Filmklubben

Julian Rosefeldt
Tyskland, 95 min.

Julian Rosefeldts film Manifesto (2015) är en lovsång till de konstnärliga manifesten och ytterst ett ifrågasättande av konstnärens roll i dagens samhälle. Manifesto utgår ifrån texter av futurister, dadaister, fluxuskonstnärer, suprematister, situationister, Dogma 95 och andra grupper, samt enskilda konstnärers, arkitekters, dansares och filmskapares visioner.

Den Oscarsbelönade Cate Blanchett gestaltar tretton olika karaktärer och iscensätter manifesten som ett samtida upprop, där hon i oväntade sammanhang blåser nytt liv i såväl berömda som mindre välkända texter.

Julian Rosefeldt är en Berlinbaserad konstnär och filmskapare, född i München, Tyskland 1965. Han är internationellt omtalad för sina starkt visuella och minutiöst koreograferade rörliga bildkonstverk, ofta presenterade som flerskärmsinstallationer.

Rosefeldt är till lika delar inspirerad av filmhistoria, konsthistoria och populärkultur och använder etablerade filmiska uttryck för att förflytta tittaren till surrealistiska, teatraliska världar där invånarna är försjunkna i vardagsritualer. Med humor och satir lockar han in publiken i välbekanta situationer som gjorts främmande. Rosefeldt är professor i digitala och tidsbaserade medier på konstakademin i München sedan 2011.

Rosefeldt har haft otaliga internationella separatutställningar på bland annat följande institutioner: Park Avenue Armory Hall, New York (2016 och 2017), Hamburger Bahnhof – Museum für Gegenwart i Berlin (2016), ACMI – Australian Centre for the Moving Image (2015). Grupputställningar i urval: Video Art at 50: 1965 – 2015 på CAFA Art Museum, Beijing (2016), Wolfsburg Unlimited på Kunstmuseum i Wolfsburg (2016), Zeitgeist: The Art of New Berlin på CCBB i Rio de Janeiro (2016), och Conflict, Time, Photography på Tate Modern i London (2014).

Hans verk är representerade i samlingarna på Neue Nationalgalerie, Berlin, Saatchi Collection, London, Museum of Modern Art, New York, och många andra museer och institutioner.

Sophie Fiennes
Irland/Storbritannien, 115 min.

Grace Jones är en stilikon och en levande legend inom klubbkulturen såväl som inom den breda populärkulturen. Sophie Fiennes närgångna porträtt följer stjärnan i processen med att spela in ett nytt album, med material som bygger på personliga upplevelser.

Grace Jones: Bloodlight and Bami bryter med den dokumentärtradition som ofta skapat endimensionella mytologiseringar av kvinnliga artister. Fiennes klipper mellan glamourösa scenframträdanden i New York och Paris och informella samtal med vänner och familj på Jamaica och låter betraktaren komma nära människan Grace Jones.

Sophie Fiennes är en filmregissör vars dokumentärfilmer för biografvisning omfattar samarbetena med slovenska filosofen Slavoj Žižek: The Pervert’s Guide to Cinema (2006) och The Pervert’s Guide to Ideology (2012); hennes porträtt av tyska konstnären Anselm Kiefer, Over Your Cities Grass Will Grow (2010); och hennes senaste film, Grace Jones; Bloodlight and Bami (2017), en betraktande odyssé in i den ikoniska sångerskans och artistens värld. Projektet kom till stånd efter Fiennes första dokumentärfilm, Hoover Street Revival (2001), som handlar om en pingstkyrkoförsamling i Los Angeles och pastorns predikningar – Bishop Noel Jones, Grace Jones bror.

Bland Fiennes teveproduktioner märks hennes första kortfilm, Lars from 1–10, om danska filmregissören Lars Von Trier och hans regelmanifest ”Dogme 95”, och en rad konstdokumentärer: The Late Michael Clark (2000), Because I Sing (2001), VSPRS Show and Tell (2005), och Liu Xiaodong Half Street, (2013). Hon har även gjort den fem minuter långa fiktiva kortfilmen First Row Orchestra, för Artes Hopper vu par (2012).

