Filmklubben

Gilbert & George
England, 69 min

”The World of Gilbert and George” har långfilmslängd och är skriven och regisserad av Gilbert & George. Filmen är en poetisk berättelse som kombinerar livfulla rörliga bilder som rör sig mellan det häpnadsväckande sköna, det humoristiska och det absurda. Kyrktorn och stadsgator, ungdomar och suputar, dans och tedrickande, allt får en symbolisk påverkan när det ses genom de två konstnärernas unika sätt att se.

Två individer – ett konstnärskap. I över fem decennier har Gilbert & George skapat verk som utmanat konstens och samhällets konventioner helt utan hänsyn till vad som anses vara ”god smak”. Iförda oklanderligt pressade kostymer har Gilbert & George rört sig i samma Londonkvarter sedan 1960-talet.

Läs mer om Gilbert & George och utställningen som visas på Moderna Museet våren 2019: Gilbert & George: The Great Exhibition

Ingela Johansson
Sverige, 41 min

”Andreis Maria” är en konstessäfilm om Andrei Tarkovskiljs svenskproducerade långfilm ”Offret” som spelades in i Närsholmen på Gotland 1986. I Ingela Johanssons ”Andreis Maria” återvänder den isländska skådespelaren Guðrún Gísladóttir till Närsholmen trettio år efter inspelningen av Tarkovskijs film, tillsammans med sin dotter Vera Illugadóttir, som modern delar sina minnen från produktionen med. Filmen är en tolkning av och en homage till filmkaraktären Maria, en häxa vars öde är att rädda världen undan en atomkraftskatastrof. Filmen undersöker Tarkovskijs civilisationskritiska hållning samtidigt som den lyfter fram bakom-kameran-perspektiv från Gísladóttirs unika berättelser.

Ingela Johansson är en Stockholmsbaserad konstnär, skribent och filmskapare. Hennes forskningsburna konstnärliga praktik söker svar i platsspecifika frågeställningar där hennes intresse för socialhistoria och kollektiva minnen ger sig tillkänna. ”Andreis Maria” har tidigare visats på Tranzit Bratislava, Gotlands Konstmuseum, Kunsthall Trondheim (2017) och i Kalmar konstmuseum (2018).

Läs mer: Ingela Johanssons webbplats

Om övriga medverkande

Olivia Eriksson är doktorand i Filmvetenskap vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet. Hennes pågående forskningsprojekt fokuserar på samtida filminstallation i gallerirummet och undersöker idén om en förkroppsligad åskådarmodell i relation till gallerirummets specifika omständigheter. Olivia Eriksson har en kandidat- och masterexamen i Filmvetenskap från Stockholms universitet.

Fler namn tillkommer

Didem Pekün
Turkiet/Grekland/Bosninen & Herzegovina, 43 min

”Araf” är en essäistisk roadmovie och en dagboksberättelse om den spöklika karaktären, Nayia, som reser mellan Srebrenica, Sarajevo och Mostar i Bosnien. Nayia har levt i exil sedan kriget och återvänder till den 22:a minnesdagen av folkmordet i Srebrenica. Filmen berättas genom hennes dagboksanteckningar från resan och genom myten om Ikaros och Daedalus. Ikaros är också namnet på en tävling i Nayias hemland där kvinnor och män dyker från broar.

Myten om Ikaros och Daedalus handlar om människans överdrivna ambitioner och oundvikliga misslyckanden och berättelsen används i filmen som en väv som binds samman för funderingar över en ny myt som skulle kunna innebära en framtida försoning. ”Araf” söker efter möjliga paradoxer genom Nayias förflyttningar och hennes återkomst till sitt hemland som är märkt av kriget och där terror och ett permanent stillestånd råder, och friktionen mellan förflyttning och det beständiga.

Didem Peküns konstnärliga arbeten undersöker hur subjektiviteter skapas i geografiska områden märkta av våld och förflyttning, och hur det behandlas i film. Pekün är född 1978 i Istanbul och arbetar med såväl dokumentärfilm som videoinstallationer. Hennes filmer har visats internationellt och vunnit priser.

Pekün är en av initiativtagarna till Center for Spatial Justice (MAD). Hon har en kandidatexamen i musik från SOAS, en masterexamen i dokumentärt berättande från Goldsmiths, och en praktikbaserad doktorandexamen från Visuell kultur på Goldsmith. Pekün har undervisat på Media and Visual Arts Department vid Koç University. Just nu forskar hon på avdelningen för visuell kultur, Goldsmith och undervisar vid CEU, Budapest.

Färgernas djur är ett curerat filmprogram som ser på hur tre konstnärer och experimentfilmare har använt färg som ett unikt sätt att interagera med och avbilda olika vilda djur, från lejon och sengångare till apor och strutsar. Denna kontemplativa filmvisning leder oss från den frodiga regnskogen till savannernas torra terräng och placerar oss i en omslutande värld där tiden vidgas i ett psykedeliskt spel av färger.

Djur är visuellt slående. Deras hudars och pälsars textur, deras skepnader och rörelser, deras kroppars färger och nyanser kan vara rent hypnotiska. Genom förmågan att registrera visuella spår, bevara dem och spela upp dem igen, blev film ett centralt verktyg för människan att observera andra arter.

