Filmklubben

Marcus Lindeen
Sverige, 97 min

Sommaren 1973 reste sex kvinnor och fem män med en flotte över Atlanten i ett av världshistoriens märkligaste vetenskapsexperiment. Syftet var att studera våld och konflikter men expeditionen blev snabbt omskriven i världspressen som ”sexflotten”. Kapten ombord var svenska Maria Björnstam.

Fyrtio år senare återförenas Maria Björnstam med delar av besättningen på en kopia av den ursprungliga flotten för att tillsammans ta reda på vad som egentligen hände under den tre månader långa och livsfarliga resan. De personliga berättelserna och ett unikt arkivmaterial målar upp en oväntad historia om ett experiment där försökskaninerna till slut vände sig mot sin forskare.

Flotten har tidigare vunnit huvudpriset på CPH:DOX i Köpenhamn som är en av världens främsta dokumentärfestivaler.

Marcus Lindeen är en svensk dramatiker och regissör som arbetar med både film och teater. Hans debutfilm ”Ångrarna” vann 2011 en Guldbagge och Kristallen för bästa dokumentär. Hans andra film, ”Accidentes Gloriosos”, hade premiär samma år och vann pris på filmfestivalen i Venedig.

Sedan Marcus Lindeen gick ut regilinjen för teater på Dramatiska Institutet 2008 så har han skrivit och regisserat ett flertal pjäser för bland annat Dramaten, Riksteatern och Stockholms Stadsteater. 2012 skrev och regisserade han ”Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner” för Stockholms Stadsteater som byggde på Ingmar Bergmans ofilmade manus och misslyckade försök till fiktion.

Lindeens pjäs ”Wild Minds” bygger på dokumentära intervjuer med människor som är besatta av sina dagdrömmar och skapades på beställning av Moderna Museet. Den har gästspelat på både Dramaten i Stockholm och Schaubühne i Berlin. Hösten 2017 regisserade Lindeen en fransk version av pjäsen för Comédie de Caen som är en av Frankrikes nationalscener, där han nu skriver och regisserar en ny uppsättning.

Scenografin till den nya filmen ”Flotten” ställdes förra året ut som en interaktiv konstinstallation på Centre Pompidou i Paris. Under våren gick den att se på Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn. Filmen utgör efter ”Ångrarna” andra delen av en kommande trilogi med dokumentärfilmer inspelade i studio. Flotten har svensk biopremiär i september 2018.

Kvällens filmer kan ses som exempel på en så kallad ”olydnadens mediepraktik” (disobedient media practice) som i detta fall kombinerar humor med social kritik och en begynnande feministisk blick.

SCUM Manifesto (1976)

Carole Roussopoulos och Delphine Seyrig
Frankrike, 27:25 min, s/v

”SCUM Manifesto” är ett videomanifest baserad på Valerie Solanas berömda text med samma titel som skrevs 1967. Seyrig och Roussopoulos sitter mittemot varandra vid ett bord omgivet av böcker: Seyrig dikterar en text som Roussopoulos skriver ned på en skrivmaskin. På bordet står en TV som visare nyhetsbilder av krig och våld.

Maso et Miso vont en bateau (1976)

Les Insoumuses (Carole Roussopoulos, Ioana Wieder, Delphine Seyrig, Nadja Ringart)
Frankrike, 55 min, s/v

”Maso et Miso vont en bateau” utgår ifrån en fransk TV sändning där ministern för kvinnofrågor, Françoise Giroud, blir konfronterad av flera ökända kvinnohatare. Istället för att säga emot dem spelar hon med i de sexistiska skämten, och på så sätt agerar hon både som en masochist och kvinnohatare. Filmen har manipulerat sändningens ursprungliga narrativ genom att lägga till skriven text, vocie-over, stillbilder och annat inspelat material, för att på så vis synliggöra sändningens sexistiska undertoner och inte minst kräva en autonom kvinnlig röst.

Les Insoumuses [Disobedient Muses] är ett feministiskt videokollektiv bestående av Carole Roussopoulos, Nadja Ringart, Delphine Seyrig, och Ioana Wieder.

Nadja Ringart är videoskapare och feministisk aktivist baserad i Paris.

Carole Roussopoulos (1945–2009) är videoskapare och grundare av det militanta videokollektivet Video Out tillsammans med sin man Paul Roussopoulos. Under 1970 och 1980 talet dokumenterade hon flera olika samhällsrörelser, speciellt de som involverade kvinnor, bland annat kvinnostrejker runtom i Frankrikes fabriker, sexarbetares uppror, demonstrationer för rätten till abort och mot könsrelaterat våld, HBTQ-rörelsen och migranters arbetsstrejk. Hon är en av grundarna av Centre audiovisuel Simone de Beauvoir i Paris, 1982.

