Akram Zaatari

Installationsvy Akram Zaatari - Unfolding, Moderna Museet, 2015 Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

Fördjupning Akram Zaatari

Utgrävningar i Saida

Akram Zaatari liknar ibland sitt konstnärliga arbete vid en arkeologs. I den här utställningen visas verk som alla skulle kunna beskrivas som ett slags utgrävningar i staden Saida, söder om Beirut i Libanon – den stad där konstnären är född och uppvuxen.

Zaatari intresserar sig för subjektiv historieskrivning. Fotografiska dokument är en essentiell del av en sådan, liksom brev, dagböcker, filmer och ljudupptagningar. Detta är material som Akram Zaatari använder i sitt arbete. Som konstnär arbetar han inte bara med de historier som förmedlas utan även med medierna och kommunikationskanalerna i sig. Han tillhör en generation konstnärer som är arvtagare till en konceptuell och mediekritisk konst som växte fram under 1970- och 80-talen, ofta ur en fotografisk praktik. Man rör sig här fritt mellan det dokumentära och det subjektiva, mellan arkiv och minnen. Dessa intressen och konstnärliga metoder kan ses som del av en internationell tendens och har av konsthistorikern Hal Foster kallats an ”archival impulse”.

Arab Image Foundation

I detta ljus kan man betrakta grundandet av Arab Image Foundation, en institution som samlar, bevarar, forskar kring och sprider kunskap om den arabisk-språkiga världens fotografi och de historier som den är del av. Arab Image Foundation etablerades av Akram Zaatari tillsammans med två fotografer. I stiftelsen omfattas över 600 000 fotografier och Zaatari ser materialet som en samling. Vill man kalla det arkiv är det snarast ett arkiv över samlingspraktiker, inte fotografiska praktiker. Det är en samling av vardagsfotografi omsorgsfullt utvald huvudsakligen av konstnärer som intresserar sig för att arbeta med befintliga dokument. Det här ger materialet en dubbelnatur; dels vittnar det om en fotografisk tradition, dels används innehållet av en konstnär, säger Zaatari.

En av de fotografer vars bilder införlivats i Arab Image Foundation är Hashem el Madani som drev porträttateljén Studio Shehrazade i Saida från början av 1950-talet. ”The Madani Project” är ett forskningsprojekt som Zaatari drivit sedan 1999 i en dialog eller förhandling med el Madani. Det har genererat utställningar, publikationer och nya verk av Akram Zaatari. Det är ett arbete som antagligen inte hade varit möjligt om inte Zaatari själv vuxit upp i Saida och därmed har en naturlig koppling till den värld el Madani skildrat – en omständighet som förenklat ett förtroligt samtal dem emellan. I slutscenen av Zaataris film Twenty-Eight Nights and a Poem befinner sig de två männen i Studio Shehrazade och ser på en dataskärm som ger ifrån sig arabisk musik på hög volym, medan scenen bakom dem är upplyst av rörliga ljuskäglor som under en konsert. Zaatari och el Madani förefaller oberörda, om än inte omedvetna om vad som pågår där. Denna fristående scen presenteras med titeln Endnote.

Twenty-Eight Nights and a Poem

I Twenty-Eight Nights and a Poem ingår filmensom avslutar Zaataris omfattande arbete kring Studio Shehrazade. Verket består av många delar och innehåller också fotografier, filmer och kabinett med bilder som skildrar el Madanis ateljé. Snarare än nostalgi över en svunnen tids fotografi lyckas Zaatari lyfta fram hur arbetsredskapen, miljön och de sociala och ekonomiska överenskommelserna som ateljéfotografen ingick med sina kunder, utgjorde förutsättningarna och ramen for de bilder han producerade.

I ett annat verk har konstnären valt ut el Madanis porträtt av butiksägare i den gamla delen av Saida i slutet av 1940-talet och början av 50-talet. Zaatari identifierade butikerna och platserna, och lyckades med Arab Image Foundation att göra det performativa projektet Itinerary (ungefär Resrutt), 2008. Han presenterade i butikerna inramade nya kopior av fotografierna tagna av el Madani på motsvarande platser. I de fall butikerna inte fanns kvar, placerades bilderna på närmaste kafé. Sedan återfotograferade han platserna på samma sätt som i el Madanis fotografier, och bad butiksägarna att stå vid dörren, så att bilderna kunde tas i dagsljus. Publiken fick en karta som indikerade platserna och berättade vilka butiksägarna varit ursprungligen och vilka de är nu. Zaatari vill inte upprepa de problematiska aspekterna av samlandet som finns inbyggt i många museer, inte minst i de institutioners historia vilka bygger på koloniala plundringar. Så förutom gesten att återbringa något, kommenterar projektet Itinerary bilders nya kontexter.

El Madanis fotografier skildrar indirekt det sociala livet i hans egen stad. De människor han fotograferade var kunder men också vänner och bekanta. Som yrkesfotograf såg han sig ungefär som en hantverkare. Fotografens nära vänner valde andra yrken, som skomakare, snickare eller filtvävare – i deras ögon var det inte helt olika yrkesval, med butikerna i närheten av varandra och med ungefär samma kunder. Akram Zaatari har uttryckt sin fascination över det fotografiska hantverket, vars resultat senare blir betraktat som dokument från en era, ett samhälle och en fotografisk praktik på samma gång. En bagare gör bröd såsom en fotograf tar bilder, men bröd försvinner medan en tidigare ateljés arkiv blir ett unikt arkiv, menar Zaatari.

Letter to a Refusing Pilot

En vecka efter Israels invasion av Libanon 1982 var den israeliske stridspiloten Hagai Tamir beordrad att bomba ett mål i Saida. Eftersom Tamir även var arkitekt såg han att byggnaden han skulle bomba måste vara antingen ett sjukhus eller en skola. Han vände sitt plan och släppte bomberna över havet. Byggnaden, Saida Secondary School for Boys, bombades några timmar senare av en annan pilot.

Akram Zaatari hörde som ung ofta talas som denna händelse, som ett rykte, i synnerhet som hans far hade varit rektor för skolan i 20 år. Händelsen återberättades på olika sätt och broderades ut med olika förklaringar och tillägg om vem piloten var. Historien fick mytiska dimensioner. Zaatari återberättade den i ett offentligt samtal med den israeliske filmaren Avi Mograbi i Paris, många årtionden senare. Samtalet publicerades i en bok. Detta ledde till att Zaatari blev kontaktad av Seth Anziska, en amerikansk akademiker som hade intervjuat piloten: ryktet var sant. Zaataris filminstallation består av en 34 minuter lång video som projiceras mitt emot en mindre skärm med en kortare, 16 mm film som visas i en loop.

I videon ser vi skolan och skolgården, såväl öde som fylld av barn och ungdomar. Vi ser flygbilder av Saida, barn som viker pappersplan, kastar ut dem från balkonger och låter dem sväva över staden – varvat med klipp från en dokumentär av den israeliska armén till minne av invasionen. Bilder av pappersplanen och pojkarnas lekar kontrasteras mot bombplanen. Loopen som rullar genom projektorn visar Zaatari’s verk Saida June 6, 1982 som baseras på fotografier han tog den första dagen av Israels invasion av Libanon, animerade för att rekonstruera en luftattack.

Letter to a Refusing Pilot tillägnas soldaten som vägrade bomba en skola. Filmen är en hyllning till någon som gjorde ett eget val: att vägra militära order, även om denna vägran inte skulle ändra krigets förlopp. Det är ett etiskt och ett existentiellt val. Verket rör en soldat som blev människa; en passage som ofta utelämnas ur historiska redogörelser från krig.

Mer om utställningen