Udda veckor: Eva Koch

Alla vuxna har haft en barndom, hur den än kom att te sig, men förmågan att skildra förfluten tid – att lyfta det privata till en allmängiltig nivå – är sällsynt. Familjealbumen saknar oftast relevans annat än som stilhistoria när tredje generationen tar över.

I romansviten På spaning efter den tid som flytt tar Marcel Proust en tugga av madeleinekakan och framkallar därmed ett helt liv, slutet inom det förra sekelskiftets franska societet. Och under Algers eviga sol bränner Albert Camus fast ett outplånligt porträtt av författaren som faderlös pojke i Den första människan.

Minnet är subjektivt och alstrar angelägna uttryck när erfarenheten tagit form. Graden av självbiografi är varierande: Edgar Degas behöver strängt taget inte ha tagit ett danssteg för att skulptera sina balettdansöser, bronsstoder i tyllkjol; för betraktaren är endast trovärdigheten avgörande. Det handlar om att finna det exakta uttrycket. Punkten på rätt ställe.
Det är just så Eva Koch arbetar.

I stor skala

I samverkan med landskapsarkitekter har Eva Koch utfört flera verk i det allmännas tjänst. Något att se – eller förbise – på vägen mellan stad och by; landskap modellerade med precision och den exakta känslan för skala. Att Eva Koch har tillbringat delar av barndomen på Färöarna har med all sannolikhet fungerat som en stämgaffel i arbetet med att skapa storskaliga konstverk. Öarna befinner sig mellan himmel och hav, de stora skulpturerna balanserar jord mot luft.

På Södertörns högskola utanför Stockholm återfinns videoinstallationen Crowds. Här strömmar vandrande människor emot betraktaren i ett oavlåtligt flöde. Jerusalem, Bombay och Hongkong; sekvenser växlar rytmiskt: gatans ljud och trängsel, ingen ser, alla går och går. Varför uppstår inga möten i detta folkhav? Så tystnar bruset, några stannar upp, söker betraktarens blick; närgånget, spefullt, frågande, för att efter en kort stund åter uppgå i den anonyma folkmängden. Crowds – långt bortom Färöarnas glesbygd och det spanska bergland från vilket Eva Koch stammar på mödernet.

Från torget åter till familjealbumet

På Moderna Museet tar Eva Koch ett steg bakåt från de storslagna videoprojektioner hon just nu färdigställer för bostadsområdet Sickla udde i Stockholm. Från video till diabild, från torget åter till familjealbumet, ”där allt en gång började”. Inuti den vita kuben är förtätningen åter möjlig: pregnans, närvaro, mötet ”ett till ett”. En face heter verket och det är just ansikte mot ansikte vi möter Färöarnas klippor, hav och himlar. Frontalt är också mötet med bergsbönderna i moderns spanska hemtrakter och barnen som var barn för ganska länge sedan. Ur familjealbumet, men sorterat, utvalt och överlämnat till oss att se: ”ja, där kan nog konstnären stå men där skulle jag också kunna vara…”. I Spanien, Mellan hav och himmel, Porträtt – i ljuset av två världar, den spanska och den färöiska, blir barndomen den tredje världen som förenar. Mot en bakgrund av vattenbrus hörs det stilla klicket från frammatade diabilder, ändlöst, ”på spaning efter den tid som flytt”.

Ann-Sofi Noring

Tack till IASPIS.

Frågor till konstnären

Vad kommer du att visa på Klarabergsviadukten 61?
Helst skulle jag vilja göra en projektion utomhus! Jag har fått bilder av NASA i USA av solen, månen och jorden.

Vad tycker du om två-veckors-utställningar?
Lite för kort. Men det kanske funkar för projektet.

Vad tycker du om det begränsade utrymmet?
Jag får se när jag kommer

Har du ställt ut på Moderna Museet förut? När? Vad?
Nej, aldrig.

Vilken är den mest betydande utställningen på Moderna Museet enligt dig?
Öppningsutställningen Wounds (1998) Fast jag kan ju inte komma så ofta eftersom jag är dansk.