Moment – Cecilia Edefalk

I fotografiet Självporträtt (1993/2011) står Cecilia Edefalk med en revolver i ena handen riktad mot mig som betraktare. I den andra håller hon en kamerautlösare. I bildens ögonblick är dock revolvern riktad mot en kamera. När hon siktar mot kameralinsen knäpper hon ett självporträtt.

Arton år senare har Cecilia Edefalk gjort en mycket större kopia av Självporträtt och visar den tillsammans med fotografiet Painting (1992/2011) samt fotografier ur serien Krank (2011) som en vägginstallation. Painting kan också ses som ett självporträtt – fast med hennes ansikte svartmålat. Krank är fotografier på en insekt, en harkrank som Edefalk råkade få syn när den satt på hennes köksfönster.

Väggen är komponerad som en helhet. Tillvägagångssättet känns igen från Cecila Edefalks konstnärskap. Hon återanvänder, repeterar och förändrar sina egna konstverk i en pågående undersökning av hur omtagningar påverkar meningsskapande. Inte minst blir det påtagligt när hon sammanför tre till synes skilda komponenter i en och samma helhet.

Porträtt är hela väggens gemensamma titel. Men porträtt av vad då? Självporträtt och Painting roterar kring frågan om ett porträtt någonsin kan fånga ett verkligt eller äkta jag (om nu ett sådant överhuvudtaget finns?). I ena bilden är ansiktet svartmålat och i den andra är det som om Cecilia Edefalk hotar att skjuta sig själv i stunden hon tar bilden. Hon förefaller destruktivt radera bort sig själv i båda bilderna.

Edefalk ifrågasätter sanningshalten i ett fotografiskt porträtt. Men att inte veta, eller snarare, att inte kunna välja vilken bild av mig själv som jag vill leva med, min egen eller andras, skapar ett emotionellt gungfly. Harkrankarna på fönstret lever också osäkert. De viftas bort, krossas, utan några moraliska betänkligheter. Får de leva är deras livslängd kort – de lever enbart på näringen som redan finns när de blir till. Den är bräcklig. Bilden av mig själv.

Curator: John Peter Nilsson