Fiennes filmer har internationell distribution och har visats på festivalerna i bland annat Cannes, Toronto och Sundance. Hon erhöll ett Nesta-stipendium 2001 för att vidareutveckla sin nyskapande syn på film. 2008 tilldelades hon Arte France Cinemas pris på CineMart i Rotterdam.

Ellie Ga
37 min.

Strophe, a Turning (2017) inleds med att konstnären citerar den ryska poeten Osip Mandelstam om hur att skriva en dikt till en okänd läsare är som att skicka iväg en flaskpost. Inspirerad av både flaskposten och den som till slut upptäcker den på stranden lät Ga till att börja med verket växa fram ur ett intresse för hur drivgods använts för att kartlägga havets rörelser. Hennes vilja att flyta med och följa oberäkneliga förlopp tog henne sommaren 2015 oväntat till den grekiska ön Symi och sedan till stränderna på grannön Lesbos.

Ga konfronteras med den instabila situationen på öarna och bestämmer sig för att gå med i en grupp volontärer som hjälper asylsökare och flyktingar. Det är en absolut vändpunkt som tvingar henne att brottas med något mer än poesin i ett slumpmässigt kringdrivande: nämligen den akuta och humanitära verklighet som hon möter, hanterar och placerar inom ramarna för en nyanserad och komplicerad historia av uthållighet, tro och faktiskt – slump.

Ellie Ga (född 1976 i USA) bor och arbetar i Stockholm. Hennes verk har visats på Storylines, Guggenheim Museum, New York, USA (2015); L’Epais Réel, La Criée centre d’art contemporain, Rennes, Frankrike (2015); ARKTIS, Louisiana Museum for Moderne Kunst, Danmark (2013); Museum as Hub: Walking Drifting Dragging, New Museum, New York, USA (2013).

Ett urval separatutställningar på senare år: Strophe, A Turning, Bureau, New York (2017); The Fortunetellers, Square Octagon Circle, Le Grand Café, Frankrike (2015); Pharos, M-Museum, Leuven, Belgien (2014). Ga har visat sina performanceverk på Fondation Cartier pour L’Art Contemporain, Paris (2015); The Kitchen, New York (2015 och 2011); och Guggenheim Museum (2015). Hon är representerad i många offentliga samlingar, bland annat FRAC Franche-Comté, Hessel Museum of Art, och Solomon R. Guggenheim Museum. 2016 var hon IASPIS-stipendiat.

Ellie Gas Strophe, a Turning har finansierats med ett konstnärligt forsknings- och utvecklingsbidrag från Vetenskapsrådet i Kungliga Konsthögskolans regi.

Cesar Oiticica Filho
Brasilien, 94 min.

Dokumentären Hélio Oiticica (2012) avslöjar i detalj hur konstnären Hélio Oiticica arbetade på höjden av sin karriär. Filmen är gjord av Oiticicas brorson César Oiticica Filho och är ett kollage av påträffade samtida filmdokumentationer av den brasilianska konstnärens sociopolitiska och konstnärliga situation på 1960- och 70-talet.

Filmen visar Oiticicas syn på sig själv i förhållande till omvärlden. Resultatet är ett porträtt av en konstnär som levde, ville engagera sig – men framförallt betraktade mänskligheten som en kollektiv rörelse kapabel till förändring.

I dokumentären lär vi känna Oiticicas konstnärskap: från skulpturerna och målningarna på 1960-talet till diabildsinstallationerna på 1970-talet. Vi följer konstnären i olika kulturella miljöer – från Rio de Janeiro till New York – och får en förståelse för varför hans verk känns så levande och öppna. Hélio Oiticica är en lovsång till det marginaliserade som konstnärlig inspirationskälla. Men mest av allt är det konstnärens själ som strålar i upptäckten av vardagens lyskraft.

César Oiticica Filho är född 1968 i Rio de Janeiro. Han utbildade sig ursprungligen till journalist och studerade på New York Film Academy. Sedan dess har han arbetat som målare, fotograf, curator och filmmakare. Som regissör och producent är han känd för Hélio Oiticica (2012) och Neville D’Almeida: Cronista da Beleza e do Caos (2018).

Anna Daučíková
109 min.

Videoprojektionen 33 Situations består av 33 tagningar filmade i lägenheterna hemma hos 33 personer som ställt sina fönster till förfogande för en uppvisning av olika föremål som vittnar om livet i Sovjetunionen på 1980-talet.

