Georg Baselitz, Falle, 1966 © Georg Baselitz 2016
Om utställningen Hjältarna
Georg Baselitz vid invigningen av utställningen i Frankfurt.
Georg Baselitz räknas idag som en av efterkrigstidens viktigaste europeiska konstnärer. Men 1965–66 när han skapade de målningar som kom att bli kända som Hjältarna och Nya typer, var han 27 år gammal och hade bara haft ett fåtal, men uppmärksammade, framträdanden på den tyska konstscenen.
Grävde i en obekväm historia
Baselitz lämnade som ung ett Östtyskland där konsten skulle vara uppbygglig och fostrande. Den sociala realismen som staten påbjöd skulle uttrycka en tro på framtiden. 1965 var även i Västtyskland en tid av nyvaknade optimism, då man talade om det tyska undret. Baselitz målningar grävde i en historia som många då inte ville kännas vid. Han blev under sin studietid i Östberlin stämplad som ”sociopolitiskt omogen” och relegerades från Konsthögskolan. Han flyttade till Västberlin och fortsatte där sina studier. En utställning med Pollock, de Kooning och andra abstrakta expressionister gjorde starkt intryck. Vid mitten av 1960-talet kom popkonstens och minimalismens polerade ytor att dominera amerikansk konst. Inte heller i detta kände sig Baselitz hemma. Hans målningar kritiserades som anakronistiska, omoderna. I samband med den första galleriutställningen i väst blev två målningar beslagtagna av åklagarmyndigheten då de uppfattades som anstötliga.
Manierism och disharmoni
Hjältarna påbörjades kort efter en tid som stipendiat vid Villa Romana i Florens där Baselitz studerade grafik från manierismen. Denna period i den italienska konsthistorien betraktades länge som ett slags dekadent efterdyning av högrenässansen, där studiet av naturen, det vill säga levande modell, ersattes av mer disharmoniska kompositioner med förvridna kroppar. Med detta ”urartade” kände Baselitz samhörighet.
Jag är en tysk konstnär och det jag gör är rotat i den tyska traditionen. Det är fult och expressivt"
Hjältar utan mål
Hjältarna och Nya typer är råa och expressiva målningar föreställande trasiga, sårbara män i apokalyptiskt skövlade landskap. I nästan varje verk fyller en ensam man hela bilden. De tycks enorma, och är klumpiga och lätt förvridna, med små huvuden och trasiga kläder, blottade. De jordiga färgerna; rött, rosa, brunt, grönt och ockra, är pålagda i pastosa sjok, ibland tecknade med tjocka konturlinjer. ”Jag är en tysk konstnär och det jag gör är rotat i den tyska traditionen. Det är fult och expressivt”, har han sagt i en intervju. Baselitz målar hjältarna som misslyckade och tragiska figurer. De är ensamma, utan mål och riktning. Några har fingrarna fastklämda i någon sorts fällor. Andra bär fram skottkärror, som liksom andra enkla redskap också kan finnas på marken omkring. Några håller en röd fana, veckad så att vi inte ser om den har ett nazikors i mitten eller om det rör sig om Sovjets röda flagga.
Frakturmålningar
I slutet av utställningen återfinns ett antal så kallade Frakturmålningar. Det är målningar där motivet är uppbrutet i fält. Från avstånd kan det tyckas som om duken har blivit sönderklippt och hopfogad igen, men brotten är målade. Perspektiven förskjuts och vissa delar förstoras, som om betraktarens blickpunkt förflyttats. De uppbrutna bilderna förstärker känslan av något trasigt men de minskar också ytterligare realismen och gör att målningarna blir mer abstrakta. Tre år senare försvårar Baselitz igenkännandet av motivet ytterligare genom att vända målningarna upp-och-ner, en till synes enkel gest som samtidigt är mångtydig.
En ensam position
Baselitz har flera gånger uttryckt en avsky mot alla ideologier. Att stå utanför ideologierna är en ensam position. Flera av målningarna i serien Hjältarna har titeln Rebell men här finner man också En modern målare och det är lätt att associera hans sårade krigare till konstnärer. Kopplingarna mellan utanförskapet, konstnärsrollen och den trasiga hjälterollen är romantisk, komplex och kritiserad och var det även 1965. Baselitz har ofta provocerat och hans kritiska hållning mot etablerade sanningar och flockbeteende är djup och har banat väg för ett märkvärdigt och lysande måleri.
Baselitz kom att få en stor betydelse för senare generationer postmoderna och nyexpressionistiska ”vilda” konstnärer. I utställningen Hjältarna ges för första gången en fokuserad presentation av konstnären som ung man och hans kontroversiella genombrott.
