Den 1:a på Moderna: Jesper Just

Med hjälp av ett estetiskt, dramaturgiskt och narrativt bildspråk lånat från klassiska Hollywoodfilmer manipulerar Just visuella koder, klichéer och idiom från musikaler, film noir och melodramer för att skapa korta filmer som är sentimentala, nostalgiska, melankoliska, teatraliska och spänningsfyllda i Hitchcockstilen. Justs berättelser är linjära och lätta att följa men handlingen tycks vara ryckt ur ett sammanhang. Det finns ingen dåtid och ingen framtid, endast en kryptisk nutid som förblir oförklarad och outredd. Just förtrollar betraktarna och låter dem dra sina egna slutsatser.

Jesper Just
Something to Love, 2005
Courtesy Galleri Christina Wilson, Copenhagen
DVD, 08:10 min

I Bliss and Heaven ser vi en ung man som vandrar genom ett sädesfält mot en avlägset liggande kraftstation. En långtradare stannar och ut stiger en oljig chaufför med hästsvans. Han går till baksidan av långtradaren och klättrar in. Den unge mannen följer efter. På insidan har långtradaren förvandlats till en pampig teater. Iklädd lång blond peruk och tunn vit scarf står chauffören på scenen och sjunger Olivia Newton-John-låten ”Please Don’t Keep Me Waiting”. Den unge mannen slår sig ner för att njuta av föreställningen. När sången tar slut vacklar chauffören till och faller ner på knä som om han drabbats av ångest. Ridå. Blev han medveten om personen i publiken? Var detta en föreställning eller ett privat nummer som avslöjade något om ett hemligt liv? Den unge mannen reser sig och ger en stående ovation men det blir inget extranummer.

Jesper Just
Something to Love, 2005
Courtesy Galleri Christina Wilson, Copenhagen
DVD, 08:10 min

Stämningen i The Lonely Villa är luguber, sordinerad och aningen hotfylld. Plötsligt bryts tystnaden av en gällt ringande telefon. Kameran uppenbarar en grupp medelålders män som sitter vid varsin telefon. Någon slår ett nummer och en äldre herre svarar. En ung man börjar sjunga ”I don’t want to set the world on fire” av Inkspots i en lur. Den äldre mannen stämmer upp och tillsammans sjunger de en duett genom telefonerna fast de sitter i samma rum. Deras miner är uttryckslösa och outgrundliga. Nästa bild visar en telefon med luren liggande på bordet. Den unge mannen syns inte till.

I Something to Love leder ett kusligt öde parkeringshus tankarna till hemliga möten. In i bild kommer en svart bil med en gråtande medelålders man bakom ratten; detta kunde vara en scen ur Sopranos. En ung man sitter i baksätet. Han ignorerar föraren och stirrar uttryckslöst ut genom rutan. Bilen stannar. Kommer vi att få bevittna en avrättning i gangsterstil? Vem är i så fall bödeln – föraren eller passageraren? Föraren öppnar dörren för den unge mannen som surrealistiskt nog glider iväg som på osynliga hjul mot en hissdörr. Den äldre mannen springer efter honom. När han öppnar hissdörren är det som om han öppnade en speldosa. Den unge mannen kysser en blond flicka; paret snurrar långsamt runt ackompanjerat av spröd musik. Plötsligt öppnar flickan ögonen och får syn på den äldre mannen. Den unge mannen tittar på den äldre mannen i några sekunder. Sen lämnar han flickan och återvänder till bilen med den äldre mannen. Han sätter sig i det främre passagerarsätet och bilen rullar långsamt iväg.

I många av Justs filmer är det exakta förhållandet mellan männen (ofta från olika generationer) oklart. Det kan röra sig om homoerotisk attraktion, fader-son-relationer eller en maktkamp mellan generationerna. Just ger inga svar utan låter betraktaren själv tolka och begrunda.

Med undantag av Something to Love och A Fine Romance, så finns det inga kvinnor och vanligtvis ingen talad dialog i Justs filmiska värld. Precis som i Hollywoodmusikaler sker kommunikationen genom sång och dans och till synes spontana handlingar. Hollywood har också i stor utsträckning påverkat vårt kollektiva medvetande, vår uppfattning om könsrelationer och framställningen av manligt och kvinnligt. Just dekonstruerar denna ideologi genom att rubba filmiska klichéer och sociala konventioner i syfte att ifrågasätta tabuföreställningar om mäns stereotypa beteende. I hans filmer är männen känslosamma, ömma och sårbara; de gråter och i stället för att ta till våld så sjunger och dansar de.

Sett ur den synvinkeln kan Justs filmer betraktas som feministiska i det att feminismen inte enbart sysslar med jämställdhetsfrågor utan definierar genus som en social konstruktion. Judith Butler skriver i Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity: ”Det finns ingen genusidentitet bakom genusets uttryck … identiteten är performativt konstituerad: skapad av de ’gester’ som anses vara resultatet av den.” Genus är med andra ord vad man gör snarare än vad man är. Genom att problematisera filmiska klichéer får Jesper Justs filmer oss att ifrågasätta stereotypa genusroller och förhoppningsvis undvika att upprepa dem.

Karen Diamond