Daučíkovás berättelse om situationen för enskilda människor i den verkliga socialismens slutskede påminner om en medicinsk journal, en hemlig polisrapport eller en punktlista, kompletterad av potentiella bevis i form av upphittade filmsekvenser. Den ger oss en inblick i privatlivet som platsen för mötet mellan statsmakten och individens intima livssfär.

Genom att ”berätta” om vardagsföremålen i Sovjet och placera dem i nutida vardagsmiljö bearbetar Daučíková sina upplevelser av Sovjetregimens sammanbrott – en hallucinatoriskt absurd period – samtidigt som hon både hävdar och ifrågasätter sanningshalten hos personliga och historiska minnen.

Anna Daučíková är verksam som konstnär och lärare i Prag. Efter examen på konstakademin i Bratislava 1978 flyttade hon till Moskva i dåvarande Sovjet, där hon levde och arbetade till 1991. Till denna period hör hennes omfattande måleri och det var också då hennes stora intresse för fotografi triggades av mötet med feministisk teori.

Vid återkomsten till Bratislava på 1990-talet kom hennes konstnärskap att präglas av videokonst och performance, som då var vanligt på konstscenen i Slovakien. I sina videoverk fokuserade hon på queera gestaltningar av sin egen kropp och kroppsliga handlingar.

Parallellt med konstnärskapet var hon med och startade flera kvinnoorganisationer och blev ett språkrör för HBTQ-rättigheter i Slovakien. Hon undervisar på konstakademin i Bratislava och sedan 2012 även på konstakademin i Prag.

Sedan 1991 har hon deltagit i bland annat följande internationella utställningar: 2017: documenta 14, Aten/Kassel; 2016: Gallery Futura, Prag; 2015: Kievbiennalen/School of Kyiv; 2014: Manifesta 10, Eastern Window, S:t Petersburg; 2013: ”Good Girls”, MNAC, Bukarest; 2010: ”Gender Check – Femininity and Masculinity in the Art of Eastern Europe”, Zacheta National Gallery of Art, Warszawa och MUMOK, Wien; ”Ars Homo Erotica” på National Museum in Warszawa; 2009: ”Kunst und Öffentlichkeit”, 40 Jahre Neuer Berliner Kunstverein, Berlin.

Manthia Diawara
Portugal/USA/Mali, 70 min.

An Opera of the World är en essäfilm av den maliske författaren, filmskaparen och teoretikern Manthia Diawara. Filmen skildrar arbetet med uppsättningen av ”Bintou Were, a Sahel Opera” i Bamako. Huvudkaraktären Bintou Were är en ung kvinna och före detta barnsoldat. Hon är gravid och flera män hävdar faderskap. Hon ska ta sig till Europa och hoppas att barnet föds där och inte tidigare.

Operan som konstform blickar traditionellt tillbaka på historiska skeenden – men hur skapas verk i en tid av nya erfarenheter för nya publiker? I An Opera of the World samlar Diawara kritiker, operakännare och filmskapare för att tala om ett möte mellan berättartraditioner, migration och poeten Edouard Glissants tankar om vem som korsar gränsen och vem som vaktar den.

Manthia Diawara (född 1953) är professor på New York University (NYU) och chef för universitetets institution för afroamerikanska studier. Han är även professor på institutionen för filmvetenskap på universitetets Tisch School of the Arts. Diawara är född i Mali och fick sin grundutbildning i Frankrike och reste sedan till USA för att studera på universitet.

Diawara har undervisat på University of California i Santa Barbara och University of Pennsylvania. Han har skrivit böckerna We Won’t Budge: An African Exile in the World (Basic Civitas Books, 2003), Black-American Cinema: Aesthetics and Spectatorship (red, Routledge, 1993), African Cinema: Politics and Culture (Indiana University Press, 1992) och In Search of Africa (Harvard University Press, 1998). Han är en vida publicerad författare i ämnena film, litteratur och den afrikanska diasporan. I samarbete med Ngûgî wa Thiong’o gjorde Manthia Diawara dessutom dokumentärfilmen Sembene Ousmane: The Making of the African Cinema (2015).