Bexells stenar

Varför ville vi fotografera stenarna?
Vi kan se utifrån anteckningar att vi började fotografera den 11.12 1989. Det var vinter och lite ljus. Några dagar var det -10 C˚. Vi fotograferade också på våren, med vårsol och hårda kontraster, det måste ha varit 1990. I flera veckor åt gången.
Senare var det en längre period 1994, då vi tog tjänstledigt i två månader från akademin. Tänkte samtidigt på hur länge stenhuggarna hade arbetat i skogen, under vilka perioder.

Att fotografera stenarna med inskriptionerna var ett sätt att försöka få en översikt över Alfred Bexells omfattande projekt – vi hade en idé om att hitta och fotografera alla texterna, att upprätta ett slags ordning. Det skulle vara kvadratiska bilder i svart/vitt, en visuell koppling till stenen. Vårt projekt utvecklades till att bli också en tidsmässig koppling till stenen, stenens tid, en långsamhet där det nästan stod stilla utifrån sett. Det oöversiktliga, nästan labyrintiska, men ändå gäckande som finns i Bexells verk, driver fortfarande vårt fotoprojekt och våra tankar om honom och hans idéer vidare.

Alfred Bexell (1831-1900) prästson, godsägare och riksdagsman, köpte 1879 gården Torstorp i Halland och lät där flera stenhuggare i perioder från 1883 till in på 1890-talet hugga in sentenser och namn på stenar och klippor i skogarna som tillhörde honom. Inskriptionerna är spridda i olika områden, flera helt åtskilda och andra i angränsning till varandra, huvudsakligen innanför 1,5 x 2,5 km. Det går några skogsvägar genom området, men knappt någon stig man kan följa, då boklöven täcker marken.

I folkmun har de kallats ”Bexells talande stenar” och man har menat att sentenserna på stenarna gjordes för att bevara det svenska språket. Genom myten om att Bexell tog hand om två försupna stenhuggare, med felstavningar som bevis, har hans projekt förpassats till området ”lokala fenomen” och Bexell beskrivits som en driftig excentriker, något som hembygdsföreningen kan få ta hand om. 1900-talets förakt för 1800-talet med dess orenhet och eklektiska hållning, har gjort att man från vetenskapligt håll inte gått in i någon djupare analys av projektet, vare sig litterär eller kulturhistorisk.

Vid senare grundliga undersökningar av sentenser och namn gjorda på eget initiativ av en släkting till Bexell¹, visar det sig att det i själva verket handlar om en radikal historieskrivning, som inte motsvarar Sveriges offentliga. Bland de 550 namnen som återfunnits är bara 34 % svenskar, ett stort antal utlänningar är inte som man trott okända, men okända i Sverige. Människor från historien som kämpat för frihet, oberoende, rättvisa, nytänkande, kvinnans emancipation – ofta kontroversiella personer. T.ex. RED CLOUD, som förhandlade om land för siouxerna med regeringen i Washington. MARIE LEGROS, som i Amnesty Internationals anda outtröttligt försvarade den orättfärdigt inspärrade fången på Bastiljen, LATUDE. Eller hjältinnan från forntiden, BLENDA, som i spetsen för en skara kvinnor, lurade och tillintetgjorde en dansk här. Dessutom, dagsaktuella personer t.ex. DREYFUS som fick sitt namn inhugget i skogen direkt från tidningen. Bexell har i sentenserna tydligt framlagt sina politiska och samhällskritiska tankar. ”JNGEN STOR POLITISK RÖRELSE INGEN GENOMGRIPANDE REFORM HAR NÅGONSIN URSPRUNGLIGEN UTGÅTS FRÅN DE STYRANDE” eller ”HVAD DEN ALLMÄNNA MENINGEN ICKE VINNER ÄR HON HELLER ICKE VÄRD”

Bexell var en försvarare av protektionistiska tullar, han ville värna om det lokala och var samtidigt informerad och internationell. Den explosionsartade globaliseringen hade startat redan tidigt på 1800-talet och Bexell intog en modern och samtidigt medveten historisk hållning. Han köpte som den förste i Sverige en ryggåsstuga med alla dess inventarier, som han flyttade runt när han köpte nya gårdar.

Bexells projekt ligger utanför alla definierade områden i kulturen, de givna formerna. Talet eller pappersarket är inte tillräckligt för honom, han vill ge ordet en större materialitet och ett rum. Texterna placeras ut i skogen. De finns till, undangömda. Ett uttryck för den utopi som ligger i att kommunicera med den som kanske inte finns.

Tankarna och namnen, bildningen på stenarna och klippblocken, framstår inte som ett nostalgiskt porträtt av historien – på någon punkt svänger det, historien speglar sig in i framtiden, blir existentiell.

