En samling samtida

Moderna Museets öppningsutställning i de tillfälliga lokalerna på Klarabergsviadukten 61 ägnas åt nyförvärven av samtidskonst. Alla tekniker är representerade: måleri, fotografi, skulptur, objekt, video, installation. De rörliga bilderna projiceras främst på stora väggen i en loop, övriga verk återfinns i tre rum: Matts Leiderstams två arbeten i ett rum för sig, eftersom verken kräver det, konstverken i det större, omgivande rummet leker allvarligt och intelligent med mötet mellan människa, vardag och vetenskap. Inuti ”boxen” i det stora rummets mitt möter vi bilden av människan ensam med sitt öde.

I det yttre rummet – där engelsmannen Liam Gillicks halvgenomskinliga ”skärmar” markerar en mötesplats – ställs människan mot tingen i sin omgivning; i det inre rummet handlar det om vår identitet i en mera enskild och naken mening. På det här sättet kommer hela utställningsrummets disposition att återspegla våra yttre och inre levnadsvillkor. Urvalet – denna gång – har koncentrerats till konst från Norden och övriga Europa, öst och väst. Men det här är bara början. Under tiden på Klarabergsviadukten 61 kommer vi att visa många fler konstnärskap från fler delar av världen.

Den samtida konsten visar stort intresse för omvärlden. En tendens som har blivit allt starkare, inte minst under 90-talet. Redan med 1960-talets popkonst kom massamhället – med vardagsvaror och populärkultur – till bildkonsten för att stanna. Och nya tekniker som digitalt fotografi och video har under de senaste decennierna blivit en självklarhet, vid sidan av måleri och skulptur. Konsten sträcker sig mot inredning, formgivning och arkitektur, mot uppfinningar, vetenskap, etnografi och sociologi. Och den berättar historier, ställer politiska frågor, undersöker genusproblematiken och de sociala rummen.

Bilderna från naturen handlar oftast om kulturen – så kan en bild från en park handla om vad som händer där om natten. I närgångna fotografier möter vi unga människor på branterna av samhällets marginaler. Det kan vara ute i naturen i sällskap med gänget eller, som hos finska Elina Brotherus i ensamhet, när hon undersöker sin egen historia och identitet som kvinna med att göra självporträtt iförd bröllopskläderna som hennes föräldrar en gång bar. Det kan vara vänliga men frågande ögon som i Galina Moskalevas fotografier från Vitryssland. De gömmer en sjukdomserfarenhet som satt sitt märke i den enskilda identiteten för all framtid. Det handlar om den cancer många drabbades av genom katastrofen i Tjernobyl. Där människor möts uppstår friktion, kulturerna skrapar sina kanter mot varandra, gamla identiteter havererar, nya växer fram i mellanrummen. Människan som docka har fascinerat konstnärerna sedan 1700-talet. Svenske målaren Jens Fänge fångar upp tråden, men i hans bilder lever sagofiguren farligt, tycks falla sönder i fragment och försvinner i färgens virvlar i ett slags måleriets teatervärld. Masskulturen lovar runt men håller tunt. Videofilmarna har både klacksparkar och empati att dela med sig av. Märkliga uppfinningar kan peka in mot myt och saga, dröm – eller politik!

Moderniteten är under lupp, liksom vardagsliv och sexualitet. Överallt finner vi samma obändiga lust att vrida verkligheten ett kvarts varv extra. Så blir köksspisen en bil, så lättar vildjuren från marken burna av en geometrisk figur. Strumpbyxorna kan bli till en soluppgång, simbassängens vatten ett existentiellt mörker och blommorna av lackerat stål kan vara i färd med att lyfta källaren upp ur marken. I videon illusionslöst vardagsliv och bottenlöst begär.