Stina Brockman

Hennes porträtt är djupt okonventionella – hon har hela tiden försökt att finna hemligheten bakom varje fasad hon mött. Hon har sökt sig själv i den porträtterade, men också gestaltat en relationsproblematik som i bild varit mindre diskuterad.

Stina Brockman hör till den generation fotografer som vid 1980-talets början bröt med den politiskt-dokumentära skolan som dominerade fotografernas diskussioner vid den tiden. Hon sökte sig, tekniskt sett, fram efter klassiska mönster och arbetade hellre med kameror i större format än de vanliga småbildskamerorna. Hon inspirerades av de viktorianska porträttörerna och andra klassiska fotografer, verksamma i sent 1800-tal. Stina Brockman kom också att bli en av de fotografer som i efterhand kallats intimister, i första hand för att hon höll sig tätt intill det hon fotograferade. Det gäller såväl porträtt som föremål. Ett annat skäl var att hon helst arbetade i den egna miljön, i hemmet eller i studion. Hon har en grundlig teknisk kunskap och en väl utvecklad materialkänsla. För fotografer som Stina Brockman är tekniken av oerhörd betydelse, eftersom hennes bilduppfattning kräver kvalitet av både kamera och material – och en bred kunskap om den egna personen.

Ett karaktäristiskt drag i hennes bildskapande är mötet mellan oskärpa och skärpa i bildkompositionerna. Oskärpan är viktig för att ge uttryck för rörelse och en spänning med underliggande ton av både dramatik och sorg. De mänskliga kroppar som utgör motiven, är sinnebilder för tillstånd. Vi genomströmmas ständigt av dessa metaforer, dessa bilder som speglar vårt eget inre. Dessa inre kroppar vill visa sig nakna. Utställningen heter Sexy Eyes. I våra ögon finns en åtrå att genomströmmas av den andras bilder.

För bilderna i utställningen ”Sexy Eyes” har Stina Brockman valt digitala bläckstråleutskrifter på akvarellpapper.

Utställningsintendent: Leif Wigh