Kontoböckerna där stenhuggarna fått betalt per inhuggen bokstav visar att långt fler namn än de man hittat måste finnas i skogen. Minst 78 namn saknas tillsammans med ett okänt antal sentenser under mossan, som hela tiden tar över.

¹ Margareta Strömbom, Bexells talande stenar, Varberg 1995

BEXELLS STENAR
Ett undangömt monument

Där den gamla havsbottnen tar slut och landet reser sig ligger gården Torstorp, på sin tid en av de största i Halland, i skärningspunkten mellan två mentaliteter, de självsäkrare bönderna på slätten och det livligare småfolket i skogsbygden.

Det var i bokskogarna kring Torstorp som godsägaren och riksdagsmannen Alfred Bexell (1831-1900) under 1880 och 1890-talen lät hugga in hundratals tänkespråk och namn på stenar, klippväggar och klippblock ditlagda av inlandsisen i den oländiga terrängen. Sedan dess har stenarna i perioder varit bortglömda, skogarna har vuxit vidare, på sina ställen huggits ner och vuxit upp igen. Inskriptionerna är spridda över ett stort område, ibland svåra eller omöjliga att hitta. Man räknar med att ett större antal tankar och namn fortfarande ligger gömda under mossan.

Bexell var en handlingens man, en prästson, som redan ägde två andra gårdar när han i 48 års åldern köpte Torstorp. Han var en radikal natur, som införde nya odlingsmetoder, dikade och gödslade med märgel, en liberal som inte kunde inordnas under något parti i riksdagen, en sträng och populär arbetsgivare, som tvingade alla upp i ottan. DEN SOM ÖNSKAR FINNA DE MEST GYLLENE UTSIGTER DEN BÖR STÅ UPP MED SOLUPPGÅNGEN. Folk kom långväga ifrån för att söka anställning hos Bexell.

Ett av hans första projekt på Torstorp var att bygga den halvmil långa vägen genom bokskogen upp till Älmeberget. En väg som egentligen inte skulle användas till någonting annat än till att titta på utsikten och soluppgången.

Det är klart att Bexells ”projekt” har ett otal rötter att spekulera i. Den engelska parken från 1700-talet, som lämnade den statiska och formalistiska synen på naturen, där man med hjälp av trädplanteringar i ett vid tiden trädfattigt England, konstruerade en naturlighet, som var vag i övergången till det naturliga. Eller den med scenerier mer dramatiserade franska landskapsträdgården, som t.ex. Ermenonville, där markisen Giradin, hängiven beundrare av Rousseau och konstruktör av filosofens sista viloplats, uttalar att en trädgård bland mycket annat också bör bestå av en kulle från vilken man kan beundra soluppgången.

Med industrialismens framväxt under senare delen av 1800-talet focuserades intresset på den vilda naturen, som den ligger där utan synlig påverkan av människan. Det är en selektiv natursyn, som utesluter produktionslandskapet även som romantisk kuliss. Kan detta ha varit en anledning till att Bexell köpte just Torstorp med gårdens dramatiska skogsområden mellan Valasjön, Grytsjön, Rörsjön och Älmeberget? En möjligtvis noga utvald plats för projektet, vilket påbörjades så gott som omedelbart.

Bexell var av en samhällelig natur, som ville porträttera sin tid inte bara som talare i riksdagen men också i beständig materia. Han var präglad av tiden, intresset för internationell politik och de europeiska strömningarna som kommit till Norden under loppet av några få hektiska år; liberalismen och vetenskapens framsteg. Samtidigt var han en nationalromantiker, som var den förste att köpa en svensk ryggåsstuga med alla dess inventarier i syfte att bevara den.

Det är en moralfilosofi som ligger inhuggen i stenarna. De överraskande vändningarna i sentenserna, som är helt nya för en, har tyngden av gamla vedertagna ordspråk. Goda råd och visa ord inom de flesta av livets områden såsom vänskap, kärlek och död, arbete, pengar och nöd. På klippväggar och enskilda klippblock står det namn på finputsade stenplattor. Utländska och svenska namn ur den stora historien och okända namn, där vissa vid närmare granskning visar sig vara samtida med Bexell. Här finns riksdagsmän, tidningsmän, statsmän, finansmän och inblandade i Dreyfusaffären, ingenjörer, geologer, paleontologer, apotekare, kemister och lantbrukare. Men också tre indianhövdingar, en bibelforskare, några upprorsledare, skalder, författarinnor, konstnärer, en kubansk patriot, en indisk prins och en zulukung bland många andra. I ett skogsområde några mil längre bort är det namn från franska revolutionen.

Bexell har med andra ord velat ge en bild i sten av sin egen samtid placerad mitt i historien och mitt i skogen. En bild möjligen avsedd för en annan tid.