Delphine Seyrig (1932–1990) var skådespelerska, filmregissör, feministisk aktivist, och en av grundarna av Centre audiovisuel Simone de Beauvoir i Paris. Hon är mest känd som skådespelerska från 1960- och 1970-talet i Frankrike, då hon bland annat medverkade i  Alan Alain Resnais film ”L’année dernière à Marienbad”  (1961) där hon förkroppsligar en idealiserad femininitet, som hon senare försökte dekonstruera genom att använda sig av recitation som ett strategi för att utforska kvinnlig identitet. Under 1970-talet blev hon feministisk aktivist och arbetade samtidigt med kvinnliga regissörer såsom Marguerite Duras, Chantal Akerman och Ulrike Ottinger, som tillät henne att utveckla kvinnliga karaktärer baserad på hennes egna idéer. Parallellt med sitt feministiska engagemang, börjar hon producera sina egna videor. Hon skrev manus till ”Sois belle et tais-toi” [Be beautiful and shut up] (1976) som utforskar sexismen i filmindustrin vid denna tid.

Ioana Wieder är författare och feministisk aktivist baserad i Paris. Hon är en av grundarna av Centre audiovisuel Simone de Beauvoir, 1982.

GENDER QUEER – Qu’est-ce que c’est?

Del LaGrace Volcano (med Cara Lavan) 2005, 5:50 min

Del LaGrace Volcano ger sig ut i staden för att fråga befolkningen vad som gör en till man eller kvinna.

Del LaGrace Volcano (född 1957 i Kalifornien) är en förgrundsgestalt inom polyamorös pervers queerkultur. Volcano är utbildad som fotograf och arbetar med installationer, performance och film. Verk som ställer frågor kring iscensättandet av genus på flera plan, särskilt vad gäller ifrågasättandet av maskulinitet och femininitet.

Vedergällning

Hanna Ljungh, 2007, 4:46 min

”Vedergällning” är en filmad performance som bygger på en scen ur filmen ”Jungfrukällan” (1960) av Ingmar Bergman. Det är ett fadersuppror och en hyllning. Verket tar en fiktiv handling och studerar den för att hitta en ny mening. Videon är en lek med styrka och svaghet, där kvinnan antar den klassiskt manliga rollen av att pröva sin råa styrka och få ut sin frustration genom att slå och göra ner.

Hanna Ljungh (född 1974) arbetar med film, fotografi, installation och skulptur. Ljunghs arbeten rör sig ofta kring relationen till det icke-mänskliga. Ljungh bor och arbetar i Stockholm och utbildade sig på Konstfack i Stockholm och Parsons School of Design i New York. Ljunghs verk har nyligen visats på Trondheim Konsthall, ANNAELLEGALLERY i Stockholm, Hippolyte Studio och HIAP i Helsingfors, Svenska Kulturinstitutet i Paris, och Pohang Museum of Art i Sydkorea.

MAN

Maja Borg, 2016, 13 min

”MAN” utmanar rådande bilder av kön och töjer på språkets gränser i en transformerande resa genom det vilda och okända i en graviditet – allt inramat av ljudet från den enda kända inspelningen av Virginia Woolfs röst.

Filmen har ett experimentellt uttryck där handprocessad super-8-film kombineras med animationer som skapats med akvarell på negativet. Time lapse-tagningar av graviditeten filmad ruta för ruta, dag för dag. Allt detta inramat av en serie självporträtt där filmskaparen parodierar sitt eget klädbruk, ofta uppfattat som maskulint, som blir avslöjande i mötet med den gravida kroppen.

I ett decennium har Maja Borg (född 1982) i sitt arbete undersökt bildspråkets semantik, samtidigt som hon experimenterat med formen för att tvinga innehållet bortom etablerade tankesätt. Hon använder sig av språklig dekonstruktion för att demontera andra system – såsom politiska, sexuella, ekonomiska eller kulturella. Det här är andra gången som Borg utgår från essän ”Craftsmanship” (1937) av Virginia Woolf, denna gång för att dekonstruera könsidentitet under sin egen graviditet.

Manhood

Mia Engberg, 1999, 10 min

Att vara kvinna och sen bli man när du lever tillsammans med en flata som kanske är bög… Vad är manlighet? Blir du en bättre man om du har upplevt hur det är att vara kvinna? En film om icke-binär identitet i 1990-talets San Francisco. Gjord i en tid då transaktivismen och queer-begreppet ännu inte hade nått Sverige.

