Den 1:a på Moderna: Patty Chang

Hennes performanceverk, även kända från videos och fotografier, har ibland karaktären av prövningar – både för henne själv och för publiken. I In Love (2001) ses hon och hennes far och sedan hennes mor, dela en rå lök. De trycker den mellan sina munnar och äter den medan tårarna strömmar. Videon spelas baklänges och liknar därför först en passionerad kyss, för att sedan låta löken växa ur deras munnar.

Om sina performanceverk har hon i en intervju sagt: ”Jag spelar alltid en asiatisk kvinna” (”I’m always doing an Asian woman”), och syftar då på hur hon använder sig av de stereotyper och fiktioner om Asien och asiater som finns i västvärlden. I Death of Game (2000) spelar hon till exempel Bruce Lees roll i en klassisk kampscen från karatefilmen Game of Death (1978).

I verket Shangri-La skildrar hon en resa och skapandet av ett konstverk. Shangri-La blev ett begrepp genom James Hiltons succéroman Lost Horizon som publicerades 1933. Boken filmatiserades av Frank Capra 1937 och blev mycket populär. Lost Horizon handlar om en brittisk diplomat vars plan störtar i Himalayas bergstrakter. Han tas där om hand av några munkar och förs till Shangri-La, ett slags paradis på jorden där människors liv förlängs med flera hundra år. James Hiltons roman är ren fiktion, men detta hindrade inte att en kinesisk by, Zhongdian, förklarade att den var modellen för Hiltons Shangri-La – i syfte att attrahera turister. Zhongdian följdes snart av andra kinesiska byar som också hävdade att de var det riktiga Shangri-La, platsen romanen bygger på. Ett marknadsföringskrig uppstod och blev känt som Shangri-La-kriget. Det gick så långt att de kinesiska myndigheterna såg sig tvungna att utse en vinnare – Zhongdian. Kanske uppfattade inte de kinesiska myndigheterna denna historieförfalskning som något problematiskt. Historien skrivs ofta om för att tjäna maktens syften. Även om det kanske inte är den tyngst vägande tolkningen, skulle Patty Changs film och fotografier också kunna betraktas som en bild av ett Kina i förändring, där turistindustrin bygger lyxhotell med en rekvisita hämtad ur en artificiell fantasi.

Patty Changs Shangri-La skildrar alltså en resa till Zhongdian, en plats som är verklig men som samtidigt hängivit sig åt en ren fiktion. Med hjälp av olika människor på plats bygger hon där en skulptur – en sorts modell eller kopia av ett berg i trakten. Den har en relativt enkelt konstruerad stomme som täcks av speglar. Skulpturen roterar sakta, ”som en korsning mellan ett bönehjul och en discokula”, som konstnären beskriver den. Arbetet med konstruktionen av denna kopia av ett berg, de praktiska bestyren och samarbetet med de lokala hantverkarna blir därmed en modell av konstruktionen av Shangri-La. Sammanblandningen av fiktion eller konstruktion och verklighet löper som en röd tråd genom Patty Changs arbete. Den amerikanske curatorn och kritikern Russell Ferguson uppehåller sig i en katalogtext om Patty Changs verk särskilt vid speglarna. Speglar har i litteraturen och konsten representerat en passage mellan verklighet och drömvärld. I speglarna förvrängs och förskjuts verkligheten. Speglarna har i konsten också representerat tomrummet, the void. I den moderna arkitekturen representerade glasarkitekturen med sina spegelklädda fasader, en ny tid med utopiska ambitioner Speglar reflekterar sin omgivning men kan i sig själva te sig nästan osynliga, som platser för fantasier, projektioner och begär. Dessa och andra betydelser som speglar tillskrivits, är intressanta i Patty Changs verk.

I Shangri-La är hon inte själv i centrum men hon intar ändå rollen som ”The Asian Woman”, en främling i Zhongdian, även om hon har kinesiskt påbrå. Kopplingarna till hennes performancekonst är inte tydliga men finns ändå här. Hon låter sig bland annat fotograferas av de lokala bröllopsfotograferna, en yrkesgrupp som försöker slå mynt av Zhongdians nyvunna status som Shangri-La. Liksom i Patty Changs verk rör sig fotografernas arbeten någonstans mellan dokumentation, minne och fantasi.