Trinidad Carrillo, Birding. Ur serien No Date, 2015 Foto: My Matson/Moderna Museet © Trinidad Carrillo / Bildupphovsrätt 2024
Verk i utställningen
Verkstexter i stortext
Ett urval av utställningens verkstexter finns samlade i en publikation med stortext, framtagen för alla som behöver eller vill läsa text i större format. Publikationen finns att låna på museet.
Vill du läsa alla verkstexter i stortext? Ladda ner dem som PDF här: Den underjordiska himlen (pdf)
Mud Muse, 1968–1971
Robert Rauschenberg (1925–2008, USA)
Robert Rauschenberg var påverkad av dadaisterna och surrealisterna i sitt tidiga konstnärskap och ställde ut ett flertal gånger med dem under vistelser i Paris. Trots att rörelsen gav honom ett positivt mottagande kom Rauschenberg själv att utveckla en skepsis mot surrealismen, även om han uppskattade deras experimentella metoder, som collaget och användandet av slumpen.
”Mud Muse” (Lermusan) uppstod ur ett samarbete mellan konstnärer, Konst & teknologi-programmet vid Los Angeles County Museum of Art och privata företag. I verket spelar en anläggning olika högfrekventa ljud som i form av tryckluft pressas genom ventiler upp i en öppen glastank fylld med en syntetisk lera, bestående av glycerin och finmalen vulkanisk aska. Små bubblande gejsrar bryter kaosartat och slumpmässigt fram – och när ljuden passerar genom leran uppstår nya ljud.
Ma gouvernante – My Nurse – Mein Kindermädchen, 1936/1967
Meret Oppenheim (1913–1985, Schweiz)
Ett par hopsnörda vita pumps serveras här på ett silverfat. Runt klackarna sitter pappersdekorationer, sådana som förr prydde kycklingar eller lammkotletter vid finare middagar. I surrealistiska verk placeras ofta saker tillsammans som inte ”hör ihop”, precis som i drömmen. Surrealisterna intresserade sig för drömmar och människans sexualitet och drifter, influerade av Freud och psykoanalysen. Skon kan också ses som en fetisch, ett vardagligt objekt som får sexuell laddning.
Flera av Meret Oppenheims verk kretsar kring hur ”kvinnlighet” konstrueras. Snöret runt skorna kan ur det perspektivet ses som en bild för hur en kvinna tvingas in i en roll. ”Ma gouvernante – My Nurse – Mein Kindermädchen” (Min guvernant) är konstnärens egen titel. Oppenheim har berättat att de vita skorna väckte minnen av en barnflicka från uppväxten.
La Figure rouge, 1927
Joan Miró (1893–1983, Spanien)
Vid början av 1920-talet kom Joan Miró in i kretsen av de författare och konstnärer som skulle komma att förknippas med surrealiströrelsen. Han hade redan då börjat att arbeta med drömmar, det omedvetna och automatism. År 1925, året efter publiceringen av surrealismens första manifest, började André Breton, surrealisternas ledare, att köpa verk av Miró, vilket också ledde till hans officiella inträde i gruppen. Målningen ”La Figure rouge” (Den röda figuren) tillhörde länge Breton.
Miró ställde också ut i den första surrealistiska utställningen på Galerie Pierre, tillsammans med Jean Arp, Max Ernst, Paul Klee, Man Ray och Picasso 1925. Miró fortsatte att arbeta med surrealisterna till 1929 då han ledsnade på Bretons alla restriktioner. Han började då gradvis ta avstånd från gruppen.
Mythe de la lumière, 1946
Toyen (1902–1980, Tjeckien)
När Tyskland ockuperade Tjeckoslovakien under andra världskriget tilläts Toyen inte längre att ställa ut, men hon publicerade i hemlighet collage och teckningar där hon visade sin avsky mot censuren. Toyen gömde den judiske vännen och poeten Jindrich Heisler i sitt hem under kriget.
I målningen ”Mythe de la lumière” (Myten om ljuset) syns mot ena halvan av en pardörr en skugga i profil som håller fram en planta. På den andra halvan formar vita handskar skuggbilden av ett skällande hundhuvud. Hotet mot någons osäkra tillvaro är gestaltat med collagets drömska logik. Efter krigsslutet ersattes nazisternas styre av Sovjets stalinistiska totalitarism. Toyen bestämde sig då för att gå i exil i Paris med vännen Heisler, i samband med att André Breton anordnade en utställning för Toyen i Paris 1947.
Don Juan’s Breakfast, 1972
Dorothea Tanning (1910–2012, USA)
I ”Don Juan’s Breakfast” (Don Juans frukost) antyder titeln morgonen efter älskarens natt. Frukosten är en ölsejdel av sensuella tyger. En sammetsklädd knapprad håller ihop den och i gliporna skymtar något som påminner om hud samtidigt som skummet stiger över alla bräddar. Från 1920-talets slut till början av 1940-talet ingick Dorothea Tanning i surrealistgruppen. Genom konsten undersökte hon det absurda i vardagen och konstverken har ofta en sexuell underton.
Tanning ville inte kallas en kvinnlig surrealist. Hon uttryckte ofta att både de krafter som fick henne att börja arbeta som konstnär och de som fick henne att fortsätta, hade allt att göra med att vara människa, och ingenting med att vara kvinna.