Två stenhuggare anställdes i perioder. Elof som i huvudsak högg tänkespråk använde grundare relief på stenen. Under en senare period Sund – vars stil är mer klassicerande, nyantikva med tydliga seriffer – högg namnen med djupare relief och putsade i början stenen. Kan det ha varit så här Bexell ville ha det, en mer enkel, folklig och en mer klassisk stil? Eller hade tilltron till projektet vuxit efterhand? Sund fick av Bexell lappar med namnlistor sig tillsända ute i skogen. Om Elof memorerade sina sentenser vet man inte. Det händer att stavningen leder till problem.

Om samspelet mellan Bexell och stenhuggarna vad gäller namnens och sentensernas placering på enskilda stenar och klippväggar vet man lite. Men eftersom Sund vissa månader kunde hugga upp till 40 namn, får man anta att han i mycket hade fria händer. Och inskriptionernas placeringar är förvisso inte alltid där man hade förväntat sig, många passande klippblock står tomma, som om tiden eller lusten hade saknats. Andra verkar tillfälliga som om stenhuggaren var på väg genom skogen och på sina håll kan man hitta tomma namnplattor på klippblocken. Och åter andra har våghalsiga placeringar på branta klippor, där man kan undra hur stegen fick fäste. Kända och okända namn står tillsammans eller i stora klungor. EHRENSTRÅHL och JON I MOHEDA eller CICERO, ABD EL KADER, MOORE och BLACK HAWK. Tänkespråken underkastar sig ofta stenarnas form och ojämnheter, fortsätter efter sprickor och kröker runt hörn. De kan ligga ovanpå stora klippblock, bara möjliga att läsa ovanifrån. Långa sentenser har pressats samman på små stenar. Men ett stort antal texter och namn tycks ha funnit sin exakta plats i skogen som metafor för deras plats i historien.

Bexells projekt har genom omständigheterna kommit att ligga i skärningspunkten mellan den representativa och den anonyma historien och en folklig konst. Eller är det kanske en bild av vårt korta minne kombinerat med det faktum att få länder i så hög grad som Sverige har förträngt och utplånat sin 1800-talstradition.

Det tar tid att orientera sig ute i Torstorps skog med slänter och sjöar, oöversiktligt kuperad, inga hela utblickar och knappt synliga stigar på de aldrig förmultnande boklöven. Det blir naturligt att benämna de olika platserna för att hitta tillbaka: Solens Uppgång, Ordspråksdalen, Terserus Grotta, Minneshallen, Kalhygget, Lohallen, Dödens Dal, Bäcken. Och nu är vi plötsligt tillbaka i den franska landskapsträdgården med sina arkitekturtablåer att promenera runt till: eremitboningen under överhängande mossiga klippor, filosofins tempel, den förhistoriska grottan, platsen med de lummiga träden som böjer sig över källan där nymferna badar, den okändes grav och den lilla sjön där månen avspeglar sig. Här skall vandraren sjunka in i meditation över både historien och nuets fladdrande ögonblick, finna sig själv i naturens spegel. Men det kastas också ett sken från den tyska Denkmalkulturen som den uttrycker sig t.ex. i parken i Wörlitz i det gamla Östtyskland med tankestenar och labyrinter, smala klipphyllor, manande inskriptioner ”Vandrare välj din väg med förnuft”, Nattens Kabinett, frimureriets hemligheter i de dialektiska motsatsparen förnuft och känsla, ljus och mörker, det grekiska ljuset och den egyptiska underjorden. Pantheon och den underjordiska grottan. Den tredje vägen ställer en inför valet att gå djupare in i skogen, till slottet eller till sjöstranden, korsa dödsfloden, på andra sidan Bäcken, nå Kalhygget och höra storlommens råmande i Grytsjön.

Och här blir den romantiske vandraren inte längre en betraktare utan indragen i verket som han med viss fysisk ansträngning tar del av. Texternas placering och svårlästhet får honom att vilja läsa högt. Vandraren står hundra år senare på stenen och reciterar. Efter Bexells projekt kan naturen i Torstorps skogar aldrig bli vild igen. Något tredje har uppstått. Inskriptionerna på stenarna har gjort platsen till en scen en gång för alla. Nya eller fallna träd blir bara till scenbyten.

Litteratur
Bek, Lise, red. Naturoppfattelse og Landskapsestetik, Aarhus 1989

Blennow, Anna-Maria: Europas trädgårdar, Lund 1995

Von Buttlar, Adrian: Der Landschaftsgarten, Gartenkunst des Klassizismus und der Romantik, Köln 1989

Nordin, Svante: Romantikens filosofi. Svensk idealism från Höijer till hegelianerna, Lund 1987

Strömbom, Margareta: Bexells talande stenar. Ett unikt kulturarv i Halland, Varberg, 1995

Weiss, Allen S. Unnatural Horizons. Paradox & Contradiction in Landscape Architecture, New York 1998