sammanblandningen mellan fiktion och verklighet.

Ledd av röster – Janet Cardiffs förföriska konst

Forty-Part Motet, 2001, körverk skrivet 1575 av Thomas Tallis, omarbetat av Janet Cardiff
Plats: Konstnärshuset, Smålandsgatan 7, www.konstnarshuset.com

Utställningen görs i samarbete med Stockholm New Music som invigs den 18 februari.

Den 19 februari möter intendent Magnus af Petersens konstnären för ett samtal kl 13 (Konstnärshuset).

Curator: Magnus af Petersens