Birgit Broms

Under ungdomstidens vistelse i Paris deltog Birgit Broms (född 1924) i croquisundervisningen på Academie Julian i Montparnasse. Väl hemma började hon som elev vid illustrationslinjen på Beckmans skola i Stockholm, men det stod snart klart att det fria skapandet passade henne bättre och 1947 antogs hon som målerielev vid Kungliga Konstakademin. Till att börja med hade hon Sven X-et Erixson som professor i måleri och Arvid Fougstedt i teckning. Bror Hjorth tog så småningom över professuren i teckning, och han uppmuntrade henne och berömde hennes stora tag och helhetssyn. Hans omdömen blev mycket betydelsefulla. Efter en kort tid på akademin yppade sig tillfälle att resa till Venedig för att studera freskmåleri under ett år. I Museo dell’Accademia studerade hon de gamla mästarna och upptäckte hur de lyckades skapa dynamik i sina kompositioner genom att låta förgrund och bakgrund byta plats.

Allt sedan året i Venedig har bilduppbyggnad varit i centrum för Birgit Broms skapande. Själva motiven upphör strax att intressera till förmån för formernas liv. Rörelse och stiltje, volymer och tomrum, samverkar till en fascinerande helhet. Hennes arbetsprocess börjar med små detaljerade blyertsskisser som efter hand får en allt mer abstrakt form. Hon arbetar med ett motiv tills hon hittar en lösning av kompositionen. En eller två skisser används sedan som förlaga för collage eller akvareller. Först därefter börjar själva måleriet. Det är en tidskrävande process, vilket har inneburit att produktionen inte blivit särskilt omfångsrik och utställningarna har därför varit relativt sällsynta.

Framför Birgit Broms många målningar med skridskomotiv drar jag mig till minnes ett utsnitt av en grottmålning, kanske från Lascaux. Utsnittet är begränsat till ett fåtal djur, ordnade i en cirkel som skapar rörelse i kompositionen. Från att till en början ha varit en statisk bild huggen i sten börjar djuren galoppera fram, efter många tusen år på grottväggen. När rörelsen väl uppdagas går den inte att bortse ifrån. I Birgit Broms målningar finns något av samma märkvärdiga dynamik. Diagonaler skär genom bildrummen och spelet mellan kropp och luft hamnar i blickfånget. I jämförelsen mellan hennes snarlika målningar är det möjligt att varsebli hur de små förändringarna verken emellan gör hela skillnaden. Skridskoåkarna glider förbi i olika hastighet och riktningar och färgtemperaturen varierar.

Birgit Broms porträtt kan upplevas uteslutande som ett spel med ytor och linjer. Samtidigt fångar hon individens särdrag. När hon avbildar sin modell tar hon lång tid på sig. Hon prövar sig fram och trevar efter det som är kännetecknande för modellens karaktär – inte det rent porträttlika, utan det visuellt intressanta och själsligt lika. Det måste uppstå kontakt mellan konstnär och modell för att porträttet ska börja leva. För kompositionens skull är skägg och hattar välkomna attribut eftersom de avdelar bildytan i tydliga fält. Om bilden kräver ett rödaktigt parti så målar hon håret rött, trots att verklighetens modell hunnit gråna betydligt. Så var fallet när Erland Josephson avbildades, och resultatet blev så intagande att en dittills ytterst motsträvig modell – Ingmar Bergman – bad Birgit Broms att måla även honom. Flera av porträttmålningarna finns att beskåda i Gripsholms porträttsamling, andra i Bonniers porträttsamling Nedre Manilla.

Ett annat motiv som återkommer gång efter annan i Birgit Broms konst är fasaderna. Byggnadernas karaktär och egenart gör att de framträder som individer, men på samma gång kan betraktaren lätt förlora själva fasaden ur sikte. Form, färg och rörelse utgör i det närmaste abstrakta kompositioner. Perspektiven kan vara hisnande och föra tankarna till Giorgio de Chiricos märkliga världar av omöjliga gator och klaustrofobiska torg, men i Birgit Broms verk finns inte samma spöklika mystik. Jan Håfström har noterat att en av fasadmålningarna präglas av en känsla av förebud, av att någonting kommer att inträffa – en atomsfär som hämtad från en Hitchcockfilm. I nästa ögonblick kan en helt annan känsla gripa tag, och huset börjar andas som en trygg och välbekant kropp.

Ulf Linde har jämfört hennes upprepning av motiv med ord som uttalas hundra gånger efter varandra. Till slut förloras känslan för ordets innebörd och istället hörs bara ljud. I Birgit Broms fall ser man efter hand bara form. Hennes kompositioner kan med fördel betraktas uppochner eller vridna ett kvarts varv någon gång emellanåt, vilket hon själv har konstaterat med viss förtjusning. Bilderna fungerar lite som ett kalejdoskop – blickpunkten förflyttas och plötsligt trillar de små komponenterna in i en ny förunderlig konstellation.

Även om formen är central saknar motiven inte helt betydelse. Själva skridskoåkarna finns där hela tiden, redo att betraktas i sin egen rätt. Man kan i skridskoåkarna stundtals skymta de ansiktslösa gestalter som återkommer i Carl Kylbergs andligt präglade konst. Konsthistorikern och kritikern Peter Cornell har skrivit att de liknar änglar, som något försenade ilar till någons hjälp eller som är på väg att omstråla någon helig gestalt. Kylan och friskheten vid skridskobanan är inte att ta miste på. Man kan ana blött ylle från halsdukar och raggsockor i luften, och den karaktäristiska doften av sjö vid Strömkajen kan förnimmas framför något skärgårdsbåtsmotiv. En rad minnesbilder väcks till liv. Birgit Broms verk är både analytiska och sinnliga och komna ur ett ömsint betraktande. De synliggör det som setts otaliga gånger förut så att man ser det som vore det första gången.

I utställningen presenteras ett urval av de senaste årens skridskoåkare och husfasader, ledsagade av en tidig målning ur Moderna Museets samling.

”Jag fann tidigt en arbetsmetod som jag genom åren fortsatt att använda: en rad studier av ett motiv som följs av en mängd skisser och collage, som med tiden går mot en abstraktare form och frigör sig alltmer från ursprunget Kanske går något att känna igen från det motiv jag utgått ifrån, men det är inte det som intresserar mig. Jag försöker i stället se hur långt det går att med hjälp former och mellanrumsformer skapa en rörelse som skulle kunna fortsätta utanför ytans begränsningar.”

Birgit Broms

Utställningskommissarie: Ylva Hillström