Den 1:a på Moderna: Pierre Huyghe

En fest tar sin början. Streamsides invånare inleder firandet av det nya bostadsområdets första födelsedag – Streamside Day. Nu blir det tydligt hur området ser ut. Skogen är utträngd till kvarterens utkanter och nya träd har planterats. Djuren återkommer i form av masker som barnen bär. Framför utomhusscenen är det tomt när borgmästaren och byggnadsentreprenören håller sina löftesrika tal. En person som klätt ut sig i flyttkartonger vandrar ensam omkring mellan husen. Skymningen faller och månen går upp – i Streamside är den i form av en upplyst ballong. Barnen småbråkar med varandra, ortens polis låter blåljusen blinka. Det vilar en melankolisk stämning över Streamside-dagen.

Pierre Huyghes film från 2003 är typisk för konstnärens sätt att arbeta – en blandning av fakta och fiktion. Bostadsområdet Streamside Knolls existerar och ligger i New York State, nära orten Fishkill. Men firandet av Streamside-dagen är ett initiativ av Pierre Huyghe. Festen är iscensatt av honom. Personerna är dock inga skådespelare utan spelar sig själva. Blandningen av äkta och skapad verklighet bidrar till konstverkets öppenhet och ökar antalet tolkningsmöjligheter. Att initiera en kommunal festdag är ett ovanligt konstnärligt grepp, men i Pierre Huyghes fall är det ingen anomali. Vardagen och vanliga människor intresserar honom och inkluderar ett intresse för nutida traditioner och ritualer och hur de genomförs.

Streamside Day kan ses som en ganska neutral, om än melankolisk, dokumentärfilm som kan användas som förlaga för hur ett firande kan gå till i framtiden. Men den kan också ses som en kommentar till det moderna livets djupa motsägelser. Att fira traditioner innebär att vi konsumerar mer och samtidens ritualer initieras inte sällan just av detaljhandeln.

Firandet i Huyghes film kan ses i relation till medelklassmänniskans önskan att bygga ett tryggt och slutet samhälle, ett ”gated community” avskärmat från den ursprungliga miljön och som förutsätter att det liv som fanns där först utplånas och utestängs. Skogen i filmens första del är både paradisisk och skrämmande, i synnerhet när människan – gestaltad av två små flickor – kommer in i den. Flugornas surr uppnår en närmast skräckfilmslik volym och påminner om hur Joseph Conrad i romanen Almayers dårskap beskriver en skog som ett intensivt mörker där förruttnelsen härskar.

Pierre Huyghes film förefaller vara en kommentar till det prefabricerade samhället som låser in människan i ett standardiserat sätt att leva, något som leder till passivitet och brist på verklig demokrati och medbestämmande. Streamside Day gestaltar ensamheten i de allt mer anonyma bostadsområdena utan gemensamma platser att mötas på – det som brukar kallas kommersialiseringen och privatiseringen av det offentliga rummet. Men inget av detta är övertydligt i filmen. Pierre Huyghe menar att det som kan berätta något för oss är allt det som finns mittemellan, det som är outtalat. Det finns ingen ironi i Pierre Huyghes skildring av Streamside. Han utnyttjar inte människorna där för att framföra sitt budskap. Det vi läser in i filmen gör vi utifrån våra egna referenser.

Pierre Huyghe arbetar ofta just med filmmediet och inte sällan handlar hans verk om tid och minne. Genom att återskapa situationer analyserar han hur tidens fortskridande förändrar ett sammanhang. I flera av Huyghes verk återkommer den undanskymda människan. Han lyfter fram den som inte syns i rampljuset, den ytligt sett obetydliga personen. I Streamside Day är det den vanliga människans vardagliga liv – med sina förhoppningar om ett bra liv och sin rädsla för det som är okänt – som visas.

I presentationen av sina filmer aktiverar Huyghe ofta själva rummet genom att inreda det så att det skapar ett direkt förhållande till filmen. På Moderna Museet innehåller rummet en grön heltäckningsmatta, ett träd och en väggteckning utformad av Pierre Huyghe och Francois Roche. Denna Community Drawing är ämnad för ett ”Community Center”- en typ av fritidsgård eller samlingsplats som Huyghe och Roche planerar att bygga i Streamside. Teckningen är utförd på plats i Moderna Museet av Katja och Oskar Aglert.

Curator: Camilla Carlberg