Jaan Toomiks videoinstallation Far och son (1998) börjar med en lång sekvens som visar den frusna Östersjön. Det känns som om vi stod i en öde isöken. Långt i fjärran syns konturerna av fastlandet. Från detta håll rör sig en ensam individ sakta mot oss. Det är Toomik själv som naken på skridskor åker mot oss. När han kommit närmare åker han ett par cirklar, kämpar mot kylan och försvinner ur bilden. Parallellt med detta hörs en ren klar pojkstämma som sjunger en fransk medeltida hymn. Enbart stämman tycks ha förmågan att bryta igenom det ogästvänliga landskapet. Pojkrösten känns som kommen direkt från himlen.
Titeln Far och son kan tolkas på många olika sätt. Metaforiskt kan man uppfatta fadern som en osynlig gudomlig dimension, medan sonen är konstnären själv. Verket blir än mer sammansatt när vi vet att pojken som sjunger är Toomiks egen son.
