Om några av konstverken i utställningen Atsuko Tanaka
Denkifuku, 1956/1999
Elektrisk dräkt
”Elektrisk dräkt” är en skulptur som också är möjlig att bära som en klänning. När Tanaka första gången bar verket på scen var endast hennes ansikte och händer synliga. Över hela hennes kropp pulserade de olikfärgade lamporna likt rusande elektrifierade blodströmmar. I ”Elektrisk dräkt” har Tanaka förenat sina intryck från Osakas många neonskyltar med den traditionella kimonon i en modern ikon. Hon har här bokstavligen införlivat den moderna stadens material och estetik.
Med sina hundratals elektriska kopplingar var klänningen potentiellt livsfarlig. Tanaka har beskrivit upplevelsen av när strömmen slogs på som: ”Jag hade en flyktig tanke: är det så här en dödsdömd fånge känner sig?”. Senare återanvände Tanaka delar av klänningen för att skapa nya verk. Den version som visas här återskapades för en utställning på Jeu de Paume i Paris på 1990-talet.
Work (Bell), 1955/2001
Verk (Klocka)
”Verk (Klocka)” består av 20 seriekopplade alarmklockor. När någon trycker på strömbrytaren börjar de ringa en efter en. Istället för att arbeta med färg och form använder Tanaka här tid, rum och ljud för att teckna en osynlig linje med hjälp av ljudets rörelse genom utställningsrummet. Gutai-konstnären Shozo Shimamoto (1928–2013) beskrev träffande ”Verk (Klocka)” som ”kanske det första osynliga verket i konsthistorien”.
Genom att låta verket bli till först när det aktiveras, utmanar Tanaka den traditionellt passiva relationen mellan besökare och konstverk. I en intervju från 1955 sade Tanaka: ”I mitt arbete vill jag förstöra den betryggande skönheten”. Det intensiva ljudet skär genom den vördnadsfulla tystnad som ofta råder på konstmuseer. Men likt konstnären John Cages (1912–1992) kompositioner av funna ljud och tystnad, är ”Verk (Klocka)” också ett sätt att lyssna till och fånga omvärlden.
Målningar i utställningen
Under närmare femtio år skapade Atsuko Tanaka en stor grupp målningar där starka färger, organiska former och cirklar sammanbinds i nätverk av linjer. Tanaka arbetade på golvet och förde penseln till målningens mitt för att därefter arbeta sig utåt. Hon använde ofta snabbtorkande vinylfärg, som ger målningarna en särskild glans och djup. Verken saknar raka linjer och kan liknas vid en sorts kalligrafi eller automatisk skrift.
Nätverksmålningarna knyter också an till Tanakas tidiga verk såsom ”Elektrisk dräkt” – med dess elektriska ledningar, kopplingar och kretslopp. Känslan av rörelse är påtaglig, och likt ljudets rörelse i ”Verk (Klocka)” verkar de många linjerna och cirklarna kunna fortsätta bortom ramen, vidare ut i rummet.
Round on Sand, 1968
Rundel i sand
I ”Rundel i sand” tecknar Tanaka koncentriska cirklar i sanden medan vågorna sköljer in. Filmen är producerad av Hiroshi Fukuzawa och spelades in under hösten 1968 på ön Awaji i Hyogo prefektur. Teckningarna på stranden är storskaliga och till synes improviserade. När filmen zoomar ut liknar spåren i sanden en egendomlig karta utan bäring.
Verket är till sin karaktär både tillfälligt och platsspecifikt och kan ses som ännu ett uttryck för Tanakas upptagenhet vid att införliva tid och rum i sitt måleri. I ”Rundel i sand” har Tanaka tagit ett steg bort från de kopplingsscheman som tidigare inspirerade henne. Här utforskar hon istället en mer abstrakt samhörighet, där allting i universum tycks vara förenat.
Calendar, ca 1954
Kalender
Under en längre sjukhusvistelse i slutet av 1953 påbörjade Tanaka en serie verk där hon räknade ned dagarna till dess att hon skulle skrivas ut. Genom att använda kalendern som en schematisk bild visade Tanaka på hur godtyckligt vi gestaltar tiden. Hon började experimentera med att lägga kalenderns syntax över collage där text, färg och form förvanskar den annars så tydliga strukturen.
I serien undersökte Tanaka hur långt hon kunde förvränga de formella egenskaperna innan bilden förlorade sin mening och läsbarhet. I en period då hotet om kärnvapenkrig ännu vilade tungt över den japanska kulturen, fick nedräkningen i sig också en spöklik betydelse.
Shozo Shimamoto
Cannon Shooting Painting, 2011
Kanonskjutsmålning
Efter andra världskriget började konstnärer internationellt att angripa måleriets grundläggande förutsättningar. I ett gränsland mellan måleri och performance lade många konstnärer lika stor vikt vid den skapande akten som vid målningen den gav upphov till. 1956 började konstnären Shozo Shimamoto (1928–2013) att experimentera med att skjuta färgfyllda plastpåsar mot vinyldukar.
I samband med utställningen ”Explosion! Måleri som handling” på Moderna Museet utförde den då 83-årige Shimamoto en av sina storskaliga skjutmålningar. ”Kanonskjutsmålning” donerades senare till museet. Trots kontrasten mellan den till synes våldsamma behandlingen av duken och den färdiga målningens likheter med en stilla stjärnhimmel, menade Shimamoto att hans intention var att visa skönheten i allt som omger oss.