Safari Land

Cécile Fontaine
1996, 16 mm, färg och svartvit, 10 min.

Med utgångspunkt i den dubbla betydelsen av engelskans ”shooting” – både filma och skjuta – kombinerar ”Safari Land” funnet bild och ljudmaterial från safariresor, med bilder från hanterandet av själva filmkameran. Därmed öppnar filmen för en reflektion kring relationen mellan djurfilmens tradition och koloniala och exoticerande processer.

Now, at last!

Ben Rivers
2018, 16 mm överförd till digital HD, färg, ljud, 40:00 min.

”Now, at last!” är ett novellfilmsporträtt av en sengångare i Costa Ricas regnskog. Filmen bygger på i huvudsak svartvita tagningar utan voice over, och utmanar på så vis naturdokumentärens tradition: den vägrar berätta en historia eller tillhandahålla någon tolkning av vad betraktaren ser. Istället erbjuder den en omslutande, kontemplativ erfarenhet av sengångarens tillvaro, där vi får följa hennes hastigheter och rytmer tills de mynnar ut i ett hallucinatoriskt, euforiskt ögonblick av ren filmisk lycka.

At an Arm’s Length

Amalia Pica / Rafael Ortega
2017, HD video, färg, stereo, 45:15 min.

Amalia Pica filmade ”At an Arm’s Length” under sin residensvistelse vid The Gashaka Primate Project, ett program för vetenskapliga studier i Nigeria. Videon kombinerar Picas intresse för abstraktion, färg och matematiska kalkyler, med avantgarde-traditionens experiment med ljus, samtidigt som den reflekterar kring naturdokumentärens former. Bilder av babianer i deras naturliga omgivning korsas med bilder av ljusa, transparenta, färgrika former i akrylplast, vilka lägger ett ytterligare, instabilt lager mellan djur och lins. Denna gest avslöjar hur varje försök att föra ut aporna ur djungeln (även om det bara skulle vara genom video) är en konstruktion som själv är utsatt för en mängd artificiella projektioner, och hur varje berättelse om djuren alltid i slutändan är en berättelse om de människor som betraktar dem.

Cécile Fontaine

Cécile Fontaine föddes i södra Frankrike och växte upp på Réunion. Hon studerade konst både i Frankrike (1975–79) och i USA (Boston, 1980–86), där hon började göra film 1982. Hon återvände till Frankrike 1986 och bor sedan dess i Paris, där hon undervisar i konst på grundskola och gör filmer.

”Cécile Fontaine arbetar med vad som kan kallas filmens marginaler, dess uteslutna delar: rispning, väta, decollage. För henne är filmskapande en både plastisk och immateriell aktivitet, som griper tillbaka på dadaisternas radikala collagetekniker – på Schwitters, men framför allt på Hannah Höchs collage, utförda med kökskniv.” Yann Beauvais

Ben Rivers

Ben Rivers gör film. Han bor och arbetar i London. Han har nyligen medverkat i utställningarna EYE Art & Film Prize, med Hito Steyerl och Wang Bing, Amsterdam 2018; Urth, Renaissance Society, Chicago, 2016; Islands, Kunstverein Hamburg, 2016; Edgelands, Camden Arts Centre, London, 2015; och Fable, Temporary Gallery, Köln, 2014.

2013 vann han The Artangel Open Commission, vilket resulterade i produktionen ”The Two Eyes Are Not Brothers”, som visades i BBCs förfallna Television Center 2015, samt på Whitworth Gallery i Manchester 2016.

Amalia Pica

Amalia Pica är en London-baserad, argentinsk konstnär som utforskar metafor, kommunikation och medborgerligt deltagande genom skulptur, installation, fotografi, projektion, performans och teckning. Hon har nyligen haft separatutställningar på Perth Institute of Contemporary Arts (2018); Institute of Modern Art, Brisbane (2017–2018); och The Power Plant, Toronto (2017).

Pica har också medverkat i många grupputställningar på institutioner som SFMOMA, San Francisco (2017-2018); Stedelijk Museum voor Actuele Kunst (S.M.A.K.), Ghent (2016); Centre Pompidou, Paris (2015), och Solomon R. Guggenheim Museum, New York (2014). Hennes verk visades på Gwangjubiennalen 2016 och Venedigbiennalen 2011.

Filipa Ramos

Filipa Ramos föddes i Lissabon, men bor och arbetar i London. Hon är chefredaktör för ”art-agenda”, samt undervisar på masterprogrammet i experimentfilm vid Kingston University, på MRes Art:Moving Image vid Central Saint Martins, båda i London, och på masterprogrammet vid Institut Kunst i Basel. Ramos är co-curator för Vdrome, en programserie för filmer av bildkonstnärer och filmmakare. Hon var medlem i redaktionen för Manifesta Journal och bidrog till katalogerna för Documenta 13 (2012) och 14 (2017).

Hennes texter och hennes forskning, som i huvudsak behandlar relationer mellan olika djurarter, har publicerats i många tidskrifter och kataloger internationellt. Hon var redaktör för ”Animals” (Whitechapel Gallery/MIT Press, 2016). Hon förbereder för närvarande en stor grupputställning på Bildmuseet i Umeå, “Animalisk” (sommaren 2019), som handlar om djur-blivande och annan-blivande.