Installationsvy Fantasma, Moderna Museet

Adrián Villar Rojas, Installationsvy Fantasma, Moderna Museet, 2015 © Adrián Villar Rojas. Courtesy the artist; kurimanzutto, Mexico City; Marian Goodman Gallery, London, Paris and New York. Foto: Jörg Baumann

Fantasma

Adrián Villar Rojas bygger i sina installationer världar vi aldrig sett förut, platser där vi aldrig varit. Han beskriver sitt arbete som en organisk process. En tankegång kanaliserad via samtalspartners och medarbetare växer till ett verk, en utställning, en inkluderande performance.

Som en utgångspunkt finns ofta en berättelse som dragits till sitt yttersta – en fiktion som utspelas vid randen av något absolut, och som innebär en serie villkor eller spelregler att förhålla sig till.

Villar Rojas är mest känd för sina platsspecifika, ofta monumentala verk i obränd lera och andra organiska material, som får förändras, gro eller falla sönder. Han är baserad i Rosario, Argentina, men arbetar på ständigt resande fot med en grupp medarbetare. Efter det inledande konceptuella arbetet inför ett projekt ställs ett team samman, som ibland arbetar månader i streck på den aktuella platsen. Flera av medarbetarna har en bakgrund som konstnärer och hantverkare; var och en bidrar till processen utifrån sin kreativitet.

Juan-Manuel-Marcucci_F_Mario-Caporali_1500x1000 Juan Manuel Marcucci, member of the artist’s team, at the brick
farm in Rosario modelling a series of miniature sculptures
for the exhibition "The work of the ocean (De 11 Lijnen,
Brussels)", 2013.© Adrián Villar Rojas. Foto: Mario Caporali

Villar Rojas förskjuter dynamiken i sin nomadiska ateljé till att närma sig en teaterscen eller filminspelning, och har själv beskrivit sin roll som konstnärlig ledare eller regissör. Han rollsätter och skriver in medarbetarna i verkets eget narrativ, samtidigt som han ifrågasätter och utmanar föreställningar om ägande och upphovsmannaskap. Tiden som många konstnärer investerar i ateljén eller författaren i sitt skrivande, lägger han i arbetet med teamet. Det som sedan sker är följden av denna investering – en avläsning i material som ofta är långt ifrån beständiga, ibland inte ens tar fysisk form. Allt är verket – från idé och experiment till produktion och förödelse.

I Fantasma prövar Villar Rojas hur hans praktik kan fungera i den klassiska museiutställningen; museet, vars hela idé ju bygger på tanken om det kategoriserade och för all framtid bevarade objektet. Utställningstiteln – spöke på spanska – rymmer flera aspekter av frånvaro och minne. I fokus finns spårandet av alla de minnen som formar och omger ett objekt, där varje verk kan förstås som ett slags inspelningsverktyg vilket lagrar erfarenheter. Men utställningen iscensätter också en annan besatthet: konstnärens eget försvinnande – vad finns kvar att visa av mitt arbete när jag inte längre finns? Inte minst i tomrummet efter alla de konstnärliga projekt som inte längre är i sinnevärlden, utan reducerats till hågkomst och dokumentation.

Vi omges av en förhöjd museimiljö som med sina öververkliga proportioner och artificiella ljus tycks gränsa mot ett mausoleum. Utställningen kan betraktas som en övergripande installation: en encyklopedisk guide till föremålen där texter av konstnärens bror, dramatikern och teaterregissören Sebastián Villar Rojas, följer oss sal för sal genom anekdoter, associationer och fakta.

I den första salen ställs två monument, Michelangelos David i Florens och det nyligen raserade Columbusmonumentet i Buenos Aires, mot varandra i ett slags negativt rum av slutna kammare, lönnväggar och blindgångar, rumsliga liksom ideologiska. En tårta, ett objekt från en tidig installation av Villar Rojas är ett personligt monument av annat slag, ett av få nyckelverk som alls finns bevarade ur konstnärens tidiga produktion och som ofrånkomligen är på väg att förfalla. I en videoinstallation vars ljud läcker ut i utställningen, rör sig kameran genom konstvärldens baksidor och katakomber, mellan interiörer och landskap som verkar utbytbara likt nivåerna i ett dataspel. En resenärs betraktelser, men också ett ifrågasättande: vilka får tillgång till platserna och vem äger och styr det innehåll som produceras här?

Den största av salarna domineras helt av en skulptur, ett podium som utmanar idén om människan som alltings mått. Som betraktare involveras vi i en koreografi kring en samling sällsamma föremål i metamorfos, som knappast längre går att klassificera som flora, fauna eller mineral. Villar Rojas verk gör en elliptisk tidsresa som upphäver idén om det avslutade verket. I material som frukt, gips, pigment, elektronik eller mossa inleder hans objekt en rörelse mot upplösning i samma ögonblick de tillkommer, men de kan också betraktas som helt nya i sina olika stadier. Här pågår också en närmast alkemiskt förädlande förvandling, i hur de enkla materialen blir till klenoder.

Villar-Rojas-Adrian_Los-teatros-de-Saturno_2014_F_Adrian-VIllar-Rojas_1500x1005 Saved pieces from the solo exhibition, Los teatros de Saturno (The theatres of Saturn), kurimanzutto, Mexico DF, 2014. © Adrián Villar Rojas, kurimanzutto, Mexico City. Courtesy the artist and kurimanzutto, Mexico City. Foto: Adrián Villar Rojas

Installationen i den avslutande salen, med infällda målningar som liknar muraler eller kyrkfönster, blir till tecken bortom språket. Här dras utställningen till sin spets i ett vanitas över museets och samlandets ideologi; samtidigt blir salen ett äreminne över en konstnärs självförbrännande praktik.

Villar Rojas process filtrerar intryck från en rad fält, konstnärliga som naturvetenskapliga eller tekniska. Influenser från en författare som Jorge Luis Borges, en filosof som Timothy Morton, eller från filmskapare som Stanley Kubrick och Charlie Kaufman kan nämnas. Men även Lucio Fontana är en referens, konstnären som föddes i Argentina och där bidrog till det viktiga Manifesto bianco 1946, ett radikalt tankegods som förordar en konst för rymdåldern. Avstampet mot en allomfattande arte spaziale som inbegriper tid och rum, natur och industri; som vill agera vid sidan av konsthistoriens eller marknadens konventioner om det ikoniska mästerverket. Konsten som gest snarare än statiskt objekt, och utsträckt in i en fjärde, tidslig dimension. Intresset för tiden som material – eller, kanske hellre, som den katalysator vilken all materia reagerar på – är central för hela Villar Rojas arbetssätt.

Adrián Villar Rojas jämför sin egen praktik med ett virus, som lever i och av konstvärlden. Hans verk är sällan uttalat politiska, men har en ideologisk sprängkraft utifrån såväl hur de produceras som hur de faller utanför den gängse ekonomin. Här finns ett radikalt avslut inskrivet i varje verk, såsom i dramatiken eller i livet självt.

Lena Essling, curator

Mer om utställningen