Den 1:a på Moderna: Mitra Tabrizian

I sina senaste verk tar Mitra Tabrizian intryck av den nya vågen som omdanat iransk film det senaste decenniet, till exempel Mohsen Makhmalbafs Gabbeh (1996) eller Abbas Kiarostamis Smak av körsbär (1997). I fokus står skildringar av vardagslivet med ”riktiga människor”, realistiska miljöer och till synes triviala skeenden. Samtidigt finns där alltid en annan berättelse, en allegorisk nivå där samhällstillståndet kommenteras, någonting som inte är självklart i ett världspolitiskt isolerat Iran, märkt av kolonialisering, revolution och ekonomiska sanktioner.

Tabrizians utställning innehåller tre delar som också kommenterar tillståndet i Iran. I panoramafotografiet Teheran 2006 (2006) syns ett modernt men slitet bostadskvarter i utkanten av den väldiga huvudstaden. Omgivningarna skvallrar om ett samhälle utan fungerande infrastrukturer, vare sig planteringar, belysning eller riktig väg. En disparat skara människor befinner sig i rörelse, på hemväg med barn och matkassar eller i planlös vandring över den öppna platsen. I bakgrunden tecknas ett raster av elledningar – sinnebilden av modernitet och kommunikation. Över alla huvudena blickar två ayatollor ut från en jättelik propagandatavla.

När panoramat skulle fotograferas var den tänkt som en helt rak och realistisk bild. Tillbörliga tillstånd ordnades, lokala personer inbjöds att delta, en miljö valdes ut och användes praktiskt taget orörd. Men mitt i den dammiga förortsvardagen, bland väjande blickar, betong och svarta chadorer, sipprar något surrealistiskt ändå igenom. Till exempel glansen i en flickas röda skor eller hos taxichauffören som av en händelse fått motorstopp och står uppgiven inför sin kapsejsade bil. Det är, för att tala med den svenske filmregissören Roy Anderssons filmspråk, en komplex bild där varje detalj är betydelsebärande och där det inte finns ett tydligt centrum eller ett självklart budskap serverat till betraktaren. Snarare anges ett stämningsläge – en avgrund öppnar sig i det kontaktlösa avståndet mellan människorna, arkitekturen och landskapet.

I hennes tidiga verk finns en liknande strävan. London School of Fashion (1986) genomlyser modeindustrins hårdhänta retorik, och i Correct Distance (1990) använder sig Tabrizian av film noir för att visa på en systematisk demonisering av kvinnan. Hennes genombrott kom med The Blues (1986-87), i samarbete med Andy Golding, som belyste stereotyper kring ras och kön i det postkoloniala samhället. Sedan slutet av nittiotalet har bilderna innehållsmässigt blivit mer drastiska samtidigt som de blivit mer estetiskt polerade. I verk som Beyond the Limits (2000) eller framtidsvisionen Minimal Utopia (1999) begår konstnären lustmord på en iskall företagskultur i vilken materiell status och ungdom är värden som överstiger allt annat.

Teheran 2006 speglar en nation under oerhörda ideologiska och religiösa spänningar. Utställningens andra del, serien Border (2006), i samarbete med Andy Golding och Zadoc Nana, handlar mer om den enskilda individens villkor. I sin helhet består Border av tolv porträtt av människor som alla av en eller annan anledning lever i exil. Varje bild är en omsorgsfullt skapad mise-en-scène – en ljussatt scenografi där varje person presenteras som vore hon eller han fångade i en stillbild ur filmen om sitt eget liv. I en kort text får vi ta del av fragment ur varje persons bakgrund och villkor, berättelser som också säger en del om Irans komplicerade politiska och kulturella resa. Här finns den besvikne revolutionären, den okuvlige soldaten, den strävsamme intellektuelle med flera.

Den tredje delen, filmen Predator (2005), ringar in en liknande problematik. En agent för en icke namngiven islamsk stat ges i uppdrag att lönnmörda en inflytelserik författare boende i exil i London. Men när den unge idealisten möter sin politiskt desillusionerade landsman tycks de ha mer gemensamt än väntat, och han ställs inför ett plågsamt moraliskt dilemma. På ett alldeles omedelbart vis undersöker Tabrizian situationen hos människor i exil, både i och utanför sitt lands gränser. En heterogen grupp i isolerad väntan, utan något att förlora, samtidigt som hon också tar upp konstens och fotografiets möjligheter att dokumentera verkligheten.

Tabrizian sätter fingret på allmänmänskliga villkor. Hon använder sig av ett historiekritiskt och psykoanalytiskt resonemang för att peka på en öm punkt – i praktiken kan man aldrig återvända till ett tänkt och idealiserat förflutet. Men det behöver inte innebära sorg eller förtvivlan. Hennes bilder visar på en obetvinglig livsvilja hos de grupper och individer som tycks vara mest utsatta och isolerade.

Överlevnad är en motståndshandling, har det sagts. Att överleva, replikerar Mitra Tabrizian, är att ha möjligheten att omförhandla sin position. Att förbehålla sig rätten till sin egen identitet.

Filmvisningar

Mitra Tabrizians film Predator (2005) visas lördagarna 4, 11, 18, 25 november samt 2 december kl 14 och 16 i Biografen.