Udda veckor: Walter Hirsch

Tidigare skildrade han inte sällan rörelsen kontra motrörelsen. Han beskrev ögonblickets koncentration kring ett högst tillfälligt möte med staffagefigurerna i gatans många scenerier. Tillfälligheter utan vare sig förberedelse eller historia blev till bild. Så framträdde exempelvis människorna i hans dagboksliknande skildring från London 1968. Här gav han prov på en personlig form av street photography. Men med ett betydligt mjukare anslag än det som de amerikanska bildskaparna visade upp. Londonberättelsen blev till utställning – den första separatutställningen med en svensk fotograf i Moderna Museet.

1969 intog han Rom på en Vespas baksäte. Miljöerna som han mötte var som hämtade ur de neo-realistiska filmer som varit hans favoriter sedan tidiga tonår. Bilderna som var ytterligare ett steg i street photography visades samma år på legendariska Galleri Karlsson på Vidargatan i Stockholm. Sällan har väl Roms invånare och stadsinteriörer skildrats så ingående och på samma gång personligt.

Redan tidigare hade kroppsspråket intagit en betydande roll i Walters fotografier. Direkt nydanade är skildringen av midsommarfirandet bland unga konstnärer. En bildkollektion i klassisk reportageform, som också berättar att Walter Hirsch ingår i det som någon gång kallats för Life-generationen. Det vill säga den obundet internationella grupp fotografer som växte upp med tidskriften LIFE som riktmärke. I midsommarskildringen framträder det lätta anslaget liksom den intuitiva uppfattningen av rörelsemönstret deltagarna emellan. Walter Hirschs specifika förhållningssätt kännetecknas av en parallell nyfikenhet på såväl människan som maskinen, alltså kameran.

Han har under åren visat en avsevärd förmåga att lyfta fram kameror som använts av fritidsfotografer. Eller panoramakameror som få tidigare har hört talas om. Med den senare kameratypen inventerade han saltstänkta holländska stränder om våren, motiv med ödsliga möten mellan hav och sand. Även på New Yorks gator – i dunklet av de höga byggnaderna där människorna färdades utan att lägga märke till varandra – använde han panoramakameran. Tekniken avspeglas väl i bilderna. Med en mindre kamera skapade han en motsats till panoramabilderna genom att berätta om lustfyllda, ljusskimrande cykelturer i Central park. Hans bildspråk var återigen fräscht och avväpnande.

Han gjorde också ett antal fotografier under en Thailändsk resa. Ett slags mera stationära bilder än i de övriga kollektionerna. Här var känslan av empati för thailändarna ytterst påfallande. Däremot berättade hans omfattande kollektion ”Hjärtats Journal” – gjord i sjuksängens horisontella läge vid behandlingen av en hjärtinfarkt – om medpatienterna och strömmen av besökare. Korta, avhugget snabba sekvenser. Vid betraktande av Hirschs bildkollektioner som helhet märks hans intresse för den rörliga bilden, för filmen och dess dramatik. Han har också arbetat nära flera filmskapare och bidragit med sitt idéflöde till flera svenska filmers tillkomst.

Svartvita bilder av nakna män och kvinnor är hans senaste fristående berättelse. Männen och kvinnorna rör sig – ibland våldsamt – i studion framför hans kamera. Han har använt sig av en omkonstruerad ringblixt, vilket bidrar till den vackra ljusspridningen över motivens kroppar. Själv sitter han idag i rullstol och undersöker människans rörelsemönster. Hans egen motrörelse avspeglas inte lika tydligt numera, men däremot den sensuella fördjupningen.

Leif Wigh

Frågor till konstnären

Vad kommer du att visa på Klarabergsviadukten 61?
Nakenbilder på män och kvinnor i rörelse.

Vad tycker du om två-veckors-utställningar?
Kanske lite kort. Men det kanske är intressant.?

Vad tycker du om det begränsade utrymmet?
Vet inte. Räcker väl?

Har du ställt ut på Moderna Museet förut? När? Vad?
Ja. Det blir min fjärde separatutställning. Sedan har jag också varit med i samlingsutställningar.

Vilken är den mest betydande utställningen på Moderna Museet enligt dig?
Det mest betydande är att det finns ett ställe att ställa fotografi på.