Mia Engberg (född 1970) är filmare och forskare vid Stockholm Konstnärliga Högskola. Bland hennes verk kan nämnas ”Belleville Baby” som belönades med en Guldbagge för bästa dokumentärfilm 2013, och det feministiska konstprojektet ”Dirty Diaries – 12 shorts of feminist porn” (2009). För närvarande driver hon ett 4-årigt forskningsprojekt, ”The Visual Silence”, med stöd från Vetenskapsrådet. Hennes nya långfilm, “Lucky One”, kommer att ha premiär under våren 2019.

YʼALL BETTER QUIET DOWN! (HALLÅ, KAN NI LUGNA NER ER!)

Conny Karlsson Lundgren, 2016, 9 min

”I do not believe in a revolution, but you ought to!”
[Jag tror inte på en revolution, men ni borde!]

I samband med 1973 års Christopher Street Day Parade håller den amerikansk-puertoricanska transaktivisten och Young Lords-medlemmen Sylvia Rivera ett starkt och avgörande tal i Washington Square Park. Hon anklagar den då relativt nybildade HBTQI-rörelsen för att vara vit, nykonservativ, exkluderande, rasistisk och transfobisk. Rivera blir kastad av scenen och lämnar efter händelsen den politiska arenan och New York under 20 år. Kortfilmen ”Y’all Better Quiet Down!/Hallå, kan ni lugna ner er!” baseras på en transkription av Riveras tal. Tillsammans med det svenska queerfeministiska teaterkollektivet Kvalitetsteatern och ytterligare inbjudna gäster, genomförs en performativ manifestation. Det brinnande samtida i Rivera’s ord undersöks, översätts och gestaltas genom kollektivets kroppar.

”Y’all Better Quiet Down!/Hallå, kan ni lugna ner er!” är en självständig del av serien ”The Sylvia Fractions”. Verket har gjorts möjligt genom arkivet på The Center – New York City’s LGBT Community Center, och med stöd från IASPIS, Konstnärsnämndens internationella program för bild- och formkonstnärer.

Conny Karlsson Lundgren (född 1974) är bildkonstnär, för närvarande baserad i Stockholm. Han fascineras av de efemära, till synes tillfälliga spåren och stunderna som tillsammans bildar ett större sammanhang. Karlsson Lundgren innehar en konstnärlig magisterexamen i fri konst från Akademin Valand i Göteborg. Under 2013 var han ateljéstipendiat på IASPIS i Stockholm och 2014–2015 var han inskriven på Van Eyck Post Academic Studio Research Program i Maastricht. De senaste åren har hans verk ställts ut på institutioner som Moderna Museet Malmö, Extra City Kunsthal Antwerp, Göteborgs konstmuseum, Nikolaj Kunsthal Köpenhamn och TriBeCA Film Center, New York. Han har nyligen haft separatutställningar på Haninge Konsthall, Galleri Box Göteborg och Kalmar Konstmuseum.

Robert Frank

Lasse Långström, 2013, 5:30 min

En film om varför mannen måste fyllas av något annat än sig själv, och samtidigt en betraktelse över samtidskonsten och den manliga konstprofessorn.

Lasse Långström (född 1986) är en filmregissör från Göteborg som tillsammans med sina vänner arbetar med medvetandehöjande homoerotik, anarkistmusikaler och ockult klasskampskomedi. Bland deras tidigare verk finns bland annat den prisbelönta spirituella snuskmeditationen ”Vem ska knulla pappa?” (2017), långfilmen ”Folkbildningsterror” (2014), YouTube-hiten ”Gråt allians av vårt hat“ (2010) och kortfilmen ”En kvinnas längtan” (2006).

Fält

Sara Parkman & Edith Hammar, 2016, 3:16 min

”Videon i sig är vänskap, kroppen, kommunikation, hemmet, rummet, trygghet. Att det är kul med kropp, kropp är kul, det är kul med kompisar, kul med härj. Om synkroniserad vänskap och intuition. Våren 2016 var Sara i Berlin och Edith i Stockholm. Vi skickade massa obskyra videos vi filmat på oss själva via webcam. Kanske var en naken i ett badkar eller svassade runt med rosa rosor eller dansade i en vit polotröja. Vem vet. Det kändes i alla fall nära och fint och relevant i känslan av att äga rum och sig själv.”

Musik: Sara Parkman, Hampus Norén. Video: Edith Hammar. Koreografi: Karina Sarkissova.

Sara Parkman (född 1989) är folkmusiker, kompositör, författare och konstnär från norra Sverige. Det senaste året har Parkman släppt två album (Sara Parkmans Skog och Matriarkerna), en show (Fäboland) samt komponerat musik för teater och film (Sång till Välfärden, Nationens Hjärta, Amatörer och Kevlar). Parkman har en kandidatexamen i svensk traditionell musik från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, men har själv sagt att den främsta musikupplevelsen kommer från en levande mix av människor, platser, traditioner. De senaste åren har Parkman samarbetat med artister som Fever Ray, David Väyrynen, Bob Hund och institutioner som Riksteatern, Dramaten och SVT. Parkman arbetar återkommande med kulning som en feministisk och queer konstnärlig strategi, och nyligen har hon kombinerat den musikaliska processen med att arbeta relationellt.

Edith Hammar (född 1984) tog sin kandidatexamen i fri konst från Kungliga Konstakademin våren 2017 och bor för närvarande i Helsingfors. I sin verksamhet som bildkonstnär är teckning det primära uttrycket. Material och storlek varierar i teckningarna, ibland är de inbrända i trä eller utförda med bläckpenna på väggar i gallerier, hem och på klubbar. Tematiskt befinner sig Hammars verk i en suggestiv parallell dimension med hänvisningar till både paradis och verklighet.

The Swedish Archive for Queer Moving Images samlar för första gången i Sverige den queera rörliga bildens historia på en och samma plats. En historia som marginaliserats genom förtryck och självcensur. Genom metoder som efterlysningar, insamlingar, dokumentation, intervjuer, arkivering, visningar, presentationer, workshops och samtal skapas den första plattformen för queer rörlig bild i Sverige.

Läs mer på SAQMIs webbplats: SAQMI

Éric Baudelaire
Frankrike, 101 min.

Fukei betyder landskap på japanska. Fukeiron är en uppmaning: vänd kameran 180 grader och filma, inte filmens huvudperson, utan de landskap han har sett. Filma kliniken där han föddes, i Parisförorten Vitry. Filma byggnaderna där han växte upp, filma hans gymnasium och arbetsplatser. Filma sedan landskapen han reste till: Egypten, Turkiet och vägen till Aleppo, där han anslöt sig till Nusrafronten 2012. Och filma sedan hans väg hem.

”Also Known As Jihadi” är den möjliga historien om en människa, berättad med bilder av de platser genom vilka han passerat. En serie landskapsbilder, kontextualiserade med utdrag ur juridiska dokument: polisförhör, avlyssnade samtal, övervakningsrapporter… Tillsammans ger de uttryck för filmmakarens känsla av förlust inför det obegripliga, en känsla sammankopplad med en aning om att det obegripliga trots allt måste ha en orsak.

Éric Baudelaire är född 1973 i Salt Lake City, USA. Han bor och arbetar i Paris, Frankrike. Baudelaire är utbildad statsvetare, men är idag i första hand verksam som bildkonstnär. Han arbetar med fotografi, grafik och video, ofta med fokus på samhällsvetenskapliga och historiska problem. Baudelaire ser sin nuvarande praktik som en förlängning av sitt tidigare arbete som statsvetare. Sedan 2010 har han börjat ägnat sig mer seriöst åt filmmakande.

Hans filmer ”Also Known As Jihadi” (2017), ”Letters to Max” (2014), ”The Ugly One” (2013) och ”The Anabasis of May and Fusako Shigenobu, Masao Adachi, and 27 Years Without Images” (2011) har visats på en rad filmfestivaler (FID Marseille, Locarno, Toronto, New York och Rotterdam). Baudelaire införlivar också sina filmer i större utställningsprojekt som innefattar grafik, performance, publikationer, offentliga program och visningar, såsom APRÈS på Centre Pompidou, Paris, och The Secession Sessions på Kadist / Berkeley Art Museum, Bétonsalon, Paris och Bergen Kunsthall.

Baudelaire har haft soloutställningar på Witte de With, Rotterdam, Fridericianum, Kassel, Beirut Art Center, Gasworks, London, och Hammer Museum i Los Angeles. Han deltog i Whitneybiennalen 2017, Sharjahbiennialerna 12 och 13, och Yokohamatriennalen 2014. Hans verk finns representerat i samlingarna på Museum of Modern Art och Whitney Museum of American Art i New York, Reina Sofia i Madrid, MACBA i Barcelona, Centre Pompidou i Paris och M+ i Hong Kong.