Udda veckor: Torsten Renqvist

23.9 2002 – 6.10 2002

Stockholm

”Kain Tapper går inte söder om Berlin, och det gör inte du heller Renqvist, för att Kain och du har sett för mycket skog.” Orden kommer från konstnären Paul Osipow, i en jämförelse mellan Torsten Renqvist och den finländske skulptören Kain Tapper. Det var Renqvist själv som för många år sedan, inför en utställning i en medeltida lokal i Tallin, berättade vad Osipow hade sagt.

Skulpturerna skulle alltså inte fungera söder om Berlin. För mig föreföll det märkligt men efter en tid förstod jag påståendet. Torsten Renqvists skulpturer hör på något vis hemma i det nordiska, i myllan, i landskapet, i skogen. Söder om Berlin kan man inte känna av sammanhanget lika tydligt.

Under ett ateljébesök hos konstnären våren 2002 berättade Torsten Renqvist om hur skulpturerna Karl XII och Elsa Beskow kommit till. Båda originalen stod utställda i ateljén. En utställningsidé formade sig för ’’Udda veckor’’ där Torsten Renqvists personliga val och berättelser skulle vara det centrala.

Den historiske Karl XII, som vistades en stor del av sitt liv utomhus, ser i skulpturen ut som en gestalt direkt uthuggen ur en fura – eller poppel för att vara exakt – men med de där tilläggen som gör honom till en monark av guds nåde: en äkta dödsmask, en värja och en pose som är utstuderad. Konstnären tillåter sig ändå att vara ironisk, på något vis vilar ’’ett löjets skimmer’’ över gestalten, han är ju så liten. Upprinnelsen till verket var en annons för Nationalmuseum och berättelsen återges i intervjun som gjorts till utställningen (och visas i auditoriet).

Elsa Beskow visas också, tillsammans med ett antal andra centrala verk i Torsten Renqvists konstnärskap. Skulpturen av Elsa Beskow – vars permanenta plats är Djursholms torg – har fått en tjäder till kamrat på vandringen, fjäderskruden utgörs av en rejäl barkbit. Elsas ansiktsdrag är upplevda i verkligheten av konstnären själv, som ung i Djursholm. Varför Elsa och en Tjäder? Elsa Beskow gick som en tjäder, man kan se det i steget. Det blev en dubbelskulptur. Elsa och Tjädern.

I Torsten Renqvists skulpturer är det viktigt att se det handgripliga i det konstnärliga skapandet. Spikarnas, skruvarnas och pluggarnas huvuden är och ska vara synliga, de ger en förnimmelse av kroppsarbete som går tillbaka till det bondesamhälle vi sedan länge vänt ryggen. Skulpturerna går att ’’bygga om’’; en arm kan ersättas med en annan osv. Där finns en kraft i Torsten Renqvists konst som är lätt att upptäcka och beundra. Torsten Renqvist tycker om det fysiska objektet – och det känns.

Mikael